Ett identitärt manifest
Ett identitärt manifest är det manifest som är antaget år 2008 av den identitära rörelsen i Sverige som främst representeras av Nordiska förbundet.
Inledning
Identitet från latinets idem, "det samma", refererar till aspekter hos en person (eller ett fenomen) som antas vara beständigt eller oföränderligt över tiden.
I förmodern tid, det vill säga före renässansen och reformationen, sågs den grundläggande identiteten som given av vår position och funktion i samhället, familjen och vårt arv samt den religion och kultur vi tillhörde och utövade. Identiteten var för de flesta i Norden organiskt knuten till det vi föddes in i, och förblev i stort sett oförändrad under vår livstid. Kulturella och religiösa symboler, som vi kan kalla för kollektiva identitetsfaktorer, var av stor betydelse. Vi ifrågasatte inte vår varelse eller existens, utan såg oss själva som en del av en större helhet, uppbyggd av delar från det lokala och personliga som familj, hemort och lokala traditioner, till det större som fosterland, europeisk kulturtradition, folkstam, kung och aristokrati, Gud eller Gudar. Kultur, myt och religion var inte åtskilda, utan vilade på samma fundament. Det gjordes alltså ingen åtskillnad på det sakrala och det profana. På samma sätt var människan och samhället ett och samma. Samhällsstruktur, statsbildning och folkgemenskap var tre sidor av samma sak och representerade inte skilda intressen. Frågor om ras och etnicitet berördes överhuvudtaget sällan; att tillhöra och värna om det egna var en självklarhet liksom att betrakta familjen och lokalsamhället som bas och kärna.
Nu i den senmoderna tiden är identiteten däremot någonting flyktigt. Någonting som är beroende av tid och rum och definieras utifrån politiska och ideologiska beslut, en global kapitalistisk marknad, migration av människomassor och skiftande subjektiva värderingar. Identiteten har i dagens samhälle blivit något vi väljer efter tycke och smak och baserat på aktuella trender.
Den nutida Västvärlden har kommit att bli en materialistisk civilisation, där vår identitet ständigt dekonstrueras, omformuleras och därigenom urholkas. Vi lämnas som atomiserade individer vars relationer till samhälle, kultur, landområde och familj inte är givna, utan förändras i en kontinuerlig process. Vi råder dock inte ensamma för de förändringar som ändrar vår uppfattning av oss själva och samhället, det vi kallar vår gemensamma identitet. Vi är snarare det sammanlagda resultatet av vårt arv, miljö, kultur och politiska maktfaktorer.
Det traditionella samhället har blivit omstörtat av revolutioner, materialism, subjektivism, relativism, parlamentarism och ateism. Bit för bit har samhället förändrats, samtidigt som det materiellt sett genomförts sociala reformer som möjliggjort för flertalet att acceptera politiska beslut om att stegvis upplösa det traditionella. Denna gradvisa förändring medför att skeendet ofta inte märks förrän traditionerna är borta och har blivit historia.
Det finns de som väljer att anpassa sig till den globalkonformistiska marknadscivilisationen, där lokala, regionala, nationella och etniska identiteter ersätts av förmågan att konsumera och av det sätt man konsumerar på. Till slut är det enbart materiella faktorer, tillfälliga subjektiva val och politiska och statliga beslut ovanifrån som avgör vår upplevda identitet. Detta betyder att vår identitet enbart blir beroende av materiell status, konsumtion och de överstatliga lagar som politiker påtvingar oss, och som med tiden även internaliseras och återskapas av oss själva.
Ett folk anses numera bara vara en folkmassa som tillfälligt delar ett geografiskt territorium och som delar sekulära och abstrakta värderingar, utan någon annan historia eller öde än det nutida livet. En identitet som påbörjas och avslutas med det individuella jaget. En identitet vi själva inte kan definiera annat än ytligt, och inte ligger mycket djupare än vad vi använder för kläder, prylar, underhållning samt befinner oss i för löneklass. Vi har blivit utan betydelse efter vår död och därför historielösa. Familjen är temporär, folket föränderligt och utbytbart. Nationen står bara kvar som en statlig och geografisk struktur, en del av en större överstatlig globalkapitalistisk struktur, tömd på sitt ursprungliga innehåll, och nu bara en administrativ kvarlevnad och symbol för förtryck av europeiska folkgemenskaper och kulturer.
