Det globala finansiella systemet
Det globala finansiella systemet är det globala ramverket för juridiska avtal, institutioner och både formella och informella ekonomiska aktörer som tillsammans underlättar internationella flöden av finansiellt kapital för investeringar och handelsfinansiering. Sedan den uppstod i slutet av 1800-talet under den första moderna vågen av ekonomisk globalisering präglas dess utveckling av inrättandet av centralbanker, multilaterala fördrag och mellanstatliga organisationer som syftar till att förbättra öppenhet, reglering och effektivitet på den internationella marknaden. I slutet av 1800-talet underlättade global migration och ny kommunikationsteknik en enastående tillväxt i internationell handel och investeringar. När första världskriget började försvann handeln när valutamarknaderna förlamades av illikviditet på penningmarknaden. Länder försökte försvara sig mot externa chocker med protektionistisk politik och handeln nästan stoppades 1933, vilket förvärrade effekterna av den stora globala depressionen, tills en serie ömsesidiga handelsavtal långsamt sänkte tullarna över hela världen. Arbetet med att uppgradera det internationella monetära systemet efter andra världskriget förbättrade stabiliteten i valutakurserna och främjade rekordtillväxt i den globala finansen.
En serie valutadevalveringar och oljekriser på 1970-talet ledde till att de flesta länder lät sina valutor flyta, alltså blev så kallade Fiatvalutor som inte backas upp av guld. Världsekonomin blev alltmer finansiellt integrerad på 1980- och 1990-talet på grund av liberalisering av kapitalmarknaderna och finansiell avreglering. En serie finansiella kriser i Europa, Asien och Latinamerika följde med smittsamma effekter på grund av ökad exponering av snabba kapitalflöden. Den globala finansiella krisen, som hade sitt ursprung i USA 2007, spreds snabbt bland andra nationer och erkänns som katalysatorn för finanskrisen 2008. En marknadsanpassning av Greklands avvikelse från den monetära unionen 2009 inledde en statsskuldkris bland de europeiska länderna, känd som Eurokrisen 2009-2012.
Ett lands beslut att driva en öppen ekonomi och globalisera sitt finansiella kapital har monetära konsekvenser som fångas av betalningsbalansen. Det gör också exponering för risker i internationella finanser, såsom politisk försämring, lagstiftningsförändringar, valutakontroller och juridiska osäkerheter för äganderätt och investeringar. Både individer och grupper kan delta i det globala finansiella systemet. Konsumenter och internationella företag åtar sig konsumtion, produktion och investeringar. Regeringar och mellanstatliga organ fungerar som leverantörer av internationell handel, ekonomisk utveckling och krishantering. Tillsynsorgan upprättar finansiella föreskrifter och rättsliga förfaranden, medan oberoende organ underlättar branschövervakning. Forskningsinstitut och andra föreningar analyserar data, publicerar rapporter och policyinstruktioner och är ansvarig för den offentliga diskursen om globala ekonomiska frågor.
Medan det globala finansiella systemet vill gå mot större stabilitet måste regeringarna hantera olika regionala eller nationella behov. Vissa länder försöker systematiskt avbryta okonventionell monetär politik som införts för att underlätta återhämtning, medan andra utvidgar sin räckvidd och omfattning. Tillväxtmarknader står inför en utmaning gällande precision eftersom de noggrant måste införa hållbar makroekonomisk politik under extraordinär marknadskänslighet utan att provocera investerare till att dra tillbaka sitt kapital till starkare marknader. Nationernas oförmåga att anpassa intressen och uppnå internationellt samförstånd i frågor som bankregleringar har vidmakthållit risken för framtida globala finansiella katastrofer.
Den globala ekonomins historia
Den finansiella globaliseringens tillkomst: 1870–1914
Världen upplevde betydande förändringar i slutet av 1800-talet vilket skapade en miljö som var gynnsam för en expansion och utveckling av internationella finanscentra. Drivkraften bland sådana förändringar var en aldrig tidigare skådad tillväxt av kapitalflöden och den resulterande snabba integrationen av finansiella center samt snabbare kommunikation. Före 1870 fanns London och Paris som världens enda framstående finansiella centra. Strax därefter växte Berlin och New York till att bli stora centra som tillhandahöll finansiella tjänster för sina nationella ekonomier. En mängd mindre internationella finansiella centra blev viktiga eftersom de fann marknadsnischer, som Amsterdam, Bryssel, Zürich och Genève. London förblev det ledande internationella finanscentret under de fyra decennierna fram till första världskriget.[1]
Den första moderna vågen av ekonomisk globalisering började under perioden 1870–1914, präglat av utbyggnad av transporterna, rekordnivåer av migration, förbättrade kommunikationer, ökad handel och tillväxt av kapitalöverföringar mellan länder. Under mitten av 1800-talet, upplöstes passsystemet i Europa när järnvägstransporterna snabbt expanderade. De flesta länder som utfärdade pass krävde inte att man hade dem, så att människor kunde resa fritt utan. Standardiseringen av internationella pass skulle inte uppstå förrän 1980 under ledning av FN: s internationella civila luftfartsorganisation. Från 1870 till 1915 migrerade 36 miljoner européer bort från Europa. Cirka 25 miljoner (eller 70%) av dessa resenärer migrerade till USA, medan de flesta av de resterande nådde Kanada, Australien och Brasilien. Europa upplevde själv en tillströmning av utlänningar från 1860 till 1910 och dess del av befolkningen växte från 0,7% till 1,8%. Även om frånvaron av meningsfulla passkrav tilläts för fri resa, skulle migration i så enorm skala ha varit oöverkomligt svårt om inte för tekniska framsteg inom transport, särskilt utvidgningen av järnvägsnätet och att ångdrivna båtar tog över de traditionella segelfartygen. Världens järnvägsnät ökade från 205 000 kilometer 1870 till 925 000 kilometer 1906, medan ångbåtens lastmängd överträffade segelbåtarna under 1890-talet. Framsteg som telefon och trådlös telegrafi (föregångaren till radio) revolutionerade telekommunikationen genom att tillhandahålla omedelbar kommunikation. År 1866 lades den första transatlantiska kabeln under havet för att förbinda London och New York, medan Europa och Asien anslutits genom nya fasta linjer.[1]
Den ekonomiska globaliseringen växte under frihandeln och började 1860 när Storbritannien ingick ett frihandelsavtal med Frankrike känt som Cobden – Chevalierfördraget. Guldåldern för denna globaliseringsvåg genomled en återgång till protektionism mellan 1880 och 1914. 1879 införde den tyska kanslern Otto von Bismarck skyddstullar för jordbruks- och tillverkningsvaror, vilket gjorde Tyskland till den första nationen som införde en ny skyddspolitik. År 1892 införde Frankrike Méline-tariffen, vilket kraftigt höjde tullarna för både jordbruks- och tillverkningsvaror. USA upprätthöll en stark protektionism under större delen av 1800-talet och införde tullar och tariffer mellan 40% och 50% på importerade varor. Trots dessa åtgärder fortsatte den internationella handeln att växa utan avmattning. Paradoxalt nog växte utrikeshandeln mycket snabbare under den protektionistiska fasen av den första globaliseringsvågen än under frihandelsfasen som initierades av Storbritannien.[1]
Oöverträffad tillväxt i utländska investeringar från 1880- till 1900-talet fungerade som katalysatorn för finansiell globalisering. Den totala summan av investerat kapital utomlands uppgick till 44 miljarder dollar 1913 (1,02 triljoner i 2012 dollar), med den största andelen utländska tillgångar innehas av Storbritannien (42%), Frankrike (20%), Tyskland (13%) och USA (8%). Nederländerna, Belgien och Schweiz hade tillsammans utländska investeringar i nivå med Tyskland på cirka 12%.[1]
