Humanism
Humanism (av latinets. humanus, mänsklig, av homo, människa), en under reformationen framträdande bildningsform, vilken trädde i öppen fejd mot medeltidens skolastiska klosterlärdom. Humanismen uppställde som sitt mål förvärvandet av en rent mänsklig bildning, särskilt sådan, som man fann den hos den klassiska forntidens bättre författare. Med levande intresse började man framleta och studera dessa. Varken latinet eller grekiskan hade under medeltiden fullständigt upphört att vara levande språk. De hade fortfarande en vidsträcktare användning än de egentliga folkspråken; ty under hela medeltiden var i de romersk-katolska staterna latinet kyrkans, domstolarnas och de lärdes språk, liksom grekiskan var det inom det östromerska riket. Nu sattes studiet och kommenterandet av de gamle, såsom ensamt ledande till den sanna bildningen, i spetsen för de vetenskaper, som skulle tjäna till människans andliga uppfostran (humaniora), och naturligt nog kom därför begreppet humanism småningom att bli liktydigt med insikter i den klassiska filologien, en betydelse, som ordet mångenstädes bibehållit nära nog in på vår egen tid. Denna i det 15:e årh. nyvaknade iver för odlandet av den klassiska litteraturen, spårad redan hos Abailard och Johan of Salisbury, fortsatt av Petrarca, Boccaccio m. fl. och kulminerande med Keuchlin och Erasmus (jfr Filologiens historia), lade grunden för hela den moderna bildningen, vilken ända till Basedows och Campes tid (slutet af 18:e årh.) obestritt hämtade sin huvudnäring från klassiciteten. Humanismen visade emellertid snart, att den saknade sinne för de vidgade vyer, som konstens och vetenskapernas uppblomstring öppnade för mänskligheten; och därför förföll den även snart i en ensidig dyrkan av bokstaven, som gott kunde mäta sig med skolastikens inskränkthet och som ofta gjorde den till ett lämpligt föremål för satiriska anfall.
I senare hälften av 1700-talet framträdde, i strid mot denna s.k. klassiska humanism, en strävan efter verklig humanism i filosofisk mening. Den har kallats humanitarism och är på det närmaste besläktad med den inom undervisningsväsendet framträdande s.k. filantropismen (se Basedow och Campe).
Med humanism har man även betecknat den kosmopolitiska ande, som allt sedan Herders och Lessings tid genomgår Europas nyare litteratur, vilken söker i sig sammanfatta allt, som är föremål för mänsklighetens känslor och strävanden.
Så långt Nordisk Familjebok, andra upplagan. Utöver de tendenser NF:s artikel skönjer vid sekelskiftet 1900 kan begreppets metamorfos under 1900-talet möjligen delvis förklaras av artonhundratalsliberalismens vurmande för den klassiska romerska och (i synnerhet) grekiska republiken och demokratin. En övergångsfas kan skönjas i den fiktiva karaktären Settembrini i Thomas Manns roman Bergtagen: Settembrini representerar i Manns ögon den moderna liberalismen i motsats till de 1914 års idéer som han själv förespråkar i den politiska essän Betrachtungen eines Unpolitischen, tillkommen parallelt med nämnda roman. Men Settembrini är inte bara liberal, utan även (italiensk) nationalist och antiksvärmare. Begreppet "humanism" förknippar han med antikens hedniska demokrati i kontrast mot den medeltida kristna (katolska) hierarkiska världsordningen. Den senare får i Manns roman förkroppligas av den judiskfödde jesuiten Naphta, ett slags protofascistisk radikalkonservativ eller traditionalist.
|
i ämnesportalen om Politiska begrepp |
