Slaget vid Teutoburgerskogen
Slaget vid Teutoburgerskogen var ett slag som tog plats år 9 efter Kristus i Niedersachsen i dagens norra Tyskland. Där en allians av germanska stammar låg i bakhåll och överföll tre romerska legioner och i stort sett förintade dem. Legionerna leddes av Quinctillus Varus och alliansen leddes av Arminius (senare även kallad Hermann). Arminus hade tidigare varit germansk officer i Varus stödtrupper. Arminius hade fått romerskt medborgarskap och även romersk militär utbildning, vilket gjorde att han kunde överlista de romerska befälhavarna och även förutse deras taktiska motdrag.
Även om det skedde flera lyckade militära kampanjer och räder av romarna under åren efter slaget så försökte Rom aldrig mer erövra de germanska territorierna öster om floden Rhen. Segern för de germanska stammarna mot Roms legioner i Teutoburgerskogen skulle påverka den följande historien både för de antika germanska folken och för det Romerska imperiet i århundraden framåt.
Innehåll
Slaget
Bakgrund
År 6 e.Kr., utsågs Publius Quinctilius Varus att övervaka konsolideringen av den nya provinsen i Germanien. Även om han var en erfaren administratör, utvecklade Varus snabbt ett rykte om arrogans och grymhet. Genom att driva igenom impopulära skattereformer och visa respektlöshet för germansk kultur föranledde han många av de germanska stammarna som var allierade med Rom att ompröva sina positioner samtidigt som neutrala stammar drevs till öppet uppror. Under sommaren år 9 e.Kr. arbetade Varus och hans legioner med att kväsa olika små uppror längs gränsen.
I dessa kampanjer ledde Varus tre legioner (XVII, XVIII och XIX), sex oberoende kohorter och tre skvadroner kavalleri. En formidabel armé, den kompletterades ytterligare av allierade germanska trupper inklusive de från Cheruski-stammen under ledning av Arminius. Arminius, en nära rådgivare till Varus, hade tillbringat tid i Rom som gisslan under vilken han hade utbildats i teorier och praktik för romersk krigföring. Medveten om att Varus politik orsakade oro, utarbetade Arminius i hemlighet en plan för att förena många av de germanska stammarna mot romarna.
Mellan 6 och 9 e.Kr. tvingades romarna att flytta åtta av elva legioner som var närvarande i Germanien öster om Rhen för att slå ner ett uppror på Balkan, vilket lämnade Varus med bara tre legioner för att möta germanerna. Detta representerade den perfekta möjligheten för Arminius att besegra Varus.
När hösten närmade sig började Varus flytta armén från Weserfloden mot dess vinterkvarter i Vetera Castra vid Rhen. Under resan fick han rapporter om uppror som krävde hans uppmärksamhet. Dessa fabricerades av Arminius som kan ha föreslagit att Varus förflyttade sig genom den okända Teutoburgskogen för att påskynda marschen. Innan han flyttade sig berättade en rivaliserande Cheruskisk hövding, Segestes, för Varus att Arminius planerade ett attentat mot honom. Varus avfärdade denna varning som manifestationen av en personlig fejd mellan de två Cheruskerna. Innan armén gav sig in i skogen försvann Arminius under pretexten att samla fler germanska allierade för att stödja den romerska kampanjen.
Döden i skogen
Varus styrkor inkluderade hans tre legioner (Legio XVII, Legio XVIII och Legio XIX), sex kohorter av hjälptrupper (icke-romerska medborgare eller allierade trupper) och tre skvadroner kavalleri (alae). De flesta av dessa saknade stridserfarenhet, både när det gäller germanska kämpar och under de rådande lokala förhållandena. De romerska styrkorna marscherade inte i stridsformation och var uppblandade med ett stort antal lägerföljare. När de gick in i skogen nordost om Osnabrück, fann de vägen smal och lerig. Enligt Dio Cassius hade också ett våldsamt oväder uppstått. Han skriver också att Varus försummade att skicka ut spaningssoldater, för att upptäcka eventuella fällor, framför huvudgruppen av soldaterna. De germanska stammarna under ledning av Arminius uppskattas till cirka 15,000 män strategiskt uppdelade utefter romarnas marschväg.
Dag 1
Linjen med marschkolonnen sträckte sig nu ut farligt långt – mellan 15 och 20 kilometer. Det var i det här tillståndet när de attackerades av germanska krigare beväpnade med lätta svärd, stora spjut och smalbladiga korta spjut som kallas fremae. Angriparna omringade hela den romerska armén och regnade ner spjut på inkräktarna. Arminius, som erinrade sig sin utbildning i Rom, förstod sina fienders taktik och kunde rikta sina trupper att attackera dem effektivt genom att använda lokalt överlägsen numerär mot de utspridda romerska legionerna.
