Fall Gelb

Från Metapedia
(Omdirigerad från Fall Gul)
Hoppa till: navigering, sök

Fall Gelb (svenska: Fall Gul) är namnet på den första tyska fasen under fälttåget i väst under andra världskriget. Den 10 maj 1940 gick tyska trupper över gränsen till Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Snart skulle även den franska gränsen korsas. Tyskarna framryckte snabbt och trots att de var numerärt underlägsna besegrades de allierade överraskande snabbt. Myten om Blixtkrigets överlägsenhet tog fart och underblåstes av den tyska propagandan.

Bakgrund

Tyskland befann sig sedan den 3 september 1939 i krig med Frankrike och Storbritannien. Efter Tysklands framgångsrika fälttåg i Polen följde en tid som ofta kallats för ”låtsaskriget” där de franska och tyska soldaterna trampade i sina värn på var sin sida om gränsen.

Adolf Hitler argumenterade för ett anfall västerut och ville påbörja det redan på hösten 1939. Militärledningen motsatte sig med argument som att på hösten och vintern är vädret ogynnsamt för större militära operationer, samt att fälttåget i Polen uppvisat brister i taktik och organisation som måste rättas till. Hitler var otålig och pressade på med nya anfallsdatum tills ett tyskt kurirplan med en stabsofficer, bärande på känsliga dokument, ombord störtade. Detta bidrog till att anfallet sköts upp till våren.

Planering

Den tyska planen

Tyska stabsofficerare lade fram olika varianter på anfallsplaner som hade likheter med den plan som användes vid det tyska angreppet under första världskriget. I dessa skulle den tyska huvudstyrkan avancera genom Nederländerna och Belgien samtidigt andra styrkor gick fram längre söderut.

Slutligen kom en plan utarbetad av generallöjtnant Erich von Manstein att användas. I denna skulle huvudstyrkan, Armégrupp A, bestående av starka motoriserade förband anfalla genom det täta skogsområdet Ardennerna, ett skogsområde som ansågs omöjlig att snabbt ta sig igenom med stora arméförband. När förbanden tagit sig igenom skogen och korsat floden Meuse skulle de fortsätta västerut mot Engelska kanalen. Armégrupp B skulle samtidigt anfalla Nederländerna och norra Belgien och på så sätt locka till sig och binda franska och brittiska styrkor. På så sätt skulle Armégrupp A kunna skära av de allierade styrkorna som man antog skulle befinna sig i Belgien.

I Armégrupp B:s område skulle det också genomföras omfattande operationer av fallskärmsjägare och luftburna förband. Dessa skulle erövra broar och andra viktiga nyckelpositioner.

Mansteins plan kom i efterhand att kallas ”Sichelschnitt-Plan”.

Den allierade planen

De allierade utarbetade Plan D som innebar att de med sina bästa förband, så snart tyska styrkor korsat gränsen, skulle marschera till positioner i centrala Belgien som de trodde var målet för den tyska huvudstyrkan i likhet med vad som hände under första världskriget. När dessutom underrättelser visade på att tyskarna samlat sina fallskärmsjägarförband i norr så blev de än mer övertygade om riktigheten i sin bedömning.

Denna allierade plan passade tyskarna perfekt och bidrog till den snabba tyska segern i väst.

Styrkeförhållanden

Under förberedelsearbetet under våren 1940 var det ingen som kunde räkna med något annat än en lång och utdragen kamp. De brittiska, franska, belgiska och nederländska militära styrkorna var numerärt större än de tyska och var dessutom överlägsna i fråga om materiel.

Vid västfronten den 10 maj 1940 såg styrkeförhållandena ut som följer:

Båda sidor hade dessutom en viss reserv som inte var placerad i anslutning till fronten. Med reserven inräknad var den allierade numerära överlägsenheten än större. [1]

Från norr till söder fördelades de tyska stridskrafterna såhär:

Armégrupp B under ledning av generalöverste Fedor von Bock som bestod av 18. Armee och 6. Armee. Sammanlagt 26 infanteridivisioner, en kavalleridivision och tre pansardivisioner. Armégruppens uppgift var att bryta igenom de nederländska och belgiska försvarslinjerna, besätta länderna och binda upp de franska och brittiska trupper som man räknade med skulle komma till undsättning.

Armégrupp A under ledning av generalöverste Gerd von Rundstedt som bestod av 4. Armee, 12. Armee och 16.Armee. Sammanlagt 34 infanteridivisioner, tre motoriserade divisioner och sju pansardivisioner. Armégruppen hade fälttågets viktigaste uppgift. De skulle tränga igenom Ardennerna, korsa floden Meuse och ta sig västerut mot Engelska kanalen.

Armégrupp C under ledning av generalöverste Wilhelm Ritter von Leeb som bestod av 1. Armee och 7. Armee. Sammanlagt 18 infanteridivisioner. Armégruppen var placerad mittemot den franska Maginotlinjen och hade som sin primära uppgift att binda så stora franska trupper som möjligt.

