SS-Panzer-Division Leibstandarte SS "Adolf Hitler"
Metapedia
SS-Panzer-Division Leibstandarte SS "Adolf Hitler", eller LSSAH, som divisionen brukar förkortas, bildades 1933 som Stabwache Adolf Hitler och bestod då av 120 man. Redan samma år bytte man namn till Leibstandarte Adolf Hitler. Divisionstorlek nådde man först 1942. I början fungerade LSSAH först som Adolf Hitlers personliga livvakt, men kom senare även att delta i kriget. LSSAH deltog i hårda strider i bland annat Polen, Nederländerna, Frankrike, Sovjetunionen och Ukraina. Den 8 maj 1945 kapitulerade LSSAH och överlämnade sig till amerikanska styrkor.
LSSAH var den SS-division som hade högst krav på sina rekryter mest fysiska men även intellektuella.
Innehåll |
[redigera] SS blir militärt
1935 togs de första stegen emot det senare så välkända Waffen-SS i och med grundandet av SS-Verfügungstruppe (SS-VT) där Leibstandarte, under befäl av Josef "Sepp" Dietrich, var ett av förbanden. Det militära inslaget blev allt större och SS-VT växte. 1938 blev Leibstandarte ett motoriserat infanteriregemente. Den reguljära krigmakten, Wehrmacht, var kritiska mot SS-VT och det ledde till rivalitet och konflikter mellan de två parterna.
Under sensommaren 1939 föranleder de utrikespolitiska händelserna att Leibstandarte får order om att göra sig redo för en eventuell väpnad konflikt. Regementet mönstrade vid denna tid 3700 man och SS-chefen Heinrich Himmler uppmanade under ett tal: ”SS-soldater, jag förväntar mig att ni gör mer än er plikt.”
[redigera] Elddopet i Polen
Den 1 september 1939 korsade tyska styrkor gränsen mot Polen. Leibstandarte var en del av armégrupp syd med uppgift att vara en spaningsförband i skarven mellan 8. och 10. armén. Deras första anfallsmål var en viktig höjd bakom gränsfloden Prosna. Uppmarschen gick fort och när de anföll sin bro över floden besegrade de lätt de polska försvararna. Men snart skulle motståndet hårdna och polackerna utnyttjade de täta björkskogarna för ett dolt och effektivt punktförsvar. Dessutom gjorde de frenetiska motanfall. Detta var ändå inte tillräckligt för att hindra Leibstandarte att nå sina uppgjorda mål inom den angivna tidsramen.
Nästa större uppgift för Leibstandarte var att korsa floden Warta. En första spaningsgrupp tog sig över en bara delvis förstörd bro. Men därefter gick det trögt. Polackerna gjorde hårt motstånd och de tyska fordonen körde fast i den sandiga marken och det dröjde några dagar innan hela förbandet tagit sig över för att fortsätta sin marsch in i Polen.
Vid järnvägsknuten Pabianice fick Leibstandarte stora problem. Trots understöd från ett pansarregemente körde de fast. Striderna blev inte lättare av att polackerna hade många skickliga och välkamouflerade prickskyttar gömda i terrängen, vilka orsakade mycket besvär. Dessutom fick polackerna förstärkningar och kunde genomföra motanfall. Leibstandarte fick till slut välbehövlig hjälp från infanteriregemente och Pabianice föll snart.
Generalmajor Loch som inte hade några höga tankar om Waffen-SS fick nu vatten på sin kvarn. Han menade att SS-soldaternas utbildning hade stora brister och att Wehrmacht inte kunde komma till undsättning stup i kvarten. Därför, ansåg han, utgjorde Leibstandarte en belastning som omedelbart borde överföras till reserven.
Leibstandarte förflyttades, men inte längre än till en annan plats vid fronten. Där slog de sig nu fram emot Warzsawa och deltog i slaget om huvudstaden. Ett slag där polackerna bjöd på envist motstånd och de hårda striderna ledde till svåra förluster på bägge sidor. Den 27 september kapitulerade Warszawa.
Allmänt ansågs att Leibstandarte skött sig väl under fälttåget och deras insatser tystade de flesta kritikerna inom Wehrmacht. Men andra vidhöll sin kritik. Leibstandarte hade höga förlustsiffror, vilka Sepp Dietrich förklarade med att Wehrmacht inte givit dem det understöd de hade rätt att kräva och att Wehrmacht kastade in dem i strid under ogynnsamma förhålanden. General Walther von Brauchitsch kontrade med att hävda att Leibstandarte inte var tillräckligt tränade för strid och saknade strategiska kunskaper.
