Kalla kriget
Det Kalla kriget var ett tillstånd av geopolitiska motsättningar efter andra världskriget mellan makterna i Östblocket (Sovjetunionen och dess satellitstater) och makterna i Västblocket (USA med sina NATO-allierade och andra). Historiker är inte helt överens om datumen, men en allmänt accepterad tidsram är mellan 1947, året Trumandoktrinen framfördes som sa att USA skulle stödja alla nationer som hotades av kommunismen, fram till antingen 1989 när kommunismen föll i Östeuropa, eller till 1991 året då Sovjetunionen upplöstes. Termen kalla användes för att mena att det fanns ingen storskalig konflikt mellan de två sidorna, men de stödde däremot olika sidor i regionala konflikter som så kallade proxykrig.
Det Kalla kriget splittrade den tillfälliga krigsalliansen mot Nazityskland vilket lämnade segrarna, USA och Sovjetunionen, kvar som två supermakter med betydande ekonomiska och politiska skiljaktigheter. Sovjetunionen var en marxist-leninistisk stat som styrdes av kommunistpartiet, som i sin tur styrdes av en ledare som hade olika titlar med tiden, samt av en liten politbyrå. Partiet kontrollerade pressen, militären, utbildningsväsendet, ekonomin samt många andra organisationer. Man kontrollerade också de andra staterna i Östblocket och man finansierade kommunistpartier världen över, ibland i konkurrens med kommunist-Kina, i synnerhet efter den kinesisk-sovjetiska splittringen på 1960-talet. I dess motsats stod den kapitalistiska Västvärlden med USA i spetsen, en federal republik med ett tvåpartisystem. De utvecklade länderna i västblocket hade oftast ett liberalt, demokratiskt politiskt system, med fri press och oberoende organisationer, men var ekonomiskt och politiskt sammanflätade med ett nätverk av bananrepubliker och andra auktoritära regimer i Tredje världen, av vilka de flesta var Västvärldens före detta kolonier. En del av kalla krigets frontlinjer såsom Vietnam, Indonesien och Kongo var västerländska kolonier 1947.
Ett litet antal länder, däribland Sverige och Schweiz, förblev neutrala men sökte goda förbindelser med båda sidorna. De två supermakterna var aldrig direkt involverade i väpnad konflikt sinsemellan, men de var kraftigt beväpnade och förberedda för ett kärnvapenkrig. Varje sida hade en sådan kärnvapenkapacitet att den avskräckte en attack från den andra sidan, genom att en sådan attack skulle resultera i en total förstörelse för attackeraren – detta kom att kallas terrorbalans eller MAD (Mutual Assured Destruction). Förutom uppbyggandet av en kärnvapenarsenal, och utplaceringen av konventionella militära styrkor, fördes kampen om inflytande via proxykrig runtom i världen, psykologiskt krig, propagandakampanjer och spionage, rivalitet vid sportevenemang och teknologiska utmaningar som rymdkapplöpningen.
Första fasen i Kalla kriget började två år efter slutet av andra världskriget 1945. Sovjetunionen konsoliderade sin kontroll över Östeuropa, samtidigt som USA började sin strategi av global inneslutning för att hindra Sovjet, man utökade det militära och finansiella biståndet till länder i Västeuropa (till exempel att stödja den anti-kommunistiska sidan i Grekiska inbördeskriget) och skapade NATO. Berlinblockaden 1948-49 var den första stora krisen under Kalla kriget. I och med segern för kommunistsidan i det Kinesiska inbördeskriget och utbrottet av Koreakriget 1950, eskalerade konflikten. Sovjet och USA kämpade om inflytande i Sydamerika och de avkoloniserade staterna i Afrika och Asien. Under tiden stoppades Ungernrevolten 1956 av Sovjet. Expansionen och eskaleringen gav upphov till fler kriser, såsom Suezkrisen 1956, Berlinkrisen 1961 som gav upphov till Berlinmuren och Kubakrisen 1962. Efter Kubakrisen började en ny fas där splittringen mellan Sovjet och Kina komplicerade relationerna inom den kommunistiska sfären, medan de allierade, speciellt Frankrike, visade större självständighet. Sovjetunionen krossade 1968 års Pragvår i Tjeckoslovakien och Vietnamkriget (1955-1975) slutade med förlust för den Sydvietnamesiska regimen.
Under 1970-talet hade bägge sidor blivit intresserade av att ge eftergifter i syfte att skapa ett mer förutsägbart internationellt system, som i sin tur gav upphov till en period av avspänning och nedrustningar och USA öppnade diplomatiska förbindelser med Kina genom Nixons resa till Peking, detta även för att skapa en strategisk motvikt mot Sovjetunionen. Avspänningen kollapsade i och med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Det tidiga 1980-talet var en ny period av ökade spänningar, när Sovjet sköt ned ett koreanskt plan 1983 och NATO övningarna samma år. USA ökade de diplomatiska, militära och ekonomiska påtryckningarna på Sovjetunionen när kommunismen redan led av ekonomisk stagnation. I mitten av 1980-talet kom den nye ledaren Mikhail Gorbatjov och ville liberalisera och reformera Sovjetunionen med ”Glasnost” och ”Perestrojka” och avslutade Sovjets ockupation i Afghanistan. Kraven på nationellt oberoende växte sig starkare i Östeuropa, speciellt i Polen. Gorbatjov vägrade att använda Warszawapaktens styrkor för att ”hjälpa” kommunistregimerna på samma sätt som man gjort tidigare. Detta resulterade 1989 i en våg av revolutioner som fredligt (förutom den Rumänska revolutionen) störtade kommunistregimerna i central och Östeuropa. Det ryska kommunistpartiet själv tappade kontrollen och förbjöds efter den misslyckade kuppen i augusti 1991. Detta i sin tur ledde till det formella upplösandet av Sovjetunionen i december 1991 och kollapsen av kommunistregimerna i Mongoliet, Kambodja och södra Jemen. USA blev världens kvarvarande supermakt.
Det Kalla kriget och dess händelser har efterlämnat ett betydande arv. Det påverkar världspolitiken än i dag till viss del. Kalla kriget nämns ofta i populärkulturen när spionage skall behandlas (till exempel i James Bond filmerna) och vid hotet om kärnvapenkrig.
Innehåll
Händelser under Kalla kriget
Trumandoktrinen
President Harry S. Truman deklarerar doktrinen inför kongressen i mars 1947. I korthet går den ut på att USA skall hindra Sovjetunionens expansion och ge hjälp till alla stater som kämpar mot kommunismen.
Berlinblockaden
Blockeringen av Berlin var Sovjetunionens försök att få de allierade att lämna Västberlin 1948 genom att blockera alla tillfartsvägar. De allierade med USA i spetsen lanserade då en omfattande luftbro som försörjde Berlinarna med förnödenheter. Blockaden avbröts i maj 1949. Det som utlöste blockaden var att Västmakterna ersatte Reichsmarken mot den tyska D-marken utan att stämma av med Sovjetunionen, man införde då den Östtyska marken som en motvikt. Med två separata valutasystem ledde detta ledde senare till bildandet av Västtyskland och Östtyskland.
Suezkrisen
Var en konflikt hösten 1956 där Israel, Frankrike och Storbritannien anföll Egypten med anledningen att landet nationaliserat (förstatligat) det brittisk-franska Suezbolaget som hanterade trafiken genom den strategiskt viktiga Suezkanalen. Israel anslöt sig för att man såg Egypten som sin ärkefiende. USA, Förenta Nationerna och paradoxalt nog Sovjetunionen tvingade länderna att dra sig tillbaka. Denna konflikt innebar slutet för Frankrike och Storbritannien som stormakter. Det var nu USA och Sovjetunionen som bestämde och Israel-Palestina konflikten spelade nu huvudrollen i Mellanöstern.