Waffen-SS

Under fälttåget deltog flera enheter från Waffen-SS. Leibstandarte ryckte i täten för 18. Armén fram genom Nederländerna. Efter Nederländernas kapitulation marscherade de ner till Aa-kanalen utanför Dunkerque. SS-Verfügungs-Division var även den underställd 18. Armén, men divisionen stred inte enhetligt utan dess förband spreds ut. Totenkopf placerades först i reserven, men den snabba tyska framryckningen gjorde att den motoriserade divisionen snart fick delta. Totenkopf deltog i hårda strider mot brittiska förband i närheten av Dunkerque.

Genomförande

Den 10 maj 1940 inleddes det tyska fälttåget i väst. I OKW:s officiella kommuniké kunde man läsa:

De tyska trupperna överskred idag på morgonen klockan 5.30 gränsen mot Holland, Belgien och Luxemburg. Fientligt motstånd i gränstrakten bröts överallt genom skarpa attacker, mångenstädes under intim samverkan med flygvapnet.


I Storbritannien tvingades premiärministern Neville Chamberlain att avgå och ersätts av Winston Churchill. Som ett av sina första beslut upphävde han principen om skydd av civila och skickade iväg 35 bombflygplan för att terrorbomba Mönchengladbach. Bombningarna krävde fyra dödsoffer varav en engelsk kvinna.

Armégrupp A

Tyska stridsvagnar (Panzer II och Panzer I) tar sig igenom Ardennerna.

Den tyska Panzer-Gruppe Kleist med sina 41 140 motorfordon, varav 1 222 stridsvagnar, började tränga sig igenom den ”ogenomträngliga” skogen Ardennerna [2] .

Under natten mellan den 13 maj och 14 maj lyckades tyska ingenjörstrupper slå en bro över Meuse vid Gaulier. De tyska stridsvagnarna kunde ta sig över och Vid flodövergången hade marktrupperna stor hjälp av Luftwaffe vars flygplan gjorde mängder av insatser mot de franska trupperna på andra sidan floden. Framförallt var flyganfallens resultat psykologiska och gjorde att de franska försvararna förlorade sin stridsvilja och många retirerade halvt panikartat.

Den 19 maj intog förband ur Heinz Guderians pansarkår Abbeville, inte långt ifrån kanalkusten. Guderians pansarspjutspets hade under 24 timmar framryckt 90 kilometer, vilket var den längsta dagsetappen för ett tyskt pansarförband under fälttåget i väst. Några dagar senare går de allierade till allvarliga motanfall. I närheten av Arras utkämpas ett stort pansarslag under två och ett halvt dygn. Detta slag ger möjlighet för icke inblandande allierade förband att retirera till Dunkerque. Från Dunkerque lyckades de allierade evakuera ett stort antal soldater över till Storbritannien.

Armégrupp B

Tyska trupper tar sig över en bro över Albertkanalen.

Flera viktiga broar i Nederländerna erövrades av fallskärmsjägarförband och ”Brandenburgare” och kunde säkras och nyttjas av de framryckande tyska förbanden. Den 12 maj gjorde engelska bombflygplan ett försök att förstöra de av tyskarna erövrade broarna vid Vroenhoven och Veldwezelt. Bombanfallet misslyckades och de flesta engelska planen blev nedskjutna. En av nedskjutna flygarna får under ett samtal med en tysk officer höra följande:

Ni britter är galna. Vi intar broarna tidigt på fredagsmorgonen (10 maj). Ni ger oss hela fredagen och lördagen för att sätta upp luftvärnsartilleri kring broarna och sedan på söndagen, när allt är klart, kommer ni med tre flygplan och försöker spränga alltihop i luften.


Den tyska framryckningen skedde i högt tempo och den 15 maj kapitulerade Nederländerna. Den 17 maj intogs den belgiska huvudstaden Bryssel och den 28 maj kapitulerade Belgien.

Eben Emael

Huvudartikel: Eben Emael

Några av de fallskärmsjägare som var med och erövrade Eben Emael.

I Belgien låg ett av världens modernaste och starkaste fort. En grupp tyska fallskärmsjägare och pionjärer landade med glidflygplan på dess tak och kunde i en djärv attack snabbt slå ut fortet.

Armégrupp C

Avslutning

Efter den snabba tyska framgången vändes nu blickarna söderut mot resten av Frankrike. Denna nästa fas av fälttåget benämns Fall Rot.

Referenser

  1. Zetterling, N. Blixtkrig! 1939-1941. Prisma, 2008. Sidan 147.
  2. Zetterling, N. Blixtkrig! 1939-1941. Prisma, 2008. Sidan 150.

Källor

  • Piekalkiewicz, J. Andra världskriget 1940, del 2. Peter Asschenfeldts förlag, 1999
  • Zetterling, N. Blixtkrig! 1939-1941. Prisma, 2008
Pansar-symbol.jpg
Den här artikeln ingår
i ämnesportalen om
Andra världskriget