Väringar

Från Metapedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över resmål under och efter vikingatiden

Väringar är en benämning på de nordbor som under vikingatiden företog plundrings- eller handelsresor österut.

Under 900- och 1000-talet var väringarna (grekiska: Barangerna) i tjänst i Miklagård. De var utländska soldater som utgjorde kejsarens livvakt.

Nordiska soldater i utlandet

Efter att den kristna missionen besegrat den nordiska hedendomen fortsatte många unga män att följa sina fäders tradition att bli soldater. Många nordbor av god stam erbjöds militära uppdrag hos kejsaren i det Östromerska riket (bysantinska riket). Många nordiska bondsöner sökte sig också till rikets huvudstad Miklagård (nuvarande Istanbul i Turkiet) i hopp om att finna lönsamma inkomster och komma hem med rikedomar.

En del soldatämnen såg det som en viktig och nyttig praktik att ta tjänst i andra länder. Flera av Skopte Ögmundssons följeslagare kom hem från Miklagård och berättade att den som tog tjänst där kunde vinna betydande rikedomar. Germanerna från norr hade redan utmärkt sig som god arbetskraft och var eftertraktade.

Harald Hårdråde

Den tappre Harald Hårdråde och ett stort följe hade en gång givit sig iväg till Miklagård. Männen var utvalda för sina goda egenskaper och absolut lojala till sin ledare. Tidsandan var sådan att de enskilda soldaterna inte upplevde rädsla för döden. Den var bara en väg över till en annan värld där ära och belöningar väntade. Deras tro var en av de faktorer som gjorde dem till så goda och fruktade soldater. Andra faktorer var deras fysiska egenskaper, deras lojalitet, deras läraktighet och deras hederlighet. De sammanlagda egenskaperna gjorde dem till oöverträffade soldater.

Väringagardet upprättas

När den Byzantiske kejsaren upprättade Väringakåren (Väringagardet) som sin livvakt valde han att anställa germaner därför att de ansågs vara stridbