Brita Håkansson
Brita Håkansson, född 8 mars 1915 i Kristianstad, avliden 26 januari 2000 i Stockholm. Svensk journalist på Expressen. Har medverkat i filmen Döden tänkte jag mig inte så (1973). Håkansson besökte det tyska koncentrationslägret Buchenwald i april 1945. Den svenska dagstidningen Expressen publicerade Håkanssons skildring den 26 april samma år och lät återpublicerade samma artikel den 27 januari 2005 under artikelnamnet "Här avslöjas förintelsen".
"Här avslöjas förintelsen"
| “ | * Buchenwalds och de tyska koncentrationslägrens historia... är en historia som världen kommer att lyssna till , skrev en djupt berörd Brita Håkansson i Expressen 26 april 1945.
"På väggen i det laboratorium i Buchenwald, där tyskarna experimenterade med kaniner, marsvin och levande människor, hänger inom glas och ram några konstverk . Det är lampskärmar, portmonnäer m m, som förre Buchenwaldkommendantens hustru, Frau Cock, tillverkat av människohud. På lampskärmen sitter bröstvårtorna kvar, som för att undanröja alla tvivel om varifrån materialet kommit. Frau Cock hade många perversa nöjen, ett annat var att skriva upp numret på fångar som då de passerade råkade titta på henne. Den skyldige blev hängd eller skjuten eller vad nu Frau Cock ansåg vara lämpligaste straffet. Många av hennes små konstverk har redan omhändertagits av amerikanska museer, andra kommer att bevaras i Buchenwald. Det är troligt att även laboratoriet kommer att få stå kvar bland många andra sevärdheter. Där avlivades patienter i olika stadier av tyfus, där inympades fläckfeber på förut friska människor, och där företogs experiment, om vilka läkarna bland fångarna, som tvingades hjälpa till, kan berätta en hel del". "Från det ena minnesmärket till det andra i Buchenwald vandrar nu tyskar från Weimar och den kringliggande landsbygden. De är bara nyfikna, förklarar norrmannen, fastän nu är de snälla nog. De beklagar de stackars fångarna, samt försöker sticka åt dem cigaretter och choklad. Då vi kom ner till Weimar för att arbeta var det ingen som gav oss så mycket som en droppe vatten. Hans bitterhet är naturlig. Vi fortsätter vandringen genom det väldiga fängelseområdet förbi det monument för 51 000 judar och politiska fångar som mördats med olika metoder i Buchenwald sedan lägrets tillkomst 1937, förbi tortyrstolen där 25 piskrapp var det vanliga straffet, och förbi galgen där fångar hängdes i armarna under en halvtimme till tre timmar, beroende på det brott han hade begått. Lägret är uppdelat i avdelningar. Först är det SS-garnisonens eleganta kvarter och Frau Cocks ridhus, uppfört av fångar, så är det laboratorier och avrättningsplatser med krematorieugnar, där de som dött under dagen brändes i den mån man hann med. Dem man inte hann bränna dumpades ute på gården". "Det var utmärglade hoptorkade män, och de ligger där nu som en grotesk samling vaxdockor. Vidare fanns barackerna för dem som kunde arbeta samt de skjul där de vilka ej längre var arbetsföra lämnades för att dö. En av norrmännen i lägret var läkare. Men det var ingenting vi kunde göra, säger han. Vi hade aldrig några medikamenter, sällan ens varmt vatten. Någonstans inom lägerområdet finns också en barack, som användes som bordell. De sexton prostituerade där var de enda kvinnorna i Buchenwald. När en arbetare hade utfört ett gott sexton timmars dagsverke kunde han få avlägga ett tjugu minuters besök i bordellen till ett spis av en mark. Slavarbetarnas veckolön var tre mark. Flera fångar hade emellertid kastrerats av nazisterna. Bland andra nöjen som stod till fångarnas förfogande var också en en biograf, dit fångarna släpades efter en lång dags arbete utan att ha fått mat eller vila för att bese tyska kulturfilmer. Tyska journalister kom dit emellanåt och fotograferade nöjeslivet i Buchenwald samt skrev referat i tidningarna om det goda tillståndet i lägret. Men om livet i Buchenwald bör de berätta som varit med om det. En utomstående kan ändå aldrig ge en verklighetstrogen bild av tillståndet där. Man kan bara beskriva det bevismaterial som finns kvar samt upprepa fångarnas egen försäkran: Buchenwald var ett paradis . De fem norrmännen har alla sina nummer från Auschwitz tatuerade på armarna. De berättar att de norska judarna då hade transporterats till Auschwitz uppdelade i två grupper. Den