Folkmordet i Rwanda

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Bild tagen i en skolbyggnad i Rwanda år 2001.

Folkmordet i Rwanda var ett folkmord som utspelades från den 6 april 1994 och pågick i cirka 100 dagar framåt, under stillatigande åsyn av större delen av det internationella samfundet. Man beräknar att de styrande Hutuerna dödade cirka 950,000 människor främst tutsier men även moderata hutuer (de hutuer som ansågs skydda tutsier eller samarbeta med tutsigerillan RPF).

Upprinnelse

1 juli 1962 blev Rwanda självständigt från Belgien. Den förste presidenten i landet hette Grégoire Kayibanda och var partiledare för Pamehutu. Han avsattes sedan 1973 av Juvénal Habyarimana, som var en man som verkade för jämställdhet mellan folken, under hans styre blev Rwanda ett av världens mest kontrollerade länder.

Rwandas position utmärkt på kartan

RPF

Det hade varit inbördeskrig i Uganda på 1980-talet och då hade de tutsier som varit på landsflykt slutit sig till den folkfront som stod under ledning av Yoweri Museveni. Dessa tutsier fick bra stöd och självförtroende när de gick segrande ut ur kriget så de bestämde sig för att bilda RPF (Rwandas patriotiska front) 1987. Deras huvudsakliga uppgift var att hjälpa flyktingar tillbacka till Rwanda om nödvändigt med våld.

1 oktober 1990 bestämde sig RPF för att försöka invadera Rwanda. Deras trupper var små men de hade fördelen att överraska och överrumpla sina fiender. Man lyckades stoppa RPF med stöd från belgiska, franska och zairiska soldater bara några mil ifrån huvudstaden Kingali. Kriget fortsatte dock ändå och Habyarimana blev tvungen att införa flerpartisystem 1991.

På kvällen den 6 april 1994 sköts president Habyarimana, tillsammans med Burundis president, Cyprian Ntayamira, ner i sitt plan över Kigali efter att de fört fredsförhandlingar mellan länderna. Detta blev startskottet på ett urskillningslöst mördande som pågick i 100 dagar och officiellt skördade 937 000 tutsier och moderata hutuers liv. Båda presidenterna var hutuer.

Direkt efter Habyarimanas död tog väl förberedda hutuextremister över landet. Hatpropaganda mot tutsier hade redan strömmat ut från radion sedan 1992 via en nyöppnad extremistisk radiostation men nu togs alla radiostationer över och propagandan blev allt värre och värre.

Folkmordet

Upp till en miljon människor dog innan Rwandan Patriotic Front, RPF, (varav en del av dess personal är Hutu) kunde ta full kontroll. Till skillnad från anstiftarna till morden på armenier år 1915, och av judar och romer mellan 1941-45, försökte ingen hålla folkmordet i Rwanda som hemlighet. Journalister och tv-kameror rapporterade vad de såg, eller vad de fann när folkmordet var över. Det fanns även en FN-styrka (UNAMIR) på plats, som övervakade vapenvilan och nu måste se på hur människor dödades i gatan av granater, pistoler och machetes. ( "Vi har inget mandat att ingripa." UNAMIR gjorde sitt bästa för att skydda fångade utlänningar, tills de retirerade ur Rwanda helt och hållet.) Men anstiftarna till folkmordet var medvetna om riskerna med internationell granskning: via radion uppmuntrades mördarna att fortsätta, men "Inga fler lik på vägarna, tack." Liken på landsbygden var täckta av bananblad för att dölja dem från flygfotografering.

Även om det var på stor skala, så genomfördes detta folkmord helt för hand, ofta med machetes och påkar. De män som hade fått utbildning att massakrera var medlemmar av civila dödsskvadroner, Interahamwe ( "de som kämpar tillsammans"). Transport och bränsle försågs till Interahamwe - även avlägsna områden skulle kunna nås. Om mördarna stötte på opposition stödde armén dem med arbetskraft och vapen. Staten beviljade Hutu Power s stödorganisation; politiker, tjänstemän, intellektuella och yrkesmilitärer uppmuntrade medvetet (och vid behov mutade) mördarna att göra sitt arbete.

