Tysk stridsvagn

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök

Tyska stridsvagnar (ty: Panzerkampfwagen). Under andra världskriget använde sig den tyska krigsmakten av stridsvagnar.

Bakgrund

Efter den tyska förlusten i första världskriget fick de enligt Versaillesfördraget inte ha några stridsvagnar. Detta förbud kringgicks med ett nära samarbete med andra länder. Under 1920-talet hade Tyskland ett samarbete med Sovjetunionen och tyskarna satte upp en pansarskola i Kazan där prototyper och pansarstrategier kunde testas och utvärderas. Det fanns även ett samarbete med Sverige som köpte den tyska lätta stridsvagnen LK II och gav den beteckningen Strv m/21. De tyska konstruktörerna följde noga vagnens tjänstgöring i den svenska armén och tyskt kapital hjälpte även till att bygga upp AB Landverk i Landskrona som hade kapacitet att konstruera och producera stridsvagnar och andra stridsfordon [1]

De tyska pionjärerna för framdrivandet av ett fungerande pansarvapen var generalen Hans von Seeckt och majoren (sedermera generalöverste) Heinz Guderian. von Seeckt kontaktade i hemlighet tyska företag och gav dem i uppdrag att i största hemlighet konstruera stridsvagnsprototyper. Dessa kallades i dokument för ”traktorer” och testades ingående i Kazan. Guderian var intresserad av den taktiska utvecklingen av pansarvapnet och studerade ingående de brittiska stridsvagnsvisonärerna Liddell Hart och J.F.C. Fullers skrifter om användandet av pansarfordon. Han prövade sedan deras teorier under övningar. Den tyska bristen på pansarfordon var ett problem som Guderian löste genom att använda personbilar med stridsvagnsliknande överbyggnader av trä och duk.

Den 1 oktober 1931 blev Guderian stabschef under generalmajor Ernst von Lutz som då var ansvarig för de motoriserade styrkorna, Kraftfahrttruppen, där även pansarstyrkorna fanns. Tillsammans drog de två upp planer för de framtida tyska pansarstyrkorna. De ansåg bland annat att det skulle finnas två huvudtyper av stridsvagnar. En med en vikt på runt 20 ton beväpnad med en 7,5 cm kanon som främst skulle användas som understöd, samt en lite mindre stridsvagn beväpnad med en 5,0 cm kanon som främst skulle användas till att bekämpa fientliga stridsvagnar. Stridsvagnar efter dessa principer utvecklades och blev Panzer IV respektive Panzer III.

Men i väntan på de två huvudstridsvagnarna tillverkades Panzer I och Panzer II som båda var lätta, svagt beväpnade och relativt billiga. Dessa två stridsvagnars huvudsyfte var att tjänstgöra som utbildningsvagnar.

Operativ användning

Under det spanska inbördeskriget fick det nya tyska pansarvapnet sitt elddop, när Panzer I:or användes av den tyska Legion Condor.

Blixtkrig

När andra världskriget startade den 1 september 1939 bestod den tyska stridsvagnsparken till allra största delen av Panzer I och Panzer II då inte tillräckligt många Panzer III och Panzer IV hunnit byggas. Under detta fälttåg spreds begreppet Blixtkrig till allmänheten. En enkel förklaring av begreppet är att tyskarna använde sina stridsvagnar i samlade större förband som hade ett nära samarbete med infanteri, pansarvärn, spaningsförband och flyg. Stridsvagnarna skulle tillsammans med flyg göra ett samlat anfall mot en punkt i fiendens försvarslinje och bryta igenom. Stridsvagnarna skulle sedan fortsätta framåt medan motoriserat infanteri och pansarvärn skulle utnyttja hålet för att rulla upp fiendens försvar.

Samverkan med flyg är en viktig beståndsdel i sinnebilden av det tyska blixtkriget, men i de allra flesta fallen nämns inte i arméförbandens stridsrapporter någon samverkan med Luftwaffe [2].

Radio

Tyskarna satsade tidigt på att installera tvååvägs radioutrustning i sina stridsvagnar och utvecklade även speciella befälsstridsvagnar för att officerare effektivare skulle kunna leda sina styrkor i strid. I befälsvagnarna fanns två radioapparater, en för kommunikation inom kompaniet och en för samband med högre befäl. Detta gav tyskarna en taktisk fördel då de allierade inklusive Sovjetunionen inte hade försett sina vagnar med radioutrustning. Den tyska satsningen på radioutrustning ledde till operativa fördelar då förbandet kunde spridas utom synhåll från varandra..

Den tyska satsningen på radiosamband ledde till ökat självständigt agerande som ändå gynnade den taktiska helheten i de operationer som bedrevs. Detta ledde många gånger ledde till tyska framgångar.

Stridsvagnsmodeller

Det utvecklades även många specialfordon baserade på stridsvagnschassin, men dessa redovisas ej nedan utan kan läsas om i artikeln om respektive stridsvagn.

  • Panzer I – lätt stridsvagn beväpnad med två kulsprutor.
  • Panzer II – lätt stridsvagn beväpnad med en 2 cm automatkanon.
  • Panzer III – medeltung stridsvagn beväpnad med en 3,7 cm, 5 cm eller 7,5 cm kanon beroende på variant.
  • Panzer IV – medeltung stridsvagn som ofta betraktas som den tyska ”arbetshästen” då den genom sina många uppdateringar tjänstgjorde i frontlinjen under hela kriget. Den var beväpnad med olika sorters 7,5 cm kanoner.
  • Panzer V Panther – medeltung stridsvagn beväpnad med en 7,5 cm kanon.
  • Panzer VI Tiger – tung stridsvagn beväpnad med en 8,8 cm kanon.
  • Panzer VI Tiger II – tung stridsvagn beväpnad med en 8,8 cm kanon.

Fältvarianter

Det förekom att de frontnära verkstadskompanierna gjorde egna varianter av befintliga stridsvagnar/stridsfordon genom att exempelvis utrusta vagnen med en annan kanon. Det finns exempel på luftvärnsvagnar, pansarvärnskanonvagnar, självgående artilleripjäser och andra fordonsvarianter som tillkommit på detta sätt.

Referenser

  1. Porat, von Didrik. Svenska arméns pansar. Armémusei småskrifter. 1985.
  2. Zetterling, Niklas. Blixtkrig. Prisma. 2008. Sidan 239
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget