Franz Berwald

Franz Adolf Berwald var en svensk kompositör som föddes 1796 i Stockholm och avled 1868 Stockholm. Franz Berwald är en av den nordiska musikhistoriens största namn. I sverige fick hans personliga och originella musik ett svalt mottagande och han bodde långa tider utomlands. Inspiration fick han av Beethoven, tysk romantik och fransk musik. Han hade svårt att försörja sig som kompositör, men tack vare sin praktiska begåvning kunde han i perioder tjäna sitt uppehälle genom att driva ett ortopediskt institut, ett glasbruk och en tegelfabrik. Först kort före sin död blev han erkänd som kompositör.

Uppväxten

Sin musikbegåvning hade Berwald ärvt från sin mor, och redan i hans yngre år slog den ut i full blom. I femårsåldern gav Berwald offentliga konserter i Stockholm och Uppsala. Hans lärare i violinspel blev Eduard du Puy. Men skolgången var det emellertid lite sämre med, och sin praktiska utbildning som kompositör och allmänbildning fick Berwald skaffa sig på egen hand. Att han nådde så långt, hade han att tacka sin utomordentliga energi och sin tämligen enastående och mångsidiga begåvning för.

Massageinstitut och tidiga kompositioner

I hovkapellet i Stockholm var han med något avbrott anställd som violinist och altviolinist åren 1818 - 1828. Redan tidigt började han komponera och bland ungdomsverken kan nämnas en septett.1829 - 1841 bodde han i Berlin, där han för sin inkomst grundade ett massageinstitut. Flera av hans ortopediska apparatkonstruktioner var i bruk ännu in på 1900-talet. Från denna tid märks den aldrig uppförda operan - Förrädaren. Större framgång som tonsättare hade Berwald åren 1841 - 1842 i Wien, där flera av hans orkesterverk, som - Elfenspiel och Erinnerung an die norwegischen alpen - spelades vid offentliga konserter.

Försöker att skapa sig en ställning i Sverige

Efter de många åren utomlands försökte Berwald skapa sig en ställning som tonsättare i sitt hemland Sverige. I Sverige vid denna tid var musikintresset så gott som uteslutande inriktat på visan och körsång, hade Berwald föga framgång. Man uppskattade hans visor, operetter och andra tillfällighetsverk, men för hans symfonier fanns ingen förståelse för. När hans - Sinfonie sérieuse - den 2 december 1843 spelades för första gången i Stockholm hette det så här i en recension:

"Denna komposition är särdeles anspråksfull och dess i det hela mest utmärkande kännetecken är dess obegriplighet. De mest bisarra och ovanliga tonförbindelser jäkta varandra utan uppehåll, och örat söker förgäves någon enkel, melodisk sats till tröst och vedervickelse under allt detta musikaliska eller kanske snarare omusikaliska virrvarr.."

Oförstådd genialitet

Eftersom musiken inte kunde ge honom hans levebröd, måste hans musikaliska geni för sitt uppehälle söka sig ut i det praktiska livet. Han blev en framstående industriman och var en tid disponent vid Sandviks glasbruk utanför Stockholm. Han skrev tidningsartiklar i ekonomiska och sociala frågor, yttrade sig om den planerade nya koralboken, hjälpte en rad unga fattiga artister. Emellanåt skrev han till riksdagen och klagade över dess snålhet mot Musikaliska Akademin i utlägg som:

" men 8000 riksdaler fördelade på Sveriges 400 000 inbyggare utgör blott en beskattning av ett femtedels öre på varje individ, och något mer synes mig saken vara värd.."

Så småningom började man visa större förståelse för hans konst. 1864 invaldes han i Musikaliska Akademin och tre år senare blev han kompositionslärare vid dess konservatorium. Blott ett år senare avled han.

Originell, men underskattad kompositör

Att Berwald blev oförstådd av sin samtid är väl egentligen inte så förvånansvärt, om man tar i beaktande hans stora originalitet och för tiden starkt avancerade stil. Detta gäller såväl melodibildningen som den personligt färgade harmoniken. Även formen utmärker sig för en fri, stilistiskt synnerligen originell behandling av införandet i exempelsvis scherzosatsen i den långsamma satsen. Även om Berwalds symfonier spelades i Berns salonger i Stockholm redan på 1870-talet av Hjalmar Meissner, så var det först långt senare som en större publik tack vare Tor Aulins insatser fick kontakt med detta i Sverige så enastående musikaliska geni och kunde ge hans verk den uppskattning och den rangplats symfonierna förtjänade i svenskt musikliv.

Musiken, kompositionerna och förebilderna

I Sverige fortsatte Berwald trots alla motgångar att skriva symfonisk musik. 1845 fullbordade han - Sinfonie singuliére och Sinfonie naïve. Han skrev också kammarmusik och kantater. Under åren 1846 - 1849 bodde han periodvis i Paris, Wien och Salzburg, där hans tonkonst var mer uppskattad än i Sverige, och i Wien skrev han ett divertissement för Jenny Lind. Berwald var en mångsidig man.

Berwald dog utfattig, och inte förrän i våran tid har han blivit erkänd som en av de främsta svenska tonsättarna.

Som ung påverkades Berwald tydligt av Wienklassicismen, men också av den franska komiska operan och av den framväxande romantiken. Man kan spåra inflytande från Ludwig van Beethoven, Franz Schubert, Carl-Maria von Weber, Hector Berlioz och Daniel Auber. Berwald var mest framstående som symfoniker och kammarmusikkompositör. Hans melodiska idérikedom och fina instrumentationskonst kryddades med djärv harmonik och oväntade tempoändringar i en och samma sats. Den andliga dimensionen i hans bästa verk blev inte uppskattad på allvar förrän långt efter hans död.

Videogalleri

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Klassisk musik

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Framstående svenskar