Bund Deutscher Mädel

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Bund Deutscher Mädel poster
BDMs fana

Bund Deutscher Mädel var den kvinnliga delen av det nationalsocialistiska partiets ungdomsrörelse. Det var den enda kvinnliga organisationen i Tredje riket. Till en början bestod organisationen bara av Jungmädel, eller Rörelsen för unga flickor, för flickor mellan 10 till 14 år och ytterligare en rörelse för tjejer mellan 14 och 18 år. År 1938 bildades en tredje sektion, Tro och Skönhet föreningen (BDM-Werk Glaube und Schönheit), vilken var frivillig och öppen för flickor mellan 17 och 21 år.

Historia

Bund Deutscher Mädel hade sitt ursprung redan i det tidiga 1920-talet i de första ”Mädschenschaften”, också känd som ”Schwesterschaften der Hitler-Jugend”. År 1930 bildades den första kvinnliga delen i Hitlers ungdomsrörelse. ”Föreningen för tyska flickor inom Hitlerjugend”. Man började växa först när nationalsocialisterna kom till makten i januari, 1933, men växte snabbt därefter, ända tills medlemskap gjordes obligatoriskt för flickor mellan 10 och 18 år, 1939. Medlemmarna krävdes vara etniska tyskar, tyska medborgare och fria från kända genetiska sjukdomar.

BDM styrdes direkt av HJ ledaren Baldur von Schirach ända till 1934, när Trude Mohr, en före detta postanställd, utnämndes till ämbetet som BDM-Reichreferentin, eller nationell talesman för BDM. Efter att Mohr gifte sig 1937, var hon tvungen att avsäga sig posten (BDM krävde att medlemmarna skulle vara ogifta och utan barn för att få vara i ledarskapspositioner), och efterträddes av Dr. Jutta Rüdiger, doktor i psykologi från Düsseldorf, som var en mer bestämd ledare än än Mohr men även en nära anhängare av Schirach och också till hans efterträdare från 1940 som HJ ledare, Artur Axmann. Rüdiger ledde BDM till dess upplösning 1945. Hon gick samman med Schriach i att förhindra försök från ledaren för NS-Frauenschaft, Gertrud Scholtz-Klink att få kontroll över BDM.

Inom HJ existerade det separata sektioner av BDM, uppdelade enligt åldern på de deltagande. Flickor mellan 10 och 14 år var medlemmar i Unga Flickors Förening (Jungmädelbund, JM) och flickor mellan 14 och 18 år var medlemmar av riktiga BDM. År 1938 var en tredje förening bildad som kallades Tro och Skönhet, som var en frivillig förening för flickor mellan 17 och 21 år och var avsedd att förbereda dom för giftermål, hushållssysslor och framtida karriärmål. Det ansågs bra om flickorna blev gifta och fick barn när de hade åldern inne, men man satte även fokus på jobbpraktik och utbildning.

Även om dessa åldrar är generella riktlinjer, så bör det noteras att flickor så fort de nått ledarskapspositioner (antingen heders eller avlönade positioner) kunde kvarstå i föreningen så länge de ville under förutsättning att de inte gifte sig eller skaffade barn. Rüdiger blev ledare vid 26 års ålder, medans Clementine zu Castell, ordföranden för Tro och Skönhet, var 47 år när hon tillsattes 1938. Man räknar att ungefär 80% av BDM ledarna som lämnade föreningen gjorde det för att gifta sig och bilda familj, och bara 20% lämnade för att satsa på en yrkeskarriär.

Träning och aktiviteter

Hitler med unga beundrarinnor ur BDM

BDM använde lägereldsromantik, sommarläger, folklorism, tradition och sport för att undervisa flickorna inom de nationalsocialistiska lärorna och för att lära dem om sina framträdande roller i det tyska samhället: maka, mor och hemmafru - även om man aldrig utgick från könet inom yrkeslivet utan kompetensen, varav man ofta ansåg mor och frun som den ansvarsfulle personen inom familjen och var därför också lämplig, som frivillig, att också vara just hemmafru och ta hand om hushåll med familj.

