Antideutsche
Antideutsche är namnet på en etnomasochistisk vänsterideologi med ursprung i Tyskland.
Historik
Den uttalat antityska falangen av den tyska vänstern började ta form i samband med återföreningen av väst och öst i slutet av 1980-talet. Samtidigt som öst- och västtyskar i glädjeyra omfamnade varandra, opponerade sig delar av vänsterrörelsen mot återföreningen, vilken man ansåg vara ett potentiellt hot om en ny fascistisk era, ett fjärde rike. Demonstrationer arrangerades under parollen ”Nie wieder Deutschland” (Aldrig mera Tyskland). Den antityska rörelsen hade börjat ta form.
Teoretisk grund
Antityskarnas syn på ”det tyska” kan lite förenklat ses som en vidareutveckling av teorin om Sonderweg (sv. särväg). Denna inom historieforskningen vanligt förekommande teori gör gällande att Tyskland i mötet med moderniseringsprocessen slog in på en särväg i utvecklingen. Medan övriga västeuropeiska stater liberaliserades både politiskt och ekonomiskt, utvecklades Tyskland bara på det ekonomiska planet. Parallellt med att kapitalismen fick sitt genombrott levde förmoderna, auktoritära maktstrukturer kvar i det Tyska riket. Tyskarna förblev undersåtar – inte medborgare.
I anslutning till denna teori ser antityskarna det tyska samhällsprojektet som särpräglat från övriga Europa. Man menar att ”det tyska” representerar en speciell samförståndsanda mellan statsmakt och kapital, en korporativ struktur vars fulländande konsekvens var det industriella utrotandet av judarna, Förintelsen. Antityskarna ger därmed inte endast uttryck för en allmänt riktad antinationalism - tyskheten ses i sig som fiende. Tyskland är inte endast en nation utan ett politiskt projekt och ett ideologiskt koncept vars själva essens är fascistiskt.
Israel och den nya världsordningen
Antityskarnas förbehållslösa solidaritet och stöd för Israel och sionismen kan förstås i ljuset av synen på Tyskland. Man ser Israel som en geopolitisk allierad mot ”det tyska”, en garant att nazismen och Förintelsen inte kommer att kunna äga rum igen. Vidare företräder man en särpräglad och invecklad marxistisk analys av antisemitismen och antisionismen, som man ser som en degenererad form av antikapitalism.
Antityskarna betraktar sig själva som frihetliga kommunister. Kommunismen ser man dock inte främst som ett realpolitiskt projekt, produktionsmedlens kollektivisering, utan snarare som en filosofisk hållning. Antityskarna är motståndare till kapitalism, men riktar samtidigt en frän kritik mot vad man anser vara en allt för dogmatisk antikapitalism hos vänsterrörelsen. Resonemanget bygger på att även om kapitalismen är dålig så är den betydligt bättre än dess barbariska alternativ – fascismen.
Antityskarna omfamnar inte den marxistiska teorin om ”socialism eller barbari”, att barbariet (dvs fascismen) är kapitalismens yttersta konsekvens. Snarare ser man fascismen som en återgång till ett feodalt/traditionellt/förkapitalistiskt samhällsstadium. Den antityska ståndpunkten skulle snarare kunna formuleras ”hellre kapitalism än barbari”. Detta leder oss in på en av antityskarnas främsta käpphästar; kritiken av antiimperialismen.
Marxism-leninismens kanske mest framträdande teori är att imperialismen utgör kapitalismens slutgiltiga stadium. Som en konsekvens av detta resonemang ses antiimperialistiska, nationella befrielserörelser som progressiva element oavsett dessa rörelsers politiska orientering. Teorin (som i stora drag kommit att omfamnas av den samlade vänsterrörelsen), förklarar vänsterns stöd till nationalistiska och/eller islamistiska rörelser som kämpar mot en imperialistisk övermakt: Ett bakslag för imperialismen är per definition även ett bakslag för kapitalismen och därmed röjer antiimperialistiska krafter vägen för ett socialistiskt genombrott.
Antityskarna förkastar i grunden denna teori. Istället ställer man sig odelat positiva till att regimer man uppfattar vara reaktionärt nationalistiska eller ”islamofascistiska” ersätts av ett liberaldemokratiskt och sekulärt politiskt system. Med andra ord tillämpar antityskarna en mer ortodox tolkning av den marxistiska utvecklingsläran; det borgerligt kapitalistiska samhällsstadiet måste uppnås innan det socialistiska samhället är möjligt.
Av denna anledning stödjer antityskarna exempelvis USA:s intervention och ockupation av Irak och Afghanistan samt NATO:s bombingar av Jugoslavien. Detta i kombination med en uttalad kritik av politisk islam (som till mångt och mycket påminner om den högerliberala kritiken), har lett till att stora delar av den tyska vänstern stämplar antityskarna som högeravvikare.
Extern länk
|
i ämnesportalen om Politiska begrepp |
