Valans spådom

Völuspá, fornnordiska Vǫluspá, "Völvans spådom" (svenska även "Valans spådom"), är den så kallade Poetiska Eddans första och i de flesta avseenden även förnämsta dikt. Den intar en alldeles särskild ställning bland eddadikterna, i att den, i motsats till alla övriga verken, inte skildrar en episod ur guda- eller människolivet, ej heller - som Havamal - är av sedelärande innehåll. Den utgör istället en världshistoria i kortaste möjliga sammandrag som redogör för världens uppkomst och gudarnas och människornas öden fram till denna världs undergång, Ragnarök, och slutar med en kort, men hänförd skildring av en därpå följande ny och bättre värld.

Dikten

“

1. Hören mig alla heliga släkten, större och smärre söner av Heimdall; du vill ju, Valfader, att väl jag täljer forntida sägner, de första, jag minnes. 2. Jättar, i urtid alstrade, minns jag, som mig fordom fostrat hava; nio världar jag minns, och vad som var i de nio, måttgivande trädet under mullen djupt. 3. I åldrarnas morgon, då Ymer levde, var ej sand, ej sjö, ej svala vågor; jorden fanns icke, ej upptill himlen; ett gapande svalg fanns men gräs fanns ingenstädes. 4. Innan Burs söner lyfte landen i höjden, de som mångberömd Midgård skapade. Solen strålade från söder på stenar, och gröna örter grodde i marken. 5. Solen kom från söder i sällskap med månen på höger hand över himlaranden. Solen ej visste, var salar hon hade, månen ej visste, vad makt han hade, stjärnorna ej visste, var de skimra skulle. 6. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag; åt natt och nedan namn de gåvo, uppkallade morgon och middag också, eftermiddag och afton, för att med åratal räkna. 7. Asarne möttes på Idavallen, timrade höga tempel och altar, smedjor byggde, smycken gjorde, skaffade sig tänger och skapade verktyg. 8. På gården med brädspel de glada lekte, armod på guld fanns ingalunda, tills tursamöar trenne kommo, mycket mäktiga mör, från jättevärlden. 9. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag, vem dvärgars skara skapa skulle av blodig bränning och Blains ben. 10. Där var Modsogner vorden den mest förnämlige av dvärgar alla och Durin den andre; de gjorde många människobilder, dessa dvärgar, av jord, som Durin sade. 11. Nye och Nide, Nordre och Sudre, Austre och Västre, Alltjov, Dvalin, Bivor, Bavor, Bombur, Nore, An och Anar, Ae, Mjodvitner. 12. Veig och Gandalv, Vindalv, Train, Täck och Torin, Tro, Vitr och Lit, Na och Nyrad. Nu har jag dvärgarna - Regin och Radsvid - rätt omtalat. 13. File, Kile, Funden, Nale, Hepte, Vile, Hanar, Svior, Fra, Hornbore, Fräg och Lone, Aurvang, Jare, Eikinskjalde. 14. Tid är att dvärgar i Dvalins skara för människorna leda till Lovar i ättlängd; de som sandfältens säte sökte åt sig till grusslätterna från grundens sten. 15. Där var Draupner och Dolgtraser, Ha, Haugspore, Lävang, Gloe, Dore, Ore, Duv, Andvare, Skirver, Virver, Skavid, Ae. 16. Alf och Yngve, Eikinskjalde, Fjalar och Froste, Finn och Ginnar. Alltid skall minnas, så länge människor leva, denna långa räcka av Lovars förfäder. 17. Tills ur den skaran trenne asar, kraftiga och kärleksfulla, kommo till ett hus. De funno på land föga förmående Ask och Embla utan livsmål. 18. Ande de ej ägde, omdöme ej hade, ej livssaft, ej läte, ej livlig färg. Ande gav Oden, omdöme Höner, livssaft gav Lodur och livlig färg. 19. En ask vet jag stånda, den Yggdrasil heter, ett väldigt träd, överöst av vita sanden. Därifrån kommer daggen, som i dalarne faller, den står evigt grön över Urdarbrunnen. 20. Därifrån komma möar, som mycket veta, tre ur den sal, som under trädet står. Urd hette en, den andra Verdandi, man skar på trä namnet Skuld på den tredje. Lagar de satte, liv de korade för människors barn, männens öden. 21. Det fältslag minns hon först i världen, när de med spjuten spetsade Gullveig och i den Höges sal henne brände. Tre gånger brände de den tre gånger borna, ofta, ej sällan, dock ännu hon lever. 22. Heid hon hette, var till husen hon kom, en väl siande vala. Hon signade stavar, hon trollade, var hon kunde, trollade förryckthet. Alltid var hon älskad av onda kvinnor. 23. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag, om asarne skulle skada lida eller alla gudar ersättning få. 24. Spjut slungade Oden och sände bland flocken, det fältslaget ock var först i världen. Brutet var bröstvärn på borgen hos asar, över vapentagna fält kunde vanerna tränga. 25. Då drogo alla makter till sina domaresäten, högheliga gudar, och höllo rådslag, vem all luften med lyte blandat eller åt jättens ätt Ods mö givit. 26. Blott Tor slog till i trotsigt mod, han sällan sitter, då slikt han hör, Eder brötos, ord och löften, alla viktiga avtal, som växlats dem emellan. 27. Hon vet Heimdalls hornlåt bero på det himmelshöga heliga trädet. På detta ser hon svämma en sandblandad fors från Valfaders pant. Veten I än mer och vad? 28. Ensam satt hon ute, när asarnes skräckgud, den åldrige, kom och i ögat henne såg. »Vad frågen I mig? Vi fresten I mig? Allt vet jag, Oden, var ditt öga du gömde i Mimers brunn, den mycket berömda. Mjöd var morgon Mimer dricker av Valfaders pant.» Veten I än mer och vad? 29. Gav Härfader henne halsguld och ringar, fick visdomsord och varsel av stavar; hon såg vida omkring i varje värld. 30. Hon såg valkyrior, komna från fjärran, redo att göra ritten till Godtjod. Skuld höll sköld, och Skogul var den andra, Gunn, Hild, Gondul och Geirskogul. Nu äro Härjans härjungfrur nämnda, valkyrior, redo att rida på jorden. 31. Jag såg åt Balder, blodige guden, Odens barn, ett öde gömmas. Högt över slätterna smal stod vuxen och mycket fager misteltenen. 32. Från det trädet, som tycktes en telning vara, ett sorgeskott blev skjutet, och skytten vad Höder. Balders broder blev boren inom kort, Odenssonen stred blott en natt gammal. 33. Sina händer han ej tvådde, sitt huvud han ej kammade, förrän på bålet han bar Balders fiende. Men Frigg grät i Fensalarne över Valhalls ve. Veten I än mer och vad? 34. Då kunde fängsel man vrida av Vales tarmar, ganska fasta voro fjättrarne snodda. 35. I kedjor såg hon ligga under Kittellunden en led skepnad med Lokes drag. Där sitter Sigyn i sorg hos maken, föga väl till mods. Veten I än mer och vad? 36. En å från öster genom etterdalar flyter, med svärd och stridsknivar; Slidr den heter. 37. Norrut stod på Nidaslätterna en sal av guld för Sindres ätt; en annan stod på Okolner, gästabudssal för jätten Brimer. 38. En sal såg hon stånda från solen fjärran på Nastranden; åt norr vetter dörren. Etterdroppar föllo in genom rökhålet, av ormars ryggar är rummet flätat. 39. Där såg hon i strida strömmar vada menediga män och för mord fredlösa och den, en annans hustru hemligt lockar. Där sög Nidhogg de dödas kroppar, vidundret slet männen. Veten I än mer och vad? 40. Österut i Järnskogen den åldriga satt och födde där Fenrers avkomlingar. En bliver mest av alla förnämlig, tunglets rövare, i trolls skepnad. 