Tiden är kommen för att hitta tillbaks till det fundamentala i existensen, till rötterna och det viljestyrda ödet som formas av det etniska arvet, den egna kulturen, den egna familjen, det lokala samhället, folkstammen och den kulturella skaparkraften.
Vi presenterar härmed ett identitärt program för återfödelsen av den organiska folkstammen; ett samhälle som byggs upp av den individuelles kreativitet och vilja inom den kollektiva gemenskapen. Som börjar med familjen, fundamentet för folkstammen, och slutar med den nordisk-europeiska folkgemenskapen vilken vår stam är en del av.
Identitära söker inte efter ytterligare en tillfällig politisk och ideologisk form för att skapa en ytlig parlamentarisk politisk rörelse som bara modifierar symptomen, men inte förändrar den bakomliggande problematiken.
Identitär strategi börjar med individen som sedan bildar den enskilda gemenskapen, stammen som sedan organiskt utvecklas till en folkgemenskap. Gemenskapen byggs upp genom att inhämta och sprida kunskap, skapa och utveckla kulturuttryck, bilda nätverk som fungerar som mindre samhällen och slutligen genom att arbeta politiskt. I realiteten är identitära tvungna att verka på alla nivåer samtidigt för att lyckas.
|
i ämnesportalen om Identitarism |
Identitetens principiella beståndsdelar
Identitära vill skapa en grundläggande och verklig gemenskap och ett samhälle baserat på fundamentala principer grundade på tre faktorer som definierar individens och gemenskapens identitet:
Etnicitet – Individens identitet präglas av det biologiska och sociala arv som den gemensamt delar med andra inom det identitära samhället.
Kultur – Kulturen formas av den etniska gemenskapens vilja och förmåga att skapa och utveckla en kultur som konsekvens av den egna historien, den egna traditionen och det andliga och religiösa fundament som folkstammen har gemensamt. Kulturen är resultatet av alla våra föräders gemensamma skaparkraft, andliga sökanden och livsvilja som individer och som folkgemenskap. Kulturen utvecklas parallellt med folkstammens förmåga att svara på samtida och framtida utmaningar i dialog med det förgångna, utan att förlora sitt traditionella fundament.
Geografi och natur – Människan, kulturen och identiteten påverkas och präglas också av den geografiska omgivning och natur som den har bosatt över flera generationer. Det är i samspelet med denna natur som identiteten får sin unika och lokala prägel som skiljer den från andra identiteter. Geografi omfattar också det territorium som det identitära samhället bebor och som det har viljan att försvara med sina liv för gemenskapens överlevnad.
Politiken underordnas den identitära strävan
Det politiska programmet är underordnat den identitära strävan att bygga ett organiskt samhälle baserat på identitära principer som kultur, etnicitet och natur.
Identitära anser att den politiska kampen bara kan utkämpas effektivt efter att man har konstaterat att viljan finns till att förändra maktens förutsättningar och inte bara dess konsekvenser. En metapolitisk analys där man analyserar den politiska och kulturella maktens mål och konsekvenser inom den civilisation vi lever i nu, är en förutsättning för att kunna dra konkreta slutsatser och förändra samhället genom politiskt handlande. Den identitära viljan till makt handlar inte om uttalad position eller formell makt, så som parlamentarisk makt inom rådande statsstruktur, utan om viljan att fundamentalt förändra villkoren enligt vilka politiken i sig utspelas.
Det identitära politiska målet kommer alltid att vara det som gagnar den identitära folkgemenskapens bästa och kommer att vara underordnat gemenskapens kulturella och etniska överlevnad.