Eftersökta för folkmord i Rwanda

Lokala tjänstemän hjälpte till att samla ihop offren och utse lämpliga platser för slakten. Tutsi män, kvinnor, barn och spädbarn dödades i tusental i skolorna. De dödades också i kyrkor: vissa präster var i maskopi med brottslingarna. Offren, i sin sista stund i livet, drabbades också av ett annat skrämmande faktum: att de kallblodiga mördarna var människor som de kände - grannar, arbetskamrater, före detta vänner, ibland till och med släktingar genom giftermål. Även biståndsorganisationer var hjälplösa, även om de gett fristad på områden eller sjukhus till sårade eller människor på flykt, var de tvungna att lämna dem där. Få överlevde.

Kallblodigt, med syfte att ingjuta rädsla, var vad planerarna ville: Interahamwe drevs inte av alkohol, droger eller det blinda våldet, men med fanatisk hängivenhet för en politisk sak. Det fanns verkligen folk som drevs av alkohol eller hysteri eller en manisk önskan att visa att de var "på rätta sidan", men när dessa ensamvargar började vara med och döda på impuls, sökte de lokala administratörerna polisens stöd: sådana "oordnade element "skulle kunna få folkmordet att spåra ur.

Definitionen av "folkmord" var en internationell träta. Det hade varit minst 10 tydliga varningar till FN för Hutuernas insatser, inklusive ett oroligt telegram från UNAMIR befälhavare till FN: s dåvarande generalsekreterare (Boutros Boutros Ghali) tre månader före händelsen. FN: s säkerhetsråd möttes i hemlighet efter att våldet hade utbrutit. Vid detta möte krävde Storbritannien att UNAMIR skulle dras ut (och blockerade senare ett amerikanskt förslag att sända en undersökningsgrupp när dödssiffran nådde sexsiffrigt). Rådsmedlemmar ville inte erkänna "att det massmord som spelades upp framför de globala medierna i själva verket var ett folkmord": folkmord innebar åtgärder ingen ville ta. När det var ofrånkomligt tydligt att folkmord verkligen var på gång, var det för sent. (USA hade faktiskt förbjudit sina anställda från att använda termen. Slutligen, i juni, medgav statssekreterare Warren Christopher buttert "Om det är någon speciell magi i att kalla det folkmord, har jag ingen tvekan att göra det".)

USA uppmanas att skicka 50 bepansrade fordon för att hjälpa UNAMIR att rädda vad och vem det kunde innan de lämnade landet, och sedan skickade APCs till Uganda. USA uppmanades att använda sin högteknologiska kompetens för att få génocidaire radion från etern, USA svarade; "det traditionella amerikanska engagemanget för yttrandefrihet kan inte vara nöjd med en sådan åtgärd". Frankrike, en hjälpare av de flesta franskspråkiga afrikanska regeringar hade stött den styrande regeringen som anstiftade folkmordet: det var en av generalerna som rådde Hutus att "förbättra sin image" (alltså, kanske ordern att hålla liken utom synhåll för kameror).

Efterspel

Folkmordet fick sitt slut då RPF i juli 1994 besegrade regeringsstyrkorna. Ett slags inbördeskrig hade förts parallellt med folkmordet då RPF kämpade mot regeringsstyrkor och Interahamwe-milisen. Efter RPF:s seger flydde omkring 2 miljoner hutuer till angränsande länder. De stora flyktingströmmarna gjorde att den regionala maktbalansen ruckades, vilket har lett till två omfattande krig i regionen. Hutu-milisen är fortfarande aktiv i östra Kongo. RPF-ledaren Paul Kagame är idag Rwandas president.

Källa