Ungernrevolten
Ungernrevolten var ett folkuppror mot den kommunistiska regeringen som styrde landet. Revolutionen spred sig till stora delar av landet men Sovjetunionens militära ingripande i november 1956 kväste upproret snabbt.
Berlinmuren
Berlinmuren började byggas 1961 som ett svar på att så många unga och välutbildade Östtyskar flydde till Västberlin. Man uppförde muren under pretexten att det var en ”antifascistisk skyddsvall” från ett revanschistiskt Västtyskland. Muren var illa sedd av Västberlinarna som använde den som ett klotterplank. Den stod fram till november 1989.
Grisbukten
Grisbuktsinvasionen i april 1961 var ett misslyckat försök att invadera Kuba av CIA-tränade exilkubaner. Dessa trupper landsattes i Grisbukten och stred under tre dagar tills de besegrades av Kubas armé och milistrupper.
Kubakrisen
Kubakrisen var en tretton dagar lång konfrontation mellan USA och Sovjetunionen i oktober 1962. Upprinnelsen var att amerikanska spaningsplan upptäckt att ryssarna placerade ut avfyrningsramper för kärnvapen på Kuba. Dessa kunde snabbt nå det amerikanska fastlandet. USA kunde inte tolerera detta och började blockera ryska skepp på väg till Kuba för att förhindra ytterligare utbyggnad. Det hela slutade med att ryssarna drog tillbaka sina kärnvapen i utbyte mot att amerikanarna drog tillbaka kärnvapen från Turkiet. Man menar att under denna konflikt hade världen aldrig varit så nära ett kärnvapenkrig. Detta ledde bland annat till att man upprättade en het telefonlinje mellan Moskva och Washington för att förhindra missförstånd sinsemellan.
Pragvåren
I början av 1968 ville Tjeckoslovakiens ledare Dubček reformera den tjeckiska ekonomin och liberalisera samhället. Reformerna fick namnet ”socialism med ett mänskligt ansikte.” Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev och ledarna i Warszawapaktens länder (förutom Rumänien) var oroliga att Dubčeks reformer försvagade kommunistblockets position i kalla kriget. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Ordningen återställdes och inga västländer valde att ingripa, även om protester hördes.
Invasionen av Afghanistan
I april 1978 tog Afghanistans kommunistparti makten, men hade svårigheter att kontrollera landet och den 24 december 1979 invaderade Sovjetunionen landet. Trots massiv teknisk överlägsenhet lyckades inte ryssarna besegra gerillan, den så kallade Mujahedin, i landet. Krigföringen övergick snabbt till vad man sett i Vietnam 10 år tidigare; ett utnötande gerillakrig, där motståndet också finansierades och stöddes av det amerikanska CIA, i enlighet med Trumandoktrinen. Invasionen fick USA att bojkotta OS i Moskva 1980, Sovjetunionen bojkottade i sin tur OS i Los Angeles 1984. Kriget pågick fram till 1989.
Gorbatjov tar makten
Den 11 mars 1985 tog Michail Gorbatjov makten i Ryssland. Han började genast försöka reformera den stagnerade ryska ekonomin genom reformer såsom ”Glasnost” och ”Perestrojka”.
Berlinmuren faller
Under hela 1989 sker omfattande oroligheter i Östeuropa, allt fler länder kräver självständighet gentemot Moskva. Protester och demonstrationer bröt ut över hela Östtyskland i september 1989. När den östtyska ledningen insåg att de inte kunde räkna med något stöd från Sovjet, beslutade de sig för att göra demonstranterna delvis till viljes. På kvällen den 9 november 1989 öppnades muren, Östtyskarna strömmade igenom och till slut öppnades övergångarna i muren helt.
Sovjetunionen upplöses
Den 26 december 1991 upplöstes Sovjetunionen formellt. Den sovjetiska röda fanan med hammaren och skäran halades för sista gången över Kreml och den vit, blå, röda trikoloren hissades, som är federationen Rysslands flagga än i dag.
|
i ämnesportalen om Geopolitik |