Politik handlar för den identitära om inbördes fördelning av maktutövande och maktbalans i relation till andra folkgemenskaper, stater och kulturer utanför det egna identitära samhället. I första hand handlar den politiska kampen om att säkra ett territorium och ett kulturellt livsrum för den identitära gemenskapen. Detta är bara möjligt över tid genom politiskt inflytande, men betyder inte att man börjar med att bekämpa de politiska institutionerna i den politiska kampen, utan snarare genom att på gräsrotsnivå bygga upp den identitära folkgemenskapen i etapper genom aktivism, nätverksbyggande, folkbildning och kulturkamp.
För den identitära är alla medel legitima som leder fram till att säkra det identitära samhällets framtid, och identitära drar sig inte för att använda sina motståndares taktik för att gynna den egna långsiktiga strategin. I den identitära kampen gäller bara ett credo; att göra det som gynnar min stam och min kultur.
Identitära och staten
Identitära ser enbart staten som legitim när den agerar som ett verktyg för maktutövning som gynnar den egna folkstammen. Staten, oavsett form och storlek, skall återspegla det organiska samhällets vilja till makt och utveckling, och har inget självändamål. För identitära är statsbyggande det sista steget för folkgemenskapen, inte det första, och dess uppgift är att säkerställa det egna folkets långsiktiga överlevnad. Det första är återuppväckandet av den organiska kulturen, folkgemenskapen och stammen. Den stat som inte gynnar folkstammens intressen kan för identitära inte ses som legitim. I den mån den står i vägen för identitära syften och mål är den att betrakta som fientlig och måste bekämpas med de medel som krävs.
Ekonomin är underordnad den identitära folkgemenskapens väl och framtid
Identitära tror på den privata äganderätten så som den går i arv från generation till generation och så som den gestaltar sig som ett resultat av individuell kreativitet, arbetsförmåga och insats. Samtidigt är rätten till ekonomisk vinst för identitära alltid underordnad det som gynnar folkgemenskapen. Ekonomin skall inte vara målet, utan ett medel inom det identitära samhället som utvecklas för att gynna individens saparkraft och den identitära gemenskapens överlevnad och utveckling.
Identitära kämpar för en naturlig och organisk hierarki
Identitära vet att det inom varje samhälle finns en hierarki, oberoende av statliga styrformer så som monarki eller demokrati, dold eller öppen, som rangordnar alla inom samhällsstrukturen. Identitära menar att man måste bygga hierarkin organiskt, med utgångspunkt i individens förutsättningar och med hänsyn till vilka insatser han eller hon gör inom folkgemenskapen. Ens inflytande bör vara beroende av de individuella förmågor man har och insatser man gör inom folkgemenskapens ram. Det identitära samhället är en hierarkisk meritokrati, som önskar att utveckla en familjs och orts stolthet, där man känner tillfredsställelse i att verka inom folkstammen, för familjens och det gemensammas intressen.
Identitär individualism
Individualisten utmärker sig ofta som ledare inom en gemenskap. Individualism är inte ett självändamål, då individualism inte bör vara allmänt tillgänglig utan är en egenskap som enbart hör till den speciella människotyp som individualisten är.
Om individualismen blir starkare än ansvaret vi känner för vår gemenskap, vår identitet, handlar det om en destruktiv individualism. En sådan leder inte till utveckling, utan snarare till fragmentering av inte bara den kollektiva identiteten, utan också slutligen av den individuella identiteten, då individen blir betydelselös utan det identitära sammanhanget. Individens utveckling av speciella egenskaper och talanger är nödvändiga för att ett samhälle skall utvecklas och klara av framtida utmaningar samt för att förhindra inre stagnation. Individens dynamik inom gemenskapen är det som ger ett samhälle vitalitet, kraft och livslust. Detta då gemenskapen inte utgörs av en likformig massa, utan snarare av individer som alla spelar en roll inom helheten. Det är individernas vilja och handlingar som gör att en gemenskap skiljer sig från en annan. Identitär individualism strävar inte efter ytlig framgång och status som saknar värde efter vår död, utan snarare efter att göra det absolut bästa av våra naturliga förmågor till förmån för både gemenskapen och den individuella utvecklingen.