USA konfiskerar medborgarnas guld: 1933-1974
När president Franklin D. Roosevelt undertecknade den exekutiva ordern 6102 år 1933, där han förbjöd ägande av guldmynt, tackor och certifikat i USA. Motiveringen var att ta bort begränsningen för Federal Reserve som hindrade den från att öka penningmängden under depressionen. På ett sätt motsvarade detta de så kallade kvantitativa lättnaderna som vi använder idag.[2]
Vad de flesta inte vet är vad som föregick denna åtgärd. Federal Reserve Act från 1913 krävde att 40% av valutans värde stöddes av guld. I slutet av 1920-talet riskerade Fed att träffa gränsen för antalet sedlar som Federal Reserve kunde utfärda baserat på landets guldreserver.[2]
Kongressen löste detta dilemma genom att godkänna Emergency Banking Act den 9 mars 1933 (utan att ha läst den påstås det) och med mycket liten debatt. Den godkände retroaktivt presidentens stängning av banker över hela landet i fyra dagar (en så kallad Bank Holiday), vilket han hade gjort tidigare. Presidenten hade gjort det utan att ge någon rättslig motivering för att göra det. Denna handling gav också finansministern för finansdepartementet möjlighet att kräva att alla individer och företag överlämnar alla sina guldmynt, guldtackor eller guldcertifikat... om ministern ansåg det nödvändigt att skydda USA:s valutasystem. Uppenbarligen ansågs det privata ägandet av guld vara ett hot mot valutasystemet?
Medborgarna i USA fick lösa in sina tillgångar i guld till ett pris av 20.67 USD per troy ounce, priset på guld höjdes sedan till 35 dollar per ounce av USA:s regering 1934. Vilket gav regeringen en nätt vinst. I och med att regeringen fick in mer guld kunde USA också öka penningmängden vilket stimulerade ekonomin. Förbudet för amerikaner att äga guld gällde fram till 1974. USA har idag världens största guldreserver på cirka 8000 ton guld.
Bretton Woods: 1944-1973
Bretton Woods-systemet var ett internationellt valutasystem som skapades efter att 44 av de allierade staterna sammanstrålade i Bretton Wood (en liten stad i New Hampshire i USA) i juli 1944 under slutet av andra världskriget. Hela syftet med detta system var väldigt gott. Tanken var att samarbeta för att kunna utforma ett ekonomiskt system som skulle göra allt bättre. Världens ekonomi skulle stabiliseras och därmed skulle de olika ländernas finanser även förbättras. De länder som ingick samarbetet knöt sina valutor till USA-dollarn, som i sin tur var knuten till ett fast guldpris. De olika ländernas valutor var även fritt konvertibla, det vill säga utbytbara, mot varandra till i princip fasta växelkurser.
Målet var kort sagt att förhindra arbetslöshet, olika spekulationer, börskrascher, och handelskrig – alltså det som varit vanligt förekommande efter första världskriget. Bretton Woods-överenskommelsen ledde till bildandet av både Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, vilkas syfte var att främja internationellt valutasamarbete respektive att finansiera återuppbygganden av de länder som drabbats hårdast av kriget.
Bretton Woods-systemet stärkte också USA:s position som världens ledande ekonomiska supermakt, även om Sovjet gärna också aspirerade på titeln supermakt men då med mer politiska och framför allt militära konnotationer. Den amerikanska Marshallhjälpen bidrog definitivt till att hålla uppe efterfrågan i Västeuropa direkt efter krigsslutet, och påverkade således även den svenska industrin i positiv riktning, men den var också ytterligare ett inslag i USA:s ekonomisk-politiska agenda.
Bretton Woods-systemet varade mellan åren 1944-1971, men upphörde formellt 1973. De berörda länderna var även medlemsländer i Internationella valutafonden (IMF). Och den startade för övrigt strax efter mötet i Bretton Wood och som en följd av detta.
Vad orsakade att systemet upphörde?
