Landskapslagarna
Landskapslagarna började skrivas på 1200-talet. Varje landskap skulle under tidig medeltid ha en egen lag, och det var viktigt att lagmannen kunde lagen utantill. I Sverige fanns landskapslagar i Västergötland, Östergötland, Dalarna, Hälsingland, Södermanland, Uppland, Västmanland och Värmland. I Kalmar län användes Östgötalagen, i centrala Småland fanns en särskilt lag som senare kom att kallas Smålandslagen. Gotland sågs som ett eget område, och fick därför en egen lag, Gutalagen. Gemensamt för landskapslagarna är att de är indelade i balkar, som i sin tur är indelade i flockar. Gutalagen skiljer sig till viss del från de övriga landskapslagarna. Den saknar balk- och flockindelning och visar till innehållet släktskap med dansk rätt.
På 1350-talet ersattes landskapslagarna med Magnus Erikssons landslag som var gemensam för hela Sverige. Några år senare kom Magnus Erikssons stadslag, som gällde alla Sveriges städer.
Lagarna
- Dalalagen
- Gutalagen
- Hälsingelagen
- Skånelagen
- Smålandslagen
- Södermannalagen
- Upplandslagen
- Västmannalagen
- Östgötalagen
|
i ämnesportalen om Nordisk historia |
