Finska vinterkriget

Finska vinterkriget var en del av andra världskriget och utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen under perioden 30 november 1939 till 13 mars 1940. Finland var kraftigt numerärt underlägset tvingades slutligen kapitulera, men visade genom sina framgångar på slagfältet att den sovjetiska krigsmakten inte var redo för ett krig.

Under kriget fick Finland omfattande hjälp från Sverige, även om Sverige inte förklarade krig mot Sovjetunionen.

Bakgrund

För att bättre kunna försvara Leningrad mot ett anfall från Östersjön kontaktade Sovjetunionen den 5 oktober 1939 Finland med en begäran om att överta några öar i Finska viken, samt flottbasen i Hangö. Dessutom ville Sovjetunionen ha delar av Karelska näset och områden kring den isfria hamnen Petsamo vid Ishavet. Sammanlagt rörde det sig om en landyta på 2 600 km2. I utbyte skulle Finland få en landyta på 5 500 km2 runt Repola och Porajorpi.

Den finska regeringen vägrade acceptera det sovjetiska kravet. De trodde dessutom att nya sovjetiska krav skulle komma om de tackade ja.

Förlopp

Den 30 november 1939 inleddes det sovjetiska anfallet mot Finland och omvärlden trodde att Finland snart skulle falla. Istället lyckades de stoppa de sovjetiska styrkorna på Karelska näset. Även på andra ställen längs fronten stoppades de sovjetiska styrkorna.

Dessa bakslag tvingade den sovjetiska ledningen till en ny styrkeuppladdning med fler och bättre trupper. I februari 1940 inleddes den nya offensiven och de finska styrkorna kunde inte längre hålla emot. Den 13 mars skrevs den finska kapitulationen under. Sovjetunionen fick igenom sina territoriella krav från den 5 oktober, men till priset av över 200 000 stupade och saknade. De finska förlusterna blev 22 830 stupade och 43 557 sårade.

Svenska frivilliga

Under finska vinterkriget organiserades hjälpinsatser från Sverige. Dessa var statligt sanktionerade och gick under devisen "Finlands sak är vår".

Många män anmälde sig som frivilliga i Svenska frivilligkåren. Flera av de svenska frivilliga i Finland anmälde sig senare till Waffen-SS för att med Tyskland fortsätta striden mot det kommunistiska Sovjetunionen. (Se: Svenskar i Waffen-SS)

Frankrike och Storbritannien

Frankrike och Storbritannien såg med oro på de sovjetiska planerna mot Finland och efter det sovjetiska anfallet började de från den 13 december 1939 skicka militär utrustning.

I mitten av januari 1940 började de på allvar diskutera möjligheterna att sluta upp på Finlands sida i kriget för att kunna slå ut den kommunistiska regimen i Sovjetunionen. Vid denna tid befann sig redan Frankrike och Storbritannien i krig med Tyskland, och Tyskland hade en non-aggressionspakt med Sovjetunionen. Den franska och brittiska ledningarna såg möjligheter att slå två flugor i en smäll. Genom att angripa Baku i Kaukasus skulle oljeleveranserna till både den sovjetiska och tyska krigmakten strypas. Dessutom skulle en expeditionskår errövra den norska hamnstaden Narvik, korsa gränsen till Sverige och erövra de svenska järnmalmsfälten vilka leverade järnmalm till Tyskland.

Inga av dessa planer förverkligades innan Finlands kapitulation.

Se även

• Simo Häyhä – legendarisk finsk prickskytt
• Fortsättningskriget

Källor

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget

• Tamelander, Michael & Zetterling, Niklas. Andra världskriget år för år. Historiska Media. 2008.
• Bergström, Christer. Andra världskriget så att alla förstår. Hjalmarson & Högberg. 2009.