ena gruppen var män av vilka de flesta ansågs vara arbetsdugliga. Den andra gruppen med kvinnor och barn sändes omedelbart till gaskamrarna, där de avlivades. Männen sattes i arbete. De fick slava så länge de orkade, och då de inte orkade längre uttänkte nazisterna mer eller mindre sadistiska metoder för deras avlivning. De som försökte fly under marschen från eller till arbetsplatsen sköts på stället. Deras vaktare fick betalning och permission om de kunde visa upp en i flykten skjuten fånge, och de lärde sig snart små tricks för att tjäna ihop pengar och permission. De brukade tappa någonting vid sidan av vägen och beordra en fånge att plocka upp det. Omedelbart fick han en kula i kroppen, och vakten förklarade för sina överordnade att fången hade försökt fly". "Till söndagsunderhållningen i Buchenwald hörde, berättar norrmannen, att man fick paradera i timmar för att bevittna avrättningar och bestraffningar. Men även veckodagarna ställdes fångarna upp i två, tre timmar för upprop, även mitt i smällkalla vintern, och vi fick stå där utan någonting på huvudet, säger norrmännen, och våra huvuden hade man rakat. Det var inte många norrmän kvar, då tyskarna evakuerade Auschwitz i januari. De flesta hade dött under strapatserna. En del hade väl också gjort som andra fångar, fingerat ett flyktförsök för att bli skjutna och slippa ifrån eländet. De som var kvar transporterades i öppna järnvägsvagnar tvärs över Tyskland efter att först ha tvingats marschera 80 km till fots. De marscherade i timmar, fick därpå ett par timmars sömns och tvingades sedan fortsätta vandringen. När amerikanerna anlände till Buchenwald den 11 april hade fångarna i lägret redan befriat sig själva. En del av SS-garnisonen hade givit sig av under de föregående dagarna och lyckats få omkring 20 000 fångar med sig. Några av dessa fångar befriades på vägen av amerikanerna under tredje arméns fortsatta snabba framryckning. Men i Buchenwald stod de kvarvarande plötsligt med vapen i hand. Den hemliga organisationen som fungerat i åtta år hade även lyckats smuggla in vapen från en fabrik utanför lägret. Inom lägret finns nu redan en stor journalistförening och reporters, vilka en gång varit slavarbetare, och fångar arbetar intensivt. Buchenwalds och de tyska koncentrationslägrens historia kommer att skrivas fullständigare av dem. Det är en historia som världen kommer att lyssna till även om det är omöjligt för den mänskliga fantasin att fatta allt. I ett läger sådant som Buchenwald leder själviskhet och självuppoffring, rofferi och kamratskap sida vid sida. Somliga hade gått under fysiskt och psykiskt, andra har givit prov på en själens styrka som man knappast skulle tro någon människa vara mäktig. Hundratals judebarn har till exempel undanhållits nazisterna genom fantastiska uppoffringar från fångar i Buchenwald, vilka själva icke hade nog att äta. Barnen gömdes under golvplankorna i barackerna. De är 800 kvar nu. Flera av dem ser icke ut som om de någonsin skulle kunna repa sig från sina fruktansvärda upplevelser, men andra kan kanske räddas. De är om några år bevis för nazismens brutalitet och för den likgiltighet som är det tyska folkets tunga politiska ansvar". Bildtext:
|
” |
"Likskändarjournalistik"
I en chat med sina läsare den 16 april 2010 svarade Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på frågor om kriminaljournalistik. Signaturen Benke frågar Mattsson:
- "Expressen har hycklat sedan sept 1993 då ni fick på fan för ni skrev vad svenska folket verkligen tyckte om flyktingar och invandrare. Din företrädare Erik Månsson fick sparken för han vågade för 17 år sedan. Vågar du publicera den artikelserien igen"?
Thomas Mattsson svarar:
- "Jag publicerar inga gamla artiklar - med ett enda undantag. Jag har två gånger varit involverad i att återpublicera Brita Håkanssons reportage från ett nazistiskt koncentrationsläger. Det publicerades 1945 i Expressen och kallades då för "likskändarjournalistik" av DN, i dag anses det vara ett historiskt dokument".
Referenser
Källor
- Expressen – Här avslöjas Förintelsen
- The Swedish Film Database – Döden tänkte jag mig inte så (1973)
- Expressen – Thomas Mattsson chattade om kriminaljournalistik
|
i ämnesportalen om Revisionism |
|
i ämnesportalen om Förintelsen |
|
i ämnesportalen om Nordisk massmedia |