Efter fälttåget skickades Leibstandarte till Tjeckoslovakien för återhämtning och ersättning av förluster.
[redigera] Västfronten
Under sitt vinterläger fick de besök av Hitler där han i ett anförande antydde att de snart skulle sättas in i strid igen. Planerna för det tyska fälttåget i väster började ta form och Leibstandarte fick till uppgift att errövra broar längs den tänkta tyska framryckningsvägen i Nederländerna.
När fälttåget inleddes den 10 maj 1940 ryckte Leibstandarte fram snabbt. Vid middagstid första dagen hade de ryckt fram hela 80 km. Men när de kom fram till Bornerbroek upptäckte de att den viktigaste bron över kanalen redan var sprängd. Det fanns ingen tid för pionjärerna att bygga en egen bro så SS-soldaterna tog ladugårdsdörrar från en närliggande gård och använde dem som flottar så att de kunde avancera vidare inåt landet. Det nederländska försvaret hade totalt underskattat snabbheten i det tyska blixtkrigskonceptet.
När Nederländerna kapitulerat marscherade Leibstandarte ner till Frankrike och den 24 maj samlades de vid Aakanalen utanför Dunkerque. När de skulle korsa kanalen kom en generell haltorder uppifrån. Sepp Dietrich valde ändå att korsa kanalen för att driva bort några fientliga artillerieldledare som låg på en höjd med full insyn på Leibstandarte där nere. För detta egna initiativ förlänades Sepp Dietrich med riddarkorset.
Leibstandarte ryckte senare fram söderut genom Frankrike som tätförband för pansargrupp von Kleist. Motståndet var ringa men vid vissa stödjepunkter försökte sig fransmännen på ett försvar. Leibstandarte fick till uppgift att errövra en bro i närheten av Moulins. De franska försvararna hade barrikarderat bron och Leibstandartes infanterister var för få för att kunna bryta igenom. En motorcykelavdelning sattes in och med sitt befäl SS-Obersturmführer Knittel i täten stormade motorcyklarna i ett frontalanfall barrikaden och bröt igenom.
Avancemanget fortsatte och vid Clermond-Ferrand tog Leibstandarte 242 flygplan och 8 stridsvagnar som krigsbyte. Fransmännens försvar blev allt mer desperat. I utkanten av St. Etienne använde de stridsvagnar från första världskriget. Den 22 juni kapitulerade Frankrike.
Som belöning för sin roll i fälttåget fick Leibstandarte en ny fana. Den 28 juli fick de dessutom beskedet att de skulle uppgraderas till en brigad, vilket innebar att de skulle få tre nya infanteribataljoner, en understödsbataljon, ett artilleriregemente och en spaningsavdelning. I början av 1941 var omorganisationen klar.
[redigera] Fälttåget på Balkan
Inför de tyska operationerna på Balkan i april 1941 förflyttades Leibstandarte till Bulgarien. Därifrån skulle de tillsammans med 9. Pansardivisionen rycka fram emot och erövra Skopje i södra Jugoslavien. Uppgiften var snart avklarad och Leibstandarte fortsatte ner i Grekland. Den bergiga terrängen med sina trånga framryckningsvägar gynnade försvararna. Men Leibstandarte kunde, ofta genom hårda närstrider, tränga sig fram. SS-Sturmbannführer Kurt ”Panzer” Meyer berättar i sina memoarer "Grenadiere" om en episod:
”Vi kryper ihop bakom stenar och vågar inte röra oss. En känsla av illamående drar samman min strupe. Jag ropar till Untersturmführer Emil Wawrzinek att sätta igång med anfallet. Men den gode Emil bara tittar på mig som om han trodde jag var tokig. Kulspruteelden slår in i klipporna framför oss. Vår främre grupp består av tio man. Förbannat! Vi kan bara inte stanna här medans kratrar sprängs upp i vägen och kulspruteeld sveper klipporna. Hur ska jag få Wawrzinek att ta det första steget? I min förtvivlan känner jag att jag har en mjukt rundad ägghandgranat i handen. Jag ropar på gruppen. Alla tittar som förstenade på mig när jag håller upp handgranaten, drar ut sprinten och rullar fram granaten bakom sista man. Jag har aldrig sett ett så raskt hopp framåt som i den sekunden. Som bitna av tarantlar dyker vi över klippkanten och ned i en ny krater. Förbannelsen är bruten. Handgranaten botade oss från vår förstening. Vi flinar åt varandra och beger oss framåt mot nästa skydd.”