Dag 2
Romarna lyckades inrätta ett befäst nattläger och gjorde nästa morgon en utbrytning i det öppna landskapet norr om Wiehengebirge, nära dagens Osterkappeln. Utbrytningen åtföljdes av tunga förluster för de romerska överlevande, liksom ett ytterligare försök att fly genom att marschera genom ett annat skogsområde, då ovädret fortsatte. Regnet förhindrade dem från att använda sina bågar eftersom strängarna blir slaka när de är våta och gjorde dem praktiskt taget värdelösa. Deras sköldar och rustningar blev också vattenmätta och tunga. Snart måste de regnvåta, nervösa legionärerna återigen bege sig in i skogen, där mardrömmen fortsatte.
Dag 3
Romarna gjorde en nattmarsch för att försöka fly, men marscherade rakt in i en annan fälla som Arminius hade gillrat, vid foten av Kalkrieseberget. Där fanns en sandig, öppen remsa vid vilken romarna kunde marschera som var avgränsad av en kulle, så att det fanns en remsa på bara cirka 100 meter mellan skogen och träskmarken vid kanten av en stor myr. Vägen blockerades ytterligare av ett dike, och mot skogen hade en befäst jordvall byggts längs vägsidan, vilket tillät de germanska stammarna att attackera romarna under skydd. Romarna gjorde ett desperat försök att storma vallen, men misslyckades, och den högst rankade officern näst efter Varus, Legatus Numonius Vala, övergav trupperna genom att rida iväg med kavalleriet. Hans flykt var dock förgäves, eftersom han övermannades av det germanska kavalleriet och dödades kort därefter, enligt Velleius Paterculus. De germanska krigarna stormade sedan fältet och slaktade de slutkörda, demoraliserade romerska styrkorna. Varus begick självmord, och Velleius rapporterar att en befälhavare, prefekten Ceionius, kapitulerade, men tog senare sitt eget liv, medan hans kollega prefekt Eggius dog medan han ledde sina dömda trupper.
De totala romerska förlusterna uppskattas till 15,000-20,000 män och många officerare tog hellre sina egna liv än att falla i händerna på fienden. En del tillfångatagna offrades av germanerna till deras gudar. Andra begärdes det en lösensumma för eller så behölls de som slavar.
Örnarna återtas
Då ett förlorat legionärt örnstandar (aquila) sågs som en mycket allvarlig förlust gjorde romarna många försök att återfå örnarna. Man lyckades med tiden återföra alla örnar till Rom.
Legio XIX örn återerövrades från Bructeristammen, som levde vid övre Emsfloden i dagens sydvästra Niedersachsen. Denna örn återhämtades år 15 e.Kr av en enhet ledd av Lucius Stertinius, ett av Germanicus underbefäl, när han ödelagt Bructeris marker efter att ha besegrat dem i strid.
Legio XVII örn återerövrades från Marsistammen året efter av Germanicus, under en av hans germanska kampanjer.
Den sista örnen som tillhörde Legio XVIII återfanns först år 41 e.Kr under kejsare Claudius (enligt vissa källor under Caligula) när Aulus Gabinius ledde en expedition mot Chaucistammen.
Vad germanerna gjorde med örnstandarderna är oklart, men det verkar som om de fick stå i heliga lundar, vilket speglar deras användning i den romerska legionen där de vördades som avgudabilder och förvarades som en helgedom, ofta tillsammans med andra föremål och bilder av kejsaren och andra standarer (vexilla).
Eftermäle
När kejsar Augustus fick höra om nederlaget lär han, enligt historikern Suetonius, blivit så skakad att han dunkade huvudet mot väggen i hans palats och ropat: Quintili Vare, legiones redde! (Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!)
Legioner med numren XVII och XIX användes aldrig mer av romarna (Legio XVIII skapades igen under Nero men upplöstes igen under Vespasian). Detta i motsats till andra legioner som återskapades igen efter nederlag.
Striden avslutade plötsligt perioden med den triumferande romerska expansionen som följde slutet på inbördeskriget fyrtio år tidigare. Augustus styvson Tiberius tog resolut befälet och förberedde sig för att kriget skulle fortsätta. Legio II Augusta, Legio XX Valeria Victrix och Legio XIII Gemina skickades till Rhen för att ersätta de förlorade legionerna.
Under de kommande två åren genomförde Germanicus flera räder på germanskt territorium och attackerade och besegrade i sin tur stammarna Chatti, Cheruski och Bructeri. Så småningom besegrade han även Arminius år 16 e.Kr i slaget vid Idistaviso, nära floden Weser.
På längre sikt hade slaget stor betydelse för Europas historia, då Rom aldrig lyckades införliva Germanien; Germania Magna, i den romerska provinsstrukturen.
Citat
- Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner! – Kejsar Augustus
