Den Nya Humanismen

Den Nya Humanismen är nysvenskhetens svar på den liberala humanismen. Begreppet omnämns i Manifest 79.

Utdrag ur Manifest 79

“

MÄNNISKANS HISTORIA ÄR ETT SAMSPEL AV KRAFTER SOM I SISTA HAND STYRS OCH FORMAS AV HENNES HJÄRNA. DET ÄR DETTA SAMSPEL, MED DESS VÄRDERINGAR OCH MÅLSÄTTNING, SOM VI KALLAR KULTUR. DEN MATERIALISM SOM BEHÄRSKAR DET AKTUELLA KULTURKLIMATET ÄR ORSAKEN TILL MYCKET AV VÅR TIDS BRISTER. VI BEHÖVER ETT NYTT KULTURKLIMAT, EN NY HUMANISM I DEN ARBETANDE MÄNNISKANS TJÄNST. Maktkampen, klasskampen och krigen i vår tid, våldregimerna, penningjakten och den hämningslösa sensationslystnaden har ytterst sin rot i en övervärdering av tekniken som mål och statistiken som rättesnöre. Man har uppfattat utvecklingen som en väg från vidskepelse till förnuft, från religös tankeoreda till vetenskaplig tankeklarhet. Detta är en total felsyn. Förnuftsmässigt tänkande och religös aning har funnits vid varandras sida och befruktat varandra så länge mänskligheten existerat. Också vetenskapen var en gång primitiv. Också religionen kan nå upp till höjder helt i nivå med vetenskapens skarpsinnigaste iakttagelser. Just nu har vi emellertid koncenterat oss i så hög grad på den vetenskapliga sidan att den religösa kommit i efterhand. Naturvetenskapernas genombrott kom oss att uppfatta tillvaron som ett enda stort mekaniskt orsakssammanhang, styrt av lagar som vi så småningom helt skulle kunna kartlägga och behärska. Den moderna astrofysiken har rubbat denna uppfattning. Ju längre vi tränger in i naturens hemligheter, desto oförenligare tycks oss dess olika element. I formlernas snårskog börjar det exakta att upplösas. Och längst bort skymtar det irrationella, det ogripbara. En lysande rad av forskare konstaterar idag att det bortom alla forskningsobjekt finns ett Något som ingen forskning kan nå, ett ursprung som vi bara aningsvis kan uppleva. Om den blinda orsakskedjan vore den enda verkligheten, skulle sådana begrepp som ära, plikt och vilja eller skuld, skam och brott bli tomma ord utan täckning i verkligheten. Moralisk hållning blir meningslös. Vem anklagar stormen som dränker ett skepp, eller jordskredet som slår ett samhälle i spillror? Det är tron på människans inneboende möjligheter att välja mellan alternativ, att i tjänst åt sitt mål länka utvecklingen, som gett oss styrka och inspiration att bygga våra samhällen och ställa naturens rikedomar i vår tjänst. Har vi ingen valfrihet - och det har vi inte om vi bara är produkter av arv och miljö - då har vi heller inget ansvar. Då blir var och en sig själv närmast. Man tar åt sig vad man kan av livets möjligheter. Allt är ju ändå meningslöst. Det är denna inställning, denna värld utan nåd, som drivit fram den stigande kriminaliteten och inspirerat klasskampen, folkhatet och rasdiskrimineringen. Makthavarnas vädjanden till samhällsansvar och solidaritet framstår mot denna bakgrund som värdelösa gester, ord som ingen tror på, därför att vi berövats vår andliga jämvikt. Människan i centrum, ropar demagogerna från både höger och vänster. Men människan håller inte som medelpunkt. Först när människan känner sin begränsning och ställer sig till förfogande som ett redskap i tjänst åt det goda, det skapandes makt i tillvaron, kan hon fylla sin bestämmelse. Detta är grundvalen för det som vi kallar en ny humanism. Universum är inte bara till för oss. Men kanske har vi ändå en uppgift i det stora sammanhanget, här på vår blå planet i Vintergatans utmarker. Tron på en gemensam uppgift och ett gemensamt ansvar är det enda som kan förena jordens folk och raser och ersätta rivalitet med samarbete. Kulturen är ett uttryck för vår medvetna strävan att så koppla historiens drivkrafter att de tjänar våra syften och förverkligar våra ideal. Det är vår hjärna som uppfinner våra redskap och våra maskiner, som utarbetar våra arbetsmetoder, som formar våra samhällen och konstruerar våra stater. Men i våra hjärnor växer också vår aning. Hjärnan styr våra känslor. Samlevnaden mellan människor är beroende av de värden som vi hyllar och de normer som blir konsekvensen av dessa värden. Vår frihet, vår solidaritet, vår effektivitet är beroende av vår vilja och förmåga att som något självklart iaktta dessa normer. Kommunistisk klasskamp och liberal individualism har verkat som ett värdefrätande gift och lagt grunden till cynismen, makthungern och vinningslystnaden i det aktuella kulturklimatet. Vi har hamnat i en kulturens återvändsgränd. De andliga värdenas renässans, en ny jämvikt mellan vetenskaplig insikt och religös aning är förutsättningen för att vi skall hitta vägen ut ur denna återvändsgränd.

”