Identitära och historien
Identitära tror inte att lösningarna på de utmaningar som nu stundar för Europas och Nordens folkstammar står att finna i historien eller i historiska modeller, utan att man med lärdom av historien och historiska erfarenheter måste finna egna lösningar speciellt anpassade till vår egen tid. Historien som den tolkas och uppfattas definieras av makten, och identitära kämpar för historisk upplysning från folkgemenskapens perspektiv. Det lokala och regionala perspektivet istället för det påtvingade statliga och globala perspektivet. Historien går likt kulturer i cykler, men den återupprepas inte i sina former, utan enbart i arketypiska principer. De identitäras historiska uppgift är att tolka det historiska till förmån för folkstammens framtid.
Identitära och tradition
Identitära förväxlar inte nostalgi och borgerlig konservatism med tradition, utan vet att tradition istället är något organiskt levande som ständigt förändras utan att förlora det fundamentala som ligger kvar i urtraditionen. Tradition innebär att vidareförmedla och använda det essentiella av våra förfäders strävan och skaparkraft så som den uttrycks genom kulturen i symboler, myter, konst, sagor, historia, litteratur, arkitektur och ritualer. Tradition betyder inte att kopiera det som varit eller hänge sig åt nostalgi eller historiefixering, utan snarare om att utveckla formerna organiskt och naturligt över generationer, medan den ursprungliga principen och arketypen finns kvar och kan uppfattas såväl kollektivt som individuellt i samhället. Tradition är inte bara en fras, utan uttrycker ett folks vilja att överleva och sträva efter perfektion och det bästa inom var och en. Traditionen är folkstammens arketypiska kärna som alla kulturuttryck är variationer av. För den identitära är den förlorade traditionens återkomst en nödvändighet för den identitära folkstammens överlevnad och framtida utveckling.
Identitär kultur och kulturkamp
Kulturen är själva essensen av folkgemenskapen. Genom kulturen uttrycks folkstammens samlade kunskaper, åskådningar och livsvilja i historien, nutiden och framtiden. Identitära accepterar att tillvaron innebär en ständig kamp för överlevnad och därför en ständig kamp för kulturens överlevnad och utveckling. För identitära går det inte att åtskilja det etniska och det kulturella, det ena överlever inte utan det andra. Det biologiska arvet bestämmer den potentiella kulturella kreativiteten och förmågan att skapa, men utan viljan till att skapa och utveckla den egna kulturen, är även den etniska gemenskapen livlös och utan framtid.
Identitära förkastar därför ren biologism eller kulturalism, och kämpar för den organiska symbios av dessa som fanns i det förmoderna samhället. Kulturkampen handlar inte om att återuppliva forntidens kulturuttryck, utan snarare om att låta sig inspireras av tidigare generationers skaparkraft och livsvilja för att på så sätt utveckla den egna kulturen vidare med en visionär blick mot framtiden. Detta innebär en kulturell kontinuitet över generationerna. Med fokus på samtiden och med rötter i forntiden blickar vi mot framtiden.
Det identitära samhället – familj, stam, folkgemenskap, nation och federation
Det identitära samhället är organiskt och kan visualiseras som ett bygge av koncentriska cirklar som utgår från en kärna. Med organiskt menas att varje del inom gemenskapen är av lika stor betydelse för helheten, och gemenskapen utgörs av delar som alla är beroende av varandra inom en hierarki. Den lägre nivån behöver den högre och omvänt behöver den högre nivån den lägre inom samhällsordningen för att gemenskapen skall fungera.
