Berlinmuren
Berlinmuren var en mur som uppfördes av Östtyskland (DDR) 1961 och som i och med det skar av Västberlin med Östberlin. Muren började byggas den 13 augusti 1961 och var i bruk till och med den 9 november 1989.
Muren kallades av den Sovjetiska och Östtyska regimen för "en antifascistisk skyddsvall" och man insinuerade därmed att det närliggande Västtyskland inte blivit helt av-nazifierat. Västberlin och väst å andra sidan kallade muren "en skammens mur". Muren symboliserade även Winston Churchills tal från 1940-talet om "en järnridå" som gått ner för Östeuropa under det kalla kriget.
Innehåll
Orsaken till att muren byggdes
Efter andra världskriget var Berlin delat i fyra sektorer. Störst var den ryska sektorn, medan västsektorerna tillhörde Frankrike, Storbritannien och USA. Sedan Nazityskland kapitulerat, undertecknade de fyra allierade länderna ett fördrag som kallades "Potsdamavtalet", som fastställde Tysklands och Berlins gränser.
Mellan åren 1954-1960 led Östtyskland av en åderlåtning på begåvningar. Under denna period flyttade 4 600 läkare, 15 885 lärare, 738 universitetslärare, 15 536 ingenjörer och tekniker från Öst- till Västtyskland. Tillsammans blev detta 36 759 människor med akademiska och professionella kvalifikationer, plus 11 705 studenter. Dessa högkvalificerade människor fick sin utbildning på Östtysklands (och f.d. Nazitysklands bekostnad). Så Västtyskland drog nytta av Östtysklands investeringar. Naturligtvis var en sådan situation ohållbar för Östtyskland. Eftersom Östtyskland var en nybildad stat, behövde man sina utbildade människor för återuppbyggandet av landet efter förödelsen under andra världskriget. [1]
På kvällen den 12 augusti 1961 började östtysk polis och militär stänga av gränsen mot väst.
Murens användande
Sedan Muren byggts, gjorde den östtyska sidan ett 100 meter brett "ingenmansland". De avlägsnade alla byggnader (de flesta av dessa var ruiner sedan andra världskriget) för att få den 100 meter breda öppna ytan för att kunna kontrollera gränsen.[1] Den sida av muren som stod mot den Östtyska sidan målades vit för att folk som försökte fly skulle synas lättare. Den sida som var vänd mot väst sprejades snabbt ned med grafitti. Vakttorn stod med jämna mellanrum för att övervaka muren.
Murens fall
Efter att ha tillåtit övergångar under sommaren så rev Ungrarna alla sina fysiska gränser med Österrike den 19 augusti 1989 och i september kunde mer än 13,000 Östtyska turister fly genom Ungern till Österrike. Detta ledde till en serie händelser. Ungrarna hindrade många Östtyskar att korsa gränsen och skickade dem till Budapest istället. Dessa tyskar invaderade den västtyska ambassaden och vägrade att återvända till Östtyskland. De Östtyska myndigheterna svarade med att förbjuda vidare resor till Ungern, men tillät de som var där att återvända. Detta triggade en liknande incident i det närliggande Tjeckoslovakien. Gällande denna incident tillät de Östtyska myndigheterna dem att lämna landet, förutsatt att de använde ett tåg som gick genom Östtyskland på vägen. Detta följdes av massdemonstrationer i Östtyskland självt. Östtysklands långvariga ledare Erich Honecker avgick den 18 oktober 1989 och ersattes av Egon Krenz några dagar senare, Honecker hade förutspått i januari att muren skulle bestå i 50 eller 100 år ytterligare om de omständigheter som orsakat dess tillkomst inte ändrade sig.
Protester och demonstrationer bröt ut över hela Östtyskland i september 1989. Till en början demonstrerade man mest för att få åka till Väst och skallade "Wir wollen raus!" (Vi vill ut!). Sedan skallade demonstranterna "Wir bleiben hier!" (Vi stannar här!). Detta var starten på den så kallade "Fridfulla revolutionen" sent 1989. Protesterna växte betydligt till tidiga november. Rörelsen nådde sin höjdpunkt den 4 november med nästan en halv miljon människor samlade på Alexanderplatz, ett upprop för förändring på Östberlins stora offentliga torg och transportnav.
När den östtyska ledningen insåg att de inte kunde räkna med något stöd från Sovjet, beslutade de sig för att göra demonstranterna delvis till viljes. På kvällen den 9 november 1989 hörde alla de tiotusentals östtyskar som tittade på TV den östtyske politikern Günther Schabowski meddela att en ny reseförordning trätt i kraft.[2]
Efter att ha hört på sändningen samlades Östtyskarna vid de sex övergångarna i muren och krävde att gränsvakterna omedelbart öppnade portarna. De överraskade vakterna gjorde många hektiska telefonsamtal till sina överordnade om problemet. Till en början beordrades de att välja ut de "mest aggressiva" personerna ur samlingen och stämpla deras pass med en speciell stämpel som hindrade dem från att återvända till Östtyskland - i praktiken ett återkallande av deras medborgarskap. Detta lämnade trots allt tusentals demonstranter kvar som krävde att få bli släppta igenom eftersom Schabowski sa att de kunde det.
Det stod snabbt klart att ingen inom de Östtyska myndigheterna ville ta personligt ansvar att vakterna skulle använda dödligt våld, så de fåtaliga vakterna kunde inte hålla tillbaka den stora samlingen av Östtyska medborgare. Slutligen klockan 10:45 på förmiddagen lät vakterna vid gränsövergångarna folket igenom med lite eller ingen identitetskontroll. När östtyskarna svepte igenom möttes de av Västtyskarna på andra sidan som väntade med champagne och vilt firande. Snart hoppade Västberlinare upp på muren tillsammans med Östtyska ungdomar. De dansade tillsammans för att fira sin nya frihet.
Dödsfall
Under murens användande beräknar man att cirka 5000 personer flydde till väst. Exakt hur många som sköts till döds av de Östtyska vakterna under flykten är osäkert. Men ett forskningsinstitut har beräknat siffran till cirka 136 döda.[3]
Galleri
- Berlinmuren
Det som är kvar av muren idag vid Potsdamer Platz
Delar av muren med det klotter som var vanligt på västsidan
Minnestavlor över de som blev skjutna vid muren
|
i ämnesportalen om Vänsterideologi |