Programmet som erbjöds flickorna verkade intressant och tillät flickorna mer frihet än vad man tidigare hade varit van vid i dåtidens samhälle. Innan BDM var det nästan otänkbart att unga flickor reste utan deras föräldrar, eller att utföra så ”pojkaktiga” saker som att campa, vandra i naturen och spela olika sporter. En del av BDMs aktiviteter fick kritik av en del partimedlemmar, som till exempel Heinrich Himmler, som tyckte att dessa aktiviteter inte var något för unga flickor. Himmler själv sa vid ett möte i Bad Tölz: ”När jag ser dessa flickor marschera omkring med sina nätta ryggsäckar – så vänder det i sig magen på mig.”

De flesta källor bekräftar att före utbrottet av andra världskriget, var BDM mycket populärt bland tyska flickor. Mer populärt än vad Hitlerjugend med dess rigorösa paramilitära träning var bland tyska pojkar. Programmet erbjöd mycket som var lockande för unga flickor, förutom att gå på utflykter och ha ett liv utanför skolan och föräldrarnas hem, som till exempel sång, konst, att lära sig hantverk, teater och i viss utsträckning även modedesign, samhällstjänst et cetera.

Föreningen Tro och Skönhet erbjöd grupper där flickorna kunde få ytterligare utbildning inom områden som intresserade dem. En del arbetsgrupper som fanns erbjöd konst och skulpturer, kläddesign och sömnad, hemkunskap och musik.

Krigstjänst

Utbrottet av kriget ändrade BDMs roll, men inte så drastiskt som det gjorde för pojkarna i Hitlerjugend, som skulle förse tyska Wehrmacht eller arbetstjänsten (Reicharbeitsdienst, RAD) så fort de blev 18. BDM hjälpte krigsinsatsen på många sätt. Yngre flickor samlade ihop pengar som materiel såsom kläder eller gamla tidningar för vinterhjälpen och andra hjälporganisationer. Många grupper, speciellt BDM-körer och musikgrupper, besökte sårade soldater eller skickade hjälppaket till fronten.

De äldre flickorna var sjuksköterskeassistenter på sjukhus, eller hjälpte till på tågstationer där de gav sårade soldater eller flyktingar en hjälpande hand. Efter 1943 ökade intensiteten i de allierades attacker på tyska städer, många BDM flickor tjänstgjorde i paramilitära eller militära tjänster där de hjälpte till som luftvärnsassistenter, signalister, sökljusoperatörer och kontorshjälp. Till skillnad från Hitlerjugend så tog BDM flickorna nästan ingen del i striderna eller hjälpte till att sköta vapnen, emellertid skötte några luftvärnsassistenter ibland luftvärnskanonerna.

Under krigets sista dagar tjänstgjorde en del BDM flickor, precis som pojkarna i Hitlerjugend (även om de inte var lika många) Volksturm tysklands sista folkliga motstånd i Berlin och andra städer och kämpade mot de allierade. Officiellt var det inte sanktionerat av BDMs ledarskikt som var motståndare till stridförande kvinnor, även om vissa BDM ledare hade fått handeldsvapenutbildning (ungefär 200 ledare hade fått denna utbildning för att kunna försvara sig). Efter kriget nekade Dr. Jutta Rüdiger till att hon godkänt att BDM flickor skulle använda vapen, något som verkar stämma.

En del BDM flickor rekryterades till Werwolf som skulle utföra gerillakrig inom landet bakom fiendens linjer. En före detta BDM ledare, Ilse Hirsch deltog i mars 1945 i den grupp som avrättade Franz Oppenhoff, som utsetts till borgmästare i Aachen av de allierade.

Man bör tillägga att när de anslöt sig till Röda Korset, Luftwaffe Helferinnen, Volksturm eller Werwolf, så blev de inte längre BDM medlemmar utan tillhörde respektive organisation.

Svastika-symbol.png
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Tredje riket


Källor