Familjen är kärnan i den identitära livsåskådningen och som tillsammans utgör lokalsamhället. I familjen uttrycks de värden som är grundläggande för alla sunda samhällen, som lojalitet, kärlek, ättestolthet, folkkultur och en medveten och nära relation till natur och miljö. Familjen är ett mikrokosmos som återspeglar folkgemenskapens kvalitet, styrka och livsvilja. Lokalsamhället är en stam inom en folkstam med gemensam identitet. Identitära lokalsamhällen bildar regioner. Här bildas folkgemenskapen där folkstammen finner sitt högsta uttryck genom den mångfald och de gemensamma drag som finns inom gemenskapen, som sedan kan utvecklas till nationer och vid vissa tillfällen bilda transnationella federationer. Man kan tänka sig en nordisk federation som en framtida möjlighet till att organisera Nordens folkstammar.
Nationen är för identitära i nuvarande läge ett avgränsande av makt uttryckt genom staten och en geografisk och politisk definition av ett territorium. En nation som vilar på universella och abstrakta principer kan inte representera eller avgränsa det identitära samhället. Folkstammen, som identitära kämpar för, känner inga nationella eller statliga gränser, utan börjar och slutar med folkstammens kulturella och etniska gemenskap. Identitära kan i perioder bygga upp samhällen i samhället, men vet att om den identitära folkstammen blir stark nog, kommer den konstitutionella och utanförliggande staten konfrontera det identitära samhället då den förra är oförenlig med folkstammens principer och fundament. Ur ett identitärt perspektiv är nationen idealiskt sett densamma som folkstammen. Nationen kan därtill ingå i en federation med närbesläktade folkstammar. Men utöver den nationella strävan måste identitära kämpa för sin kulturs och sina traditioners återkomst och bevarande. Denna strävan utgår från individen och familjen, som bygger nätverk som bildar framtidens identitära folkstam, som i sinom tid blir en folkgemenskap. Folkgemenskapen kan sedan bilda en nation på den organiska folkstammens solida fundament.
Den identitära kampen börjar och slutar med Dig, stammens enskilda medlem.
Identitära i samtiden och framtiden – Arkeofuturism
Identitära är traditionalister, men står inte utanför sin egen tid utan använder all den tillgängliga lärdom och kunskap i samtiden som är nödvändig för att överleva och utveckla sin folkgemenskap. Identitära fruktar inte framtiden, utan ser framtiden som en ocean av oändliga möjligheter. Det är upp till oss att gripa de chanser som ödet presenterar, även i de mörkaste tider. Inget är förutbestämt. På gott och ont är det vi själva som ansvarar för och skapar vår framtid.
Teknologi och vetenskap är något identitära ser positivt på i den grad det används till förmån för folkgemenskapen och människans sökande och strävan efter det bästa inom sig själv och sina stamfränder. I det globalkapitalistiska samhället används teknologin utan visionära mål. För identitära är de visionära målen istället teknologins främsta syfte. Hur kan vi nå dit ingen annan har varit? Hur kan vi upptäcka och förstå mer om oss själva och det universum vi lever i? Identitära önskar inte bara skydda och försvara sin etablerade identitet, utan vill även utveckla den. Som vitala och bejakande varelser i ett universum utan gränser är vår uppgift att söka bortom det vi känner till, utan att samtidigt förlora det ursprungliga, vår kärna, det arkaiska.
Därför är identitära arkeofuturister. Vi kämpar för arkaiska och eviga livsprinciper från tidernas gryning samtidigt som vi vill använda det främsta och bästa från vår egen tid för att utveckla vår vision för framtiden – en futurism som spränger gränserna för vad vi uppfattar som möjligt idag.
Framtidens sanningar finns bortom samtidens moralism och fruktan. Sanningen finns där för dem som vågar möta framtidens utmaningar med klar blick, varmt hjärta och öppet sinne. Den identitära mytologin står inte still utan utvecklas när vi skapar våra myter. De myter som ska råda tills framtidens generationer vidareutvecklar vår mytologi till sina värden inom vår kontinuerliga folkgemenskap.
Den identitära etiken är framtidens – och den eviga, uråldriga, i evighet.
Vår fantasi, skaparkraft och vitalitet blir vårt öde och vårt magnifika hopp. Låt oss inleda vår mission.
