Denazifieringen

Denazifiering (tyska: Entnazifizierung) var ett initiativ av de allierade med syfte att rensa tyskt och österrikiskt samhälle, kultur, ekonomi, media, rättsväsende och politik från alla rester av den nationalsocialistiska regimen. Det utfördes genom att ta bort de inblandade människorna från maktpositioner och genom att upplösa eller på annat sätt göra de associerade organisationerna verkningslösa. Denazifieringsprogrammet påbörjades efter andra världskrigets slut och stärktes av Potsdamöverenskommelsen.

Överblick

Denazifieringen av Tyskland uppnåddes genom en serie direktiv utfärdade av den allierade ockupationsmakten, med säte i Berlin, från och med januari 1946. "Denazifieringsdirektiv" identifierade specifika personer och grupper och gav huvuddrag för rättsliga procedurer och riktlinjer för hur man skulle handskas med dem.

Alla de ockuperande styrkorna hade kommit överrens om inititivet, men metoderna som användes för denazifiering och hur pass intensivt dessa applicerades varierade mellan de olika ockupationszonerna.

Denazifiering kan också åsyfta avlägsnandet av den nationalsocialiska regimens symboler. Till exempel återutgav den tyska regeringen 1957 järnkorset-medaljer utan hakkors i mitten.

Applicering i de allierades ockupationszoner

Amerikanska zonen

USA genomförde inledningsvis denazifieringen på ett engagerat men byråkratiskt sätt. Fem kategorier skapades för att identifiera alla människor över 18 års ålder i den amerikanska ockapationszonen: stora förbrytare, förbrytare, mindre förbrytare, anhängare, och frikända personer. I slutändan var målet att "omskola" det tyska folket.

En rapport utgiven av Institutet för omskolning av axelmakternas länder i juni 1945 rekommenderade följande: "Enbart en orubblig långsiktig ockupationsauktoritet kommer att kunna leda tyskarna till en grundläggande omarbetning av sin politiska filosofi". Den 15 januari 1946 uppgav en hemlighetsstämplad rapport från den militära regeringen emellertid att: "Det nuvarande tillvägagångssättet misslyckas i praktiken att nå en påtaglig mängd personer som stödde eller bistod nazisterna". Därför infördes den 1 april en speciell lag som överförde ansvaret för denazifieringsprocessen till den tyska administrationen, som etablerade 545 civila domstolar (tyska: Spruchkammern) för att övervaka 900,000 fall. Men framme vid 1948, med kalla kriget väl på gång, ägnades amerikansk uppmärksamhet allt mer åt hotet från östblocket; de återstående fallen prövades på snabba, informella sätt, som ofta lämnade otillräckligt med tid för att undersöka den anklagade ordentligt, så att många av domarna från denna period har tvivelaktigt juridiskt värde. Till exempel kunde år 1952 medlemmar av SS som Otto Skorzeny formellt förklaras entnazifiziert (denazifierade) av en tysk statlig skiljenämnd utan några bevis på att detta var sant. Den känsliga uppgiften att skilja på dem som verkligen var delaktiga i eller skyldiga till nationalsocialistiska aktiviteter från blotta "anhängare" gjorde domstolarnas arbete ännu svårare. Den amerikanske presidenten Harry S. Truman nämnde detta problem i rättfärdigandet av sin vägran att lindra den medförda svälten som drabbade den tyska befolkningen: “trots att alla tyskar kanske inte är skyldiga för kriget, vore det för svårt att välja ut dem som inte hade med nazistregimen och dess brott för att ge dem bättre behandling”. Denazifiering övervakades därefter av särskilda tyska ministrar, som socialdemokraten Gottlob Kamm i Baden-Württemberg, med amerikanskt stöd.

Medan juridiska angelägenheter gavs till tyska myndigheter, fortsatte den amerikanska armén sina försök att denazifiera Tyskland genom att kontrollera landets media. En speciell division av USA:s armé hade i juli 1946 tagit kontroll över 37 tyska dagstidningar, 6 radiostationer, 314 teatrar, 642 biografer, 101 tidskrifter, 237 bokförlag, och 7384 bokhandlare och -tryckare.[1] Divisionens främsta uppgift var demokratisering, men en del av agendan var att förbjuda all kritik mot de allierades ockupationsstyrkor.[2]. Dessutom utfärdade de allierades kontrollråd den 13 maj 1946 ett direktiv för att beslagta all media som skulle kunna bidra till nationalsocialism eller militarism. 30000 böcker, allt från skolläroböcker till poesi, förbjöds. Alla dessa böcker beslagstogs och förstördes; att äga en av dem blev ett straffbart brott.

Vid början av 1947 hölls 90000 nationalsocialister i koncentrationsläger, och ytterliggare 1900000 förbjöds att jobba som annat än kroppsarbetare.

Sovjetiska zonen

Att Väst övergav den stränga denazifieringen blev ett huvudtema hos den östtyska regeringens propaganda, som ofta hävdade att den västtyska regeringen bara var en förlänging av den gamla nazistiska regimen. Sådana anklagelser förekom ofta i Tysklands socialistiska enhetspartis (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, SED) officiella tidning, Neues Deutschland. Skulden för upproret i Berlin 17 juni 1953 lades officiellt på nazistiska provokatörer från Västberlin, som Neues Deutschland påstod samarbetade med den västerliga regeringen.

Berlinmuren kallades officiellt för Antifaschistischer Schutzwall ("Antifascistisk skyddsmur") av den östtyska regeringen, och det sades att den byggdes för att skydda Östtyskland från de nazistiska aktiviteterna i Västberlin.

Franska och brittiska zonerna

Frankrike och Storbritannien använde sig av mindre storskaliga metoder och fokuserade sig framför allt på att avsätta eliten, snarare än att jaga alla som hade samarbetat med den tidigare regimen.

Innebörd för framtida tyska stater

Denazifieringskulturen påverkade starkt det parlamentariska rådet som hade uppgiften att skriva en författning för de ockuperade zoner som senare skulle bli Västtyskland. Denna konstitution slutfördes 8 maj 1949, stadfästes 23 maj, och infördes dagen därefter. Detta datum markerar grunden för Förbundsrepubliken Tyskland.

Försök att hindra stöd för nationalsocialism bland den tyska befolkningen

"1945 fanns det en konsensus bland de allierade - som inte längre existerar — om trossatsen om kollektiv skuld, att alla tyskar delar på skulden inte bara för kriget, utan även för nazistiska illdåd."[3]

Utaladen från brittisk och amerikansk regering, både före och direkt efter Tysklands kapitulering, tyder på att den tyska nationen som helhet skulle anses vara ansvarig för den nationalsocialistiska regimen. Ofta användes termerna "kollektiv skuld" och "kollektivt ansvar".[4] Därför satte Psykologiska krigsföringsdivisionen igång en propagandakampanj med avsikt att bygga upp en tysk känsla av kollektivt ansvar.[5] Officerare med uppdrag att producera tidningar och radiosändningar fick 1945 direktiv om att betona "det moraliska ansvaret av alla tyskar för nazistiska brott".[6] Bland amerikanska myndigheter ansågs en sådan känsla av kollektiv skuld vara "en förutsättning för en långsiktig utbildning av det tyska folket".[7]

Med hjälp av tysk press, som var under de allierades kontroll, samt affischer och flygblad, utfördes ett program för att upplysa vanliga tyskar om vad som hade ägt rum i koncentrationslägren. Ett antal filmer som visade lägren skapades och visades inför tysk publik, såsom "Die Todesmuhlen", släppt i den amerikanska zonen i januari 1946, och "Welt im Film No. 5" i juni 1945. En film som aldrig blev klar var "Minnen av lägren" vars uppgift "var att skaka och förnedra tyskarna och bevisa för dem bortom all möjlig protest att dessa tyska brott mot mänskligheten utfördes, och att det tyska folket -- inte bara nazisterna och SS -- bar ansvar."[8] Omedelbart efter koncentrationslägrens befrielse tvingades många tyska civila att se förhållanderna i lägren, begrava ruttnande lik och gräva upp massgravar.[9] Civila hotades med döden eller berövandet av mat för att de skulle ge sina ägodelar till före detta lägerinterner. [10]

Trots dessa kampanjer fanns stöd till nationalsocialism kvar till viss del hos den tyska befolkningen.

• En majoritet under åren 1945-1949 tyckte att nationalsocialism hade varit en bra idé, men hade genomförts dåligt.
• 1946 tyckte 60% av tyskar att Nürnbergprocessen hade varit orättvis.
• 1946 tyckte 37% i det amerikanska ockupationsområdet om Förintelsen att "förintandet av judar och polacker och andra icke-arier var nödvändigt för tyskarnas säkerhet".
• 1946 tyckte 33% i det amerikanska ockupationsområdet att judar inte borde ha samma rättigheter som de som tillhörde den ariska rasen.
• 1950 tyckte 33% av tyskar att Nürnbergprocessen hade varit orättvis.
• 1952 tyckte 37% att Tyskland skulle vara bättre utan judarna.
• 1952 var 25% positivt inställda till Hitler.

Extremvänstern i Tyskland på 1960- och 70-talet och nazistanklagelser

Eftersom kalla kriget hade minskat denazifieringsprocessen i Väst, rättfärdigade vissa radikala vänstergrupper, till exempel Röda armé-fraktionen, sitt våld mot den västtyska regeringen och samhället genom att hävda att det västtyska etablissemanget hade tjänat på nazistperioden, och att det fortfarande till stor del hade en nationalsocialistisk inställning. De poängterade att många före detta nationalsocialister hade regeringsposter, medan Tysklands kommunistiska parti var förbjudet.

Ett av de stora skälen som Röda armé-fraktionen uppgav år 1977 för att motivera mordet på Hanns-Martin Schleyer, ordförande för Tyska arbetsgivarassociationen, som ansågs vara en av Västtysklands mäktigaste industrialister, var att han som tidigare SS-medlem utgjorde en del av ett informellt nätverk av före detta nationalsocialister som fortfarande hade stor ekonomisk och politisk makt.

Denazifiering i andra länder

I praktiken var denazifiering inte begränsat till Tyskland och Österrike; det utfördes i alla europeiska länder med livskraftiga nationalsocialistiska eller fascistiska partier. I Frankrike kallades processen épuration légale ("laglig rensning"). Krigsfångar som hölls i de allierades länder utsattes också för denazifiering innan de repatrierades.

Denazifiering förekom också i många länder som hade ockuperats av Tyskland, bland annnat Belgien, Norge, Grekland och Jugoslavien, eftersom nationalsocialistiskt styrda marionettregimer hade etablerats i dessa länder med stöd från lokala kollaboratörer. I Grekland, till exempel, skapades särskilda domstolar för kollaboratörer 1945. Tre grekiska quisling-premiärministrar, till exempel, fälldes och dömdes till döden eller livtids fängelse. Andra kollaboratörer fick efter tyskt tillbakadragning genomlida förtryck och offentlig förnedring, förutom att de prövdes (vanligen för landsförräderi). En del lämnade Grekland, andra deltog i inbördeskriget som följde. Ordet "quisling" kommer från norska denazifieringarbetet —- man demoniserade de mest framstående individer som var anhängare av nationalsocialismen före eller under kriget. Vidkun Quisling sköts efter att ha blivit dömd till döden för högförräderi.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Tredje riket

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget