Germanien
Germanien (latin: [ɡɛrˈmaːnia]), även kallat Germania Magna (Storgermanien), Germania Libera (det fria Germanien) eller Germanic Barbaricum för att skilja det från de romerska provinserna med samma namn, var en stor historisk region i norra Centraleuropa under den romerska eran, som associerades av romerska författare och historiker med de germanska folken. Regionen sträckte sig ungefär från mellan- och nedre Rhen i väster till floden Vistula i öster. Den sträckte sig också så långt söderut som övre och mellersta Donau och Pannonien och till de kända delarna av Skandinavien i norr. Arkeologiskt motsvarar dessa folk ungefär den romerska järnåldern i dessa regioner. Medan de uppenbarligen dominerades av germanska folk var Magna Germania också bebodd av icke-germanska folk, inklusive kelter och tidiga slaver och deras föregångare.
Det latinska namnet Germania betyder "Germanernas land", men namnet Germaner själv är osäkert. Under de galliska krigen under det första århundradet före Kristus stötte den romerska generalen Julius Caesar på folk som härstammade bortom Rhen. Han hänvisade till dessa människor som germaner och deras länder bortom Rhen som Germania. Under de följande åren försökte den romerska kejsaren Augustus att expandera imperiet över Rhen mot Elbe, men dessa ansträngningar hindrades av Arminius seger i slaget vid Teutoburgerskogen år 9 efter Kristus. De välmående provinserna Germania Superior och Germania Inferior, ibland tillsammans kallade det romerska Germanien, grundades därefter i nordöstra romerska Gallien, medan territorierna bortom floden Rhen förblev oberoende av romersk kontroll.
Från 200-talet e.Kr. började germanska folk som flyttade ut från Magna Germania inkräkta på och ockupera delar av det romerska Germanien. Detta bidrog till det västra romerska imperiets fall under 400-talet e.Kr., varefter romerska germanska territorier erövrades och befolkades av migrerande germanska folk. Stora delar av Germanien blev därefter en del av Frankerriket och senare kungariket Tyskland. Namnet på dagens Tyskland, på engelska Germany och många andra språk kommer från namnet Germanien. På franska heter Tyskland Allemagne som härstammar från det germanska stamförbundet Alemanner.
Historia
Det antika Germanien har beskrivits av Julius Caesar där han beskriver germanerna som barbarer. Den mest detaljerade antika beskrivningen av Germanien är av den romerske författaren Tacitus år 98 i boken Germania. Tacitus beskriver Germaniens klimat och natur liksom de olika germanska folkstammarna. Även om boken inte kan sägas vara helt historiskt tillförlitlig i och med dess politiska budskap till sin samtid och i viss mån skönlitterära karaktär är den likväl historiskt viktig då den senare haft stor betydelse för inte minst tyskarnas självbild och framväxten av den nordeuropeiska nationalromantiken under 1800- och 1900-talen. I boken omnämns kortfattat en germansk folkstam, "Suiones", som av många anses liktydigt med "svear". Detta skulle vara första gången som svear omnämns i världshistorien.
De germanska stammarna talade ömsesidigt begripliga dialekter och delade en gemensam mytologi. Förekomsten av en gemensam identitet vittnas av det faktum att de hade ett namn för icke-germanska folk, Walha, från vilka de lokala namnen walesiska, wallis, valloner och Valakiet har härletts.