President Nixon meddelande i augusti 1971 att USA inte längre tänkte garantera att dollarn hade ett fast guldvärde, och redan några år tidigare 1968, hade de låtit dollarns växelkurs flyta fritt. Det blev heller inte möjligt för andra länders centralbanker att lösa in sina dollartillgångar i guld. Vilket man kunnat tidigare.[3]
En viktig och avgörande orsak till detta beslut var Vietnamkriget som hade dragit med sig enormt stora kostnader. Inflationen hade dessutom blivit hög, och många ville sälja dollar medan ingen ville köpa. Detta ledde till att det stod fritt fram för andra länder att ändra värdet på sina valutor. Inflationen varierade mellan de olika länderna, och kollapsen av systemet var ett faktum. Bretton Woods-systemet upphörde rent formellt år 1973.
Inflationen: 1970-talet
I och med att USA släppte dollarns koppling till guldet började inflationen ta fart under 1970-talet. För att 1980 landa på nästan 14%. Guldpriset som hållits artificiellt lågt mot dollarn steg från 39 USD år 1970 till 595 dollar per ounce 1980.[4] 1973 inträffade oljeprischocken då priset på ett fat olja steg från 3 till 12 dollar på ett år. I slutet av 1970-talet var oljan på cirka 40 dollar fatet.[5]
Den amerikanska centralbankens expansiva monetära politik, som utformades för att skapa full sysselsättning i början av 1970-talet, orsakade också hög inflation. Centralbanken, under olika ledarskap, skulle senare vända sin politik och höja räntan till cirka 20%, en siffra som en gång ansågs vara ocker. För räntekänsliga industrier, som bostäder och bilar, orsakade de stigande räntorna en katastrof. Med räntor som stiger, utesluts många människor att skaffa nya bilar och hem.[6] Höga räntor i kombination med låg tillväxt ledde till att arbetslösheten steg till tvåsiffriga tal.
I Sverige försvagades exportindustrins konkurrenskraft, dels på grund av den starka kronan och dels på grund av andra kostnadsökningar. För att förbättra exportindustrins försvagade konkurrenskraft devalverades den svenska valutan tre gånger under 1970-talet. Den svenska lågkonjunkturen utlöste en strukturkris i delar av industrin, den så kallade 70-talskrisen, som förutom nedläggningar och fusioner också medförde att nya typer av industrier växte fram.[7]
Finanskrisen: 2007-2009
Finanskrisen 2007–2009, var en allvarlig global kris. Överdrivet risktagande från bankernas sida i kombination med en nedgång på marknaden för subprimeutlåning i USA kulminerade i och med konkursen av Lehman Brothers den 15 september 2008 och en internationell bankkris. Krisen utlöste en stor lågkonjunktur, en global lågkonjunktur, som fram till Koronaviruspandemin och den följande recessionen, var den allvarligaste lågkonjunkturen sedan den stora depressionen. [8] Det följdes också av den europeiska skuldkrisen, som började med budgetunderskott i Grekland i slutet av 2009, och den finansiella krisen i Island 2008–2011.
Fallande bostadspriser och ökad ekonomisk osäkerhet i USA ledde till förluster för banker framförallt gällande de så kallade subprimelånen som på tvivelaktiga grunder hade getts till mindre kreditvärdiga personer.
Banker förstatligades eller fick statliga skattemedel för att inte gå i konkurs (de vanliga skattebetalarnas pengar). Stora privata företag fick stöd för att överleva. Staten garanterade bankernas affärer och överlevnad, liksom solida företags köp av krisande företag.[9]
Centralbanker och regeringar pumpade in tusentals miljarder kronor i det ekonomiska systemet för att rädda bankerna och få igång ekonomin igen. Det gjorde att länder som redan hade stora statsskulder drog på sig ännu större skulder och fick problem då deras kreditbetyg sänktes med stigande räntor som följd.[10]
Valutareserver
Valutareserver är kontanter och andra tillgångar som hålls av centralbanker världen runt och även andra finansiella institutioner och dessa är primärt avsedda för betalningar, samt som reserver för att stabilisera den egna valutan genom köp och för att bevara förtroendet på de finansiella marknaderna. Reserverna hålls oftast i en eller flera valutor, vanligen den amerikanska dollarn och i mindre utsträckning Euron.
Dollarn
Eftersom många råvarupriser och transaktioner sätts i dollar är centralbankerna tvingade att ha dollar som reservvaluta, därför utgör den amerikanska dollarn cirka 60% av världens valutareserver. Dollarn som global valutareserv gör att USA kan ha ett underskott i sina affärer med utlandet. Det vill säga; USA importerar mer än de exporterar till utlandet. Det är också lättare för USA att finansiera budgetunderskott tack vare tilltron till dollarn.
SWIFT
SWIFT står för Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunications och är ett stort meddelandenätverk som används av banker och andra finansiella institutioner för att snabbt, noggrant och säkert sända och mottaga information, såsom instruktioner för pengaöverföringar. År 2018 använde ungefär hälften av alla större transaktioner SWIFTs nätverk. 2015 var mer än 11,000 finansiella institutioner i mer än 200 länder och territorier anslutna och de sände i snitt 32 miljoner meddelanden per dag.
Swift som instrument för sanktioner
Den 17 mars 2012, efter överenskommelse två dagar tidigare mellan alla 27 medlemsländerna i Europeiska unionens råd och rådets senare beslut, kopplade SWIFT bort alla sina iranska banker från dess internationella nätverk som hade identifierats som institutioner i strid med nuvarande EU-sanktioner och varnade för att ännu fler iranska finansinstitut skulle kunna kopplas bort från nätverket.[11]
I februari 2016 anslöt de flesta iranska banker till nätverket efter att sanktionerna upphävdes efter att EU och USA träffat ett avtal om det iranska kärnvapenprogrammet.[12] Från 2016 anslöts emellertid iranska banker som inte längre finns på internationella sanktionslistor till SWIFT. Även om detta möjliggör förflyttning av pengar från och till dessa iranska banker, förblir utländska banker försiktiga med att göra affärer med landet. På grund av primära sanktioner förblev transaktioner från amerikanska banker med Iran eller transaktioner i amerikanska dollar med Iran båda förbjudna.
I augusti 2014 planerade Storbritannien att pressa EU för att blockera den ryska användningen av SWIFT som en sanktion på grund av ryska militära ingripanden i Ukraina.[13] SWIFT vägrade dock att göra det. SPFS, en Rysslandsbaserad SWIFT-ekvivalent, som skapades rysslands centralbank som en säkerhetsåtgärd.
2014 avvisade SWIFT krav från pro-palestinska aktivister om att återkalla de israeliska bankernas tillgång till nätverket.[14]
USA:s användning av SWIFT
Genom att hota med sanktioner kan USA utpressa SWIFT till att utesluta länders banker från systemet. Eftersom transaktioner med dollar i SWIFT måste passera amerikanska banker kan även USA samtidigt förbjuda banker, länder eller individer att använda dollarn.
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Capitals of Capital: The Rise and Fall of International Financial Centres 1780-2005
- ↑ 2,0 2,1 The Conversation: How the US government seized all citizens’ gold in 1930s
- ↑ "Investeringsguiden för Guld&Silver", Michael Maloney, s.66
- ↑ Onlygold: Historical goldprices
- ↑ Macrotrends: Crude Oil Prices - 70 Year Historical Chart
- ↑ Investopedia: How the Great Inflation of the 1970s Happened
- ↑ Svensk industri under 150 år
- ↑ VOX: What do the new data tell us?
- ↑ Zaramis: Hur löstes finanskrisen 2008?
- ↑ Europaportalen: Finanskris
- ↑ NYT: Iran Praises Nuclear Talks With Team From U.N.
- ↑ Reuters: Iranian banks reconnected to SWIFT network after four-year hiatus
- ↑ Bloomberg: U.K. Wants EU to Block Russia From SWIFT Banking Network
- ↑ Haaretz: International Banking Giant Refuses to Cut Off Israel, Despite Boycott Calls
|
i ämnesportalen om Ekonomi |
|
i ämnesportalen om Geopolitik |