Den 15 april erövrade de den strategiskt viktiga staden Kastoria och med den 12 000 fångar. Detta ledde till att den 1. grekiska armén som stred mot italienarna i Albanien nu blev avskurna. Den grekiska befälhavaren general Tsolakoglu ansåg att fortsatta strider var meningslösa, men han vägrade att underhandla med italienarna. Istället tog han kontakt med Leibstandarte och kapitulerade till Sepp Dietrich. Därefter fortsatte de ner genom Grekland och fick delta i segerparaden genom Aten.
[redigera] Operation Barbarossa
Efter fälttåget på Balkan skickades Leibstandarte till Prag för vila och omorganisation. Förbandet utökades med en infanteribataljon, luftvärns- och sambandsenheter samt ett fältsjukhus. De bytte samtidigt namn till SS-Division Leibstandarte Adolf Hitler och den organisatoriska manskapsstyrkan låg på 10 796 man, vilket var betydligt färre än i de andra Waffen-SS divisionerna (Das Reich, Totenkopf och Wiking) som också förberedde sig för Operation Barbarossa. Leibstandartes omorganisation medförde förseningar och de korsade den sovjetiska gränsen den 1 juli 1941 (dvs nio dagar efter att operationen inleddes).
När Leibstandarte lämnade Prag för att bege sig till fronten sändes ett radioprogram med titeln ”SS i krig” och där kunde man höra kommentatorn berätta:
”Detta är mannarna ur Leibstandarte, Führerns soldater, tränade och utbildade i SS anda under fredsåren, härdade och prövade i bästa soldattradition på alla slagfält under kriget. Leibstandarte och de andra divisionerna inom Waffen-SS ingår i de väpnade styrkorna övergripande struktur. De strider vid fronten för att skydda rikets ära, storhet och frihet mot den yttre fienden. De har kommit från SS, från de män vars uppgift det varit och är att skydda Führern och sköta rikets interna säkerhet. Endast de bästa tyska och germanska männen är värdiga denna upphöjda uppgift. Målet för SS huvudkontor, i sin roll som ordenskapitel, är att skapa politiska soldater av den germanska ordern. Därför följer SS de grundläggande lagarna för ras och urval.”
Leibstandarte var en del av armégrupp Syd vars huvudmål var Rostov, en strategiskt viktig stad för att sedan kunna ta sig ner till Kaukasus. Striderna på Östfronten var redan från början hårdare och intensivare än på något annat slagfält tidigare under kriget. Under framryckningen mot Kiev satte de sovjetiska styrkorna in ett motanfall mot den 13. pansardivisionen. Leibstandarte sattes in för att hjälpa till och tillsammans lyckades de gå segrande ur striden. Men de kunde räkna cirka 680 stupade och sårade bara under detta slag.
Tyskarna fortsatte att slå sig fram, motade motanfall och inringade fiendestyrkor. En SS-soldat skrev ”Vi var alla utmattade av sömnbrist. Vi verkar ha stridit utan att få sova tillräckligt i flera veckor nu (...) Jag har helt tappat greppet om tiden.” Leibstandarte utmärkte sig särskilt under striderna för att omringa staden Uman och fick högsta beröm av kårchefen generalmajor Werner Kempf:
”Sedan 24/7 har Leibstandarte SS Adolf Hitler på ett ärorikt sätt deltagit i inringningen av de fientliga styrkorn kring Uman. Leibstandarte SS Adolf Hitler sattes in i stridernas centrum för att erövra de viktiga fientliga ställningarna vid Novoarchangelsk, och erövrade med oöverträffad hastighet staden och höjderna söder om den. Med sant kamratskap kastade sig divisionen på eget initiativ in i 16. motoriserade infanteridivisionens hårda strider på sin vänstra flank och kastade tillbaka fienden, samtidigt som de förstörde flera stridsvagnar. Idag när förintelseslaget runt Uman avslutats, vill jag uttrycka mitt personliga tack till Leibstandarte SS Adolf Hitler för deras exemplariska insatser och ojämförliga mod. Striderna runt Novoarchangelsk kommer för alltid att finnas inristade i Leibstandarte SS Adolf Hitlers historia.”
