Preusseri och socialism
| Preusseri och socialism | ||
|---|---|---|
| ||
| Namn | Preusseri och socialism | |
Förlag
|
Arktos | |
Författare
|
Oswald Spengler | |
Publicerad
|
2012 | |
Bindning
|
Häftad | |
Antal sidor
|
118 | |
Språk
|
Svenska | |
ISBN
|
978-1-907166-75-4 | |
Preusseri och socialism är en bok skriven av Oswald Spengler.
Om boken
Den första upplagan av Oswald Spenglers stridsskrift Preussentum und Sozialismus kom ut i Tyskland 1919. En svensk översättning, här återgiven i faksimil, gavs ut på Chelius förlag två år senare under titeln Preusseri och socialism. För de flesta läsare torde termen ”preusseri” vara synonym med kadaverdisciplin och despotiskt militärstyre. Spengler använder emellertid begreppet för att beteckna vad han kallar ”preussarandan” – en typiskt tysk, medfödd läggning som tar sig uttryck i egenskaper som pliktkänsla och beredvillighet att uppoffra sig för det gemensamma bästa.
För Spengler är denna preussaranda – till skillnad från marxismen, som han kritiserar hårt – synonym med sann socialism. ”Gammalpreussisk anda och socialistisk livsåskådning, som för närvarande hata varandra med brödrahat, äro ett och detsamma”, skriver Spengler. Något motsatsförhållande mellan socialism och monarki av gammalt preussiskt snitt finns inte enligt Spengler, som tvärtom framhåller den preussiske konungen Fredrik Vilhelm I som ”den förste medvetne socialisten”.
Spengler ställer i Preusseri och socialism två fundamentalt väsensskilda livsåskådningar mot varandra: å ena sidan den engelska liberalismen och å den andra den preussiska socialismen. Medan den engelska liberalismen präglas av långt driven individualism och hänsynslös vinningslystnad betonar den preussiska socialismen samhörighet, solidaritet och folkgemenskap. Dessa båda synsätt är oförenliga och kan inte samexistera. Beroende på vilken ideologi som får övertaget, kommer makten i slutänden ytterst att vila antingen hos finansiella intressen eller hos stater. Spengler uppmanar mot den bakgrunden medborgare ur alla samhällsskikt att sätta klassegoismen åt sidan, anamma den preussiska socialismen och sluta upp i kamp mot den liberala världsåskådningen, det ”inre Albion”, som han menar utgör ett dödligt hot mot nationens fortbestånd.