41. Han mättar sig med lik av män, som dött, gudars boning med blod besudlar. Svart blir solskenet om somrarne efter, all väderlek vansklig. Veten I än mer och vad? 42. Satt där på högen och slog harpan gygens värnare, den glade Eggder. Över honom gol i granskog med pors en fagerröd hane, som Fjalar heter. 43. Gol över asarne Gullinkambe, han hos Härfader härmännen väcker; en annan gal under jorden, en sotröd hane, i Hels salar. 44. Gram skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, fri varder ulven. Visdom vet jag mycken, långt vidare ser jag över segergudars väldiga slutliga öden. 45. Bröder skola kämpa, varandras banemän bliva, systrars barn sin släktskap spilla; hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona. 46. Mims söner leka och slutödet tändes vid Gjallarhornets ljud, det genomträngande. Högt blåser Heimdall, med hornet i vädret; med Mims huvud håller Oden råd. 47. Då skälver Yggdrasils ask, där den står, urträdet jämrar sig, jätten blir lös. På resan till Hel rädas alla, innan Surts släkting slukar honom. 48. Vad är med asar? Vad är med alfer? Allt Jättehem gnyr, asar hava möte. Dvärgarna stöna framför stendörrarna, bergväggens vise. Veten I än mer och vad? 49. Garm nu skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. 50. Rym far från öster, på arm håller skölden; i jättevrede vrider världsormen sig; ormen piskar vågen, och örnen skriar, sliter lik, blek om näbben, och Naglfar lossnar. 51. Skeppet far från öster; över sjön skall Muspells ledung komma, och Loke styr. Vidunders yngel med ulven kommer; med dem är Byleipts broder i följe. 52. Surt far från söder med svedjande låga, stridsgudars sol av svärdet skiner. Stenberg störta, det stupar jättekvinnor; trampa dödingar Hels väg, och himmelen rämnar. 53. Ett andra lidande för Lin då kommer, när Oden går mot ulven att strida, och Beles bjärte bane mot Surt; falla då skall Friggs älskade. 54. Garm nu skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. 55. Då kommer Segerfaderns son, den väldige, Vidar, att strida mot valplatsens odjur. På jättesonen till hjärtat svärdet med handen han stöter. Hämnad är då fadern. 56. Då kommer Lodyns lysande ättling; Odens son går mot ormen att kämpa I vrede denne dräper värjaren av Midgård. Från sitt hem all draga döda hädan. Nio fjät döende går Fjorgyns son fram från ormen, som ofrejd ej fruktar. 57. Solen börjar svartna, jord sänkes i havet, från fästet falla flammande stjärnor; upp ångar imma, och elden lågar, hettan leker högt mot himlen själv. 58. Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. 59. Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet, igen grönskande; forsar falla, örn flyger däröver, den som på fjället fiskar griper. 60. Asarne mötas på Idavallen och om jordens gördel, jätteormen, tala, föra sig till minnes märkliga öden och Fimbultyrs forntida runor. 61. Där skola åter de underbara guldbrädspelsbrickorna i gräset hittas, som i tidens morgon dem tillhört hade. 62. Osådda skola åkrar växa, allt ont sig bättra; Balder skall komma. I Ropts segersalar sitta Balder och Höder, valplatsens gudar. Veten I än mer och vad? 63. Då kan Höner lyckans lotter kasta och de båda brödernas barn bebo det vida Vindhem. Veten I än mer och vad? 64. En sal ser fagrare än solen stånda, täckt med guld, på Gimle. Där skola hövdingtrogna härskararor bo och i allan tid äga hugnad. 65. Där kommer den mäktige till maktdomen, den starke, ovanifrån, han som styr över allt. 66. Då kommer dunklets drake flygande, en blank orm, nedifrån, från Nidafjällen. I fjädrarne bär, och flyger över slätten, Nidhogg lik. Nu skall hon sjunka.

”