Dagen D
Dagen D eller D-dagen (engelska: D-Day) utspelade sig den 6 juni 1944 landsteg allierade trupper i Normandie, Frankrike. De 160 000 amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna steg iland på fem olika stränder med kodnamnen: Utah, Omaha, Juno, Gold och Sword. De två förstnämnda ansvarade amerikanarna för och de tre sistnämnda ansvarade britterna och kanadensarna för. Denna operation med namnet Operation Overlord har gått till historien som D-dagen.
Dessförinnan luftlandsattes ytterligare 17 000 man för att dels utföra nyckeluppdrag som att exempelvis erövra en viktig bro, och dels att skydda landstigningszonerna från flankangrepp.
Innehåll
Förberedelser
Under den allierade uppladdningen och förberedelsen i södra England genomfördes otaliga spanings- och bombuppdrag av de allierade flygstyrkorna. Uppgiften var att hitta och slå ut samtliga tyska försvarsanläggningar. Till sin hjälp hade man också franska motståndsrörelsen som skickade rapporter.
Dessa uppdrag gjordes längst hela kuststräckan för att inte avslöja den exakta invasionszonen. Den tyska ledningen var övertygad om att invasionen skulle komma i området runt Calais eftersom där är Engelska kanalen som smalast, och den allierade underrättelsetjänsten gjorde vad den kunde för att stärka den tyska ledningens tro på detta.
Längs de franska stränderna hade arbetet med att bygga den så kallade Atlantvallen sedan länge varit igång. Atlantvallen var en ambitiös befästningslinje som, när den var färdig, skulle omöjliggöra alla invasioner. Tyskarna lade stora resurser på att bygga bunkrar, kanonvärn, skyddsrum, löpgravar, strandhinder, lägga minfält, och så vidare.
Allt eftersom den allierade flygspaningen och bombningen tilltog blev det allt viktigare med kamouflage och resurser lades också på att bygga attrapper. Detta arbete ledde till att flera artilleripjäsplatser var oskadade när invasionen inleddes.
Det tyska försvaret
På dagen D stod i Normandie följande tyska styrkor redo. Noteras bör att tyska förstärkningar anlände efter hand.
Markstridskrafter
- 243. Infanterie-Division
- 346. Infanterie-Division
- 709. Infanterie-Division
- 711. Infanterie-Division
- 716. Infanterie-Division
Vilka alla var klassificerades som Bodenständige, det vill säga att de helt var i avsaknad av transportmedel. Dessa divisioner var också av låg kvalitet och bestod till stor del av veteraner som mer eller mindre betraktades som odugliga för reguljär fronttjänst på grund av fysiska eller psykiska skador, äldre årsklasser samt frivilliga östbataljoner bestående av kosacker, georgier, nordkaukasier, turkomaner, armenier, tatarer, volgafinnar och andra folkslag.
Förutom dessa fanns fyra fullt stridsdugliga divisioner.
- 91. Luftlande Infanterie-Division
- 352. Infanterie-Division
- 21. Panzer-Division
- 12. SS-Panzer-Division "Hitlerjugend"
samt Fallschirmjäger-Regiment 6
352. Infanterie-Division var placerad vid det kommande Omaha-avsnittet, något som den amerikanska underrättelsetjänsten helt missat och detta gav amerikanarna mycket större svårigheter än vad de räknat med.
Luftstridskrafter
Flygvapnet, Luftwaffe, hade sin Luftflotte 3 stationerad i Västeuropa för invasionsförsvar, men Luftwaffechefen Hermann Göring ansåg att det var slöseri att låta jaktflottiljerna ligga sysslolösa i väntan på en invasion man inte säkert vet när den ska komma. Istället användes de för attackera de allierade bombflottorna som bombade städer i Tyskland. Luftflotte 3 bestod vid tiden för invasionen av 198 bomb- och 125 jaktplan. Och dess befälhavare fältmarskalk Hugo Sperrles egna uppgifter säger att endast 90 bomb- och 60 jaktplan var beredda för omedelbar insats mot invasionen.[1] Göring räknade med att Luftwaffe först på tredje eller fjärde dagen efter invasionen kunde sättas in med full styrka.
Sjöstridskrafter
De enda offensivt användbara övervattensfartyg i området var motortorpedbåtar. Den 1 april fanns fem flottiljer med sammanlagt 31 båtar tillgängliga, men de allierades bombanfall borde ha reducerat antalet användbara båtar. [2]
Genomförande
Bombningar
Under D-dags dygnet gjorde de allierade 10 743 flyginsatser och fällde 11 912 ton bomber (vilket som en jämförelse är ungefär samma bombmängd som fälldes över Hamburg under det fjärde krigsåret). Huvuddelen av bombinsatsen riktades mot artilleribatterier och strandbefästningar i invasionsområdet. [3] Dock gav inte bombningarna det utfall som de allierade önskat. Generellt sett tystnade inte de tyska batterierna förrän det allierade infanteriet erövrade dem.
Som komplement till flygbombningarna användes ett stort antal örlogsfartyg för eldunderstöd och utsatte stränderna för en enorm stormeld. Tanken var att paralysera försvararna så mycket att de inte kunde bemanna sina stridsställningar. Även här gav inte det önskad verkan.
Fallskärmsjägare
Klockan 02.00 på D-dagen började den amerikanska fallskärmsjägarstyrkan landa runt Sainte-Mère-Eglise, tio kilometer innanför Utahstranden. Uppgiften var att understödja landstigningen samt att hindra tyska reserver från att ingripa. På grund av mörkret och de mindre gynnsamma väderleksförhållandena så spreds fallskärmsjägarna kraftigt. De fallskärmsjägare som landade mest perifert frångick i allmänhet sina tilldelade uppgifter och anföll de tyska förband vad som fanns i närheten.
De brittiska fallskärmsjägarnas huvuduppgifter var att slå ut artilleribatteriet Merville samt att säkra betydelsefulla broar över floden Orne och Caenkanalen.
Överfarten
Landstigningen i Normandie är den största landstigningsoperationen i historien.
Första vågens styrka var sammansatt av infanteri, kommandosoldater och specialiserade pansarenheter.
De amerikanska landstigningszonerna
Utah
Utah var en 1,5 km bred landstigningzon och klockan 06.30 landsteg de första amerikanska trupperna. På grund av att några ledarbåtar sänktes vid inseglingen råkade landstigningen ske två kilometer för långt söderut. De möttes av ett svagt tyskt försvar. Amerikanarna avancerade inåt land och förenade sig med fallskärmsjägarna som landat under natten. Men trots det svaga tyska försvaret lyckades inte amerikanarna ta de uppställda anfallsmålen för dagen. En svår nöt för amerikanarna att knäcka var kustartilleribatteriet Marcouf som först sex dagar senare än beräknat kunde besättas. Detta ledde till att kustbyn Quinéville, belägen bortom batteriet, inte som planerat kunde erövras på D-dagen utan först på kvällen den 14 juni. En konsekvens av förseningen var att tyskarna fick mer tid på sig att förbereda försvaret av den viktiga staden Cherbourg, samt förstöra dess för de allierade åtråvärda hamn.
Omaha
Omaha var en 6 km bred landstigningszon och klockan 06.30 landsteg de första amerikanska trupperna. De mötte hårt motstånd av tyskarna som på detta avsnitt hade 352. Infanterie-Division placerad. Denna fullt kompetenta division hade redan i mars beordrats till kusten för att avlasta 716. Infanterie-Divisions som hade ett väldigt utsträckt försvarsområde. Något som de allierades underrättelsetjänster helt hade missat. Amerikanarna led svåra förluster och hade ännu mitt på dagen inte fått något fotfäste på stranden. Men när dagen tog slut hade de lyckats upprätta en 1,6 km djup ficka inåt land.
De brittiska landstigningszonerna
Huvudsyftet med landstigningarna i den brittiska zonen var att binda de tyska trupperna för att ge de amerikanska förbanden större möjlighet att snabbt bryta igenom.
Gold
Gold var en 5 km bred landstigningszon och klockan 07.30 landsteg de första brittiska trupperna trots att deras pansar blev försenat i den hårda sjögången. Denna brist kompenserades av det intensiva bombardemanget av de tyska försvarsställningarna och ett första brohuvud kunde upprättas.
Juno
Juno var en 6 km bred landstigningszon och klockan 07.45 landsteg de första kanadensiska trupperna. Det hårda tyska försvaret från fyra utbyggda stödjepunkter gjorde att det tog dem flera timmar innan de säkrat de första utfarterna ut från stranden. Därefter kunde de avancera 6,4 km inåt land och upprätta en försvarslinje.
Sword
Sword var en 2 km bred landstigningszon och klockan 07.15 landsteg de första brittiska trupperna. Två timmar senare hade de erövrat den tyska stödjepunkten vid La Brèche. Även Hermanville, 3,2 km inåt land erövrades. Under hela förmiddagen landsattes nya styrkor på stranden trots att tidvattnet steg och gjorde stranden allt smalare, med trafikstockningar som följd. När dagen led mot sitt slut hade de lyckats upprätta kontakt med de luftburna styrkorna öster om floden Orne.
Utbrytningen
Efter en, för de allierade, lyckad landstigning följde nu en sex veckor lång hård strid för att ta sig längre in i landet. Till sist bar den numerära allierade överlägsenheten frukt.
Se även
Operation Goodwood – En misslyckad brittisk operation i syfte att erövra Caen som inleddes den 18 juli. Den band emellertid upp tyska trupper och underlättade för amerikanarna att lyckas med sin Operation Cobra.
Operation Cobra – En amerikansk operation inledd den 25 juli som syftade till att bryta in i landet och skära av tyska trupper. Operationen blev en framgång och amerikanarna kunde sedan brutit igenom frontförsvaret relativt obehindrat avancera längre in i Frankrike.
Operation Totalize – Efter de amerikanska framgångarna med Operation Cobra beslutades att de kanadensiska trupperna vid Caen skulle gå på offensiven och försöka erövra Falaise. Operationen inleddes under natten mellan den 7 augusti och 8 augusti med stora inledande framgångar. Tyskarna bjöd upp till ett beslutsamt motstånd och den 11 augusti avbröts operationen.
Falaisefickan – De allierade framryckningarna gjordes i en kniptångsrörelse som omringade stora tyska truppenheter. Mellan den 16 augusti och 19 augusti försökte de allierade trupperna sluta ringen samtidigt som de parerade tyska utbrytningsförsök. 40 000 tyska soldater lyckades ta sig ur fickan men utan större delen av sin tunga utrustning.
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
Referenser
- ↑ 'Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004. Sidan 47.
- ↑ 'Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004. Sidan 41.
- ↑ 'Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004. Sidan 121-122.
Källor
- De största slagen under andra världskriget, redaktör Chris Mann, Läsförlaget, 2009
- Alarm i Atlantvallen av Bertil Stjernfelt, fjärde upplagan, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2004