Leibstandarte fortsatte nu mot den stora industristaden Cherson vid Svarta havet. Efter hårda gatustrider föll staden den 19 augusti.
Den 17 november inleddes ett anfall mot Rostov och fem dagar senare föll staden och tyskarna kunde ta 10 000 fångar, 159 artilleripjäser, 56 stridsvagnar och två pansartåg. Sovjetiska styrkor påbörjade massiva motanfall och tvingade tyskarna att retirera till floden Mius, väster om Rostov. SS-Sturmbannführer Kurt ”Panzer” Meyer skrev:
”Vi var redan på reträtt, föll tillbaka (...) genom ett landskap som påminde om bilder av Meninvägen 1916. Då och då vände vi och gjorde ett litet utfall mot Röda armén, ibland dödade vi några, men på mindre än en vecka hade vi förlorat hundratals soldater och fordon. För första gången har Leibstandarte upplevt ett större nederlag. Vi blev inte besegrade, men vi var antalsmässigt underlägsna, överväldigade och pressade av det rena antalet fiender. Och vi visste inte var deras förstärkningar kom ifrån.”
[redigera] Charkov och Kursk
Under sommaren 1942 skickade Leibstandarte till Frankrike. Dels för att fanns misstankar om en allierad invasion, och dels för att omorganisera samt utbilda nya rekryter. Leibstandarte fick nu det formella namnet SS-Panzer-Grenadier-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler.
Tillbaks på östfronten i januari 1943 deltog Leibstandarte i försvaret av Charkov. Efter hårda strider drog sig tyskarna tillbaka och lurade de sovjetiska styrkorna i en fälla. När de kört ifrån sitt underhåll vände tyskarna om och gick till motanfall. I spetsen gick Leibstandarte tillsammans med de två andra Waffen-SS divisionerna Das Reich och Totenkopf. Den 15 mars var den tyska återerövringen av Charkov fullbordad.
Efter urladdningen vid Charkov som utsatte båda sidor för svåra förluster var fronten relativt lugn i väntan på sommaroperationerna. Tyskarna planerade en större kniptångsoperation vid Kursk. Under förberedelserna fick soldaterna i Leibstandarte beskedet att deras divisionsbefäl Sepp Dietrich skulle lämna sin post för en annan tjänst och ersättas av Theodor Wisch.
Den 5 juli inleddes slaget om Kursk. Leibstandarte tillsammans med resten av SS-pansarkåren anföll norrut från den södra anfallskilen. Inledningsvis gick det bra för Leibstandarte och de bröt enkelt igenom de första linjerna, men snart hårdnade motståndet. Trots det hade de en del imponerande framgångar. Sydväst om Prokhorovka lyckades de slå tillbaka cirka 150 sovjetiska stridsvagnar samt medföljande infanteri, vilket öppnade en väg till Obojan. Men tyskarna kunde inte utnyttja öppningen och den 10 juli gick de sovjetiska styrkorna till motanfall. Ett motanfall som utvecklade sig till det största pansarslaget i historien.
Samtidigt som slaget om Kursk pågick landsteg de allierade i Italien. Hitler ansåg att flera Waffen-SS divisioner omgående skulle skickas dit för han ville ha politiskt pålitliga förband där. Armégeneralerna protesterade högljutt eftersom divisionerna så väl behövdes på östfronten. En kompromiss gjordes och enbart Leibstandarte (dock utan det mesta av sin tyngre materiel) skickades till Italien.
I november 1943 skickades Leibstandarte tillbaks till östfronten där de sovjetiska styrkorna numera hade initiativet och deltog i motanfall väster om Kiev i ett försök att hejda den sovjetiska framryckningen. De lyckades skära av de sovjetiska underhållslinjerna mellan Kiev och Zjitomir. Därefter vändes blickarna mot Brusilov där tyskarna försökte sig på en inringningsoperation med Leibstandarte och två pansardivisioner. Inringningen lyckades och de förstörde under striderna 153 stridsvagnar, 70 artilleripjäser och 250 pansarvärnskanoner. SS-Obersturmbannführer Jochen Peiper lyckades dessutom med sitt pansarregemente tillfångata fyra divisionsstaber.
[redigera] Tjerkassy
Men de tyska framgångarna var kortvariga. Den 6 januari 1944 gick de sovjetiska styrkorna på nytt på offensiven. Leibstandarte, och andra tyska förband, bjöd på hårt motstånd och slog ut mängder med fiender. Ett stridsvagnsess som SS-Untersturmführer Michael Wittmann slog under en enda strid ut 16 stridsvagnar. Men trots stora lokala tyska segrar rullade den sovjetiska krigsmaskinen obönhörligt framåt.
I trakterna kring Korsun och Tjerkassy hade en stor tysk stryrka inringats, och en undsättningsstyrka organiserades. Leibstandarte och 1. pansardivisionen gick i spetsen men det dåliga vädret försvårade arbetet. Återigen utmärkte sig Michael Wittmann positivt. Även Jochen Peiper som på grund av bränslebristen fick klara sig med en liten grupp stridsvagnar utan något understöd utmärkte sig när han ledde sin grupp rakt in i fiendens linjer och slog ut cirka 100 stridsvagnar och 75 pansarvärnskanoner. Dessutom erövrade han ett bränsleförråd med flera tusen liter bensin. Men det dåliga vädret i kombination med de sovjetiska styrkorna gjorde att anfallet körde fast. De inringade tyskarna fick order om att bryta sig ut. Leibstandartes roll blev nu att ge så mycket eldunderstöd de bara kunde. De hårda striderna fortsatte. På en kulle fanns inte mer än fyra överlevande soldater kvar när 60 sovjetiska infanterister understödda av tre stridsvagnar anföll på nytt. Två av tyskarna stupade snabbt, men de två kvarvarande höll ut tills de fick förstärkning och kunde gå till motanfall.
Leibstandarte hade lidit svåra förluster och drogs tillbaka från den främsta linjen. De sovjetiska styrkorna fortsatte att trycka på och snart var det försvagade Leibstandarte invecklade i nya strider, men de saknade kraften att gå till kraftiga motanfall. Därför förflyttades de den 18 april från frontlinjen för vila och återhämtning i Belgien. Det allmäna krigsläget för tyskarna våren 1944 gjorde det besvärligt att få fram ny utrustning och nytt manskap. Men det största problemet var bristen på erfarna officerare och underbefäl.
[redigera] Normandie
[redigera] Ardennerna
[redigera] Ungern
[redigera] Organisation:
- SS-Panzer-Grenadier Regiment 1 "LSSAH"
- SS-Panzer-Grenadier Regiment 2 "LSSAH"
- SS-Panzer Regiment 1 "LSSAH"
- SS-Panzer Artillerie Regiment 1 "LSSAH"
- SS-Flak abteilung 1 "LSSAH"
- SS-Panzer Untersuchung Bataillon "LSSAH"
- SS-Anti-Tank Battalion "LSSAH"
- SS-Armored Signal 1 "LSSAH"
- SS-Armored Combat Engineer Battalion 1 "LSSAH"
- SS-Assault Gun Battalion 1 "LSSAH"
- SS-Rocket Launcher Battalion 1 "LSSAH"
- SS-Field Replacement Battalion 1 "LSSAH"
[redigera] Befälhavare
- SS-Obergruppenführer und General der Waffen-SS Josef "Sepp" Dietrich 17:e mars 1933-4:e juni 1943.
- SS-Standartenführer (senare även SS-Oberführer och SS-Brigadeführer und Generalmajor der Waffen-SS) Theodor "Teddy" Wisch 4:e juni 1943-20:e augusti 1944.
- SS-Obersturmbannführer Franz Steineck 20-31:e augusti 1944.
- SS-Standartenführer Wilhelm Mohnke 31:e augusti 1944-6:e februari 1945.
- SS-Brigadeführer und Generalmajor der Waffen-SS Otto Kumm 6:e februari-8:e maj 1945.
[redigera] Källor
- SS-Division Leibstandarte av Rupert Butler, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2007
- SS av Thomas H Flaherty (red.), Bokorama, 1991
- Fälttåget på Balkan, Thomas H Flaherty (red.), Bokorama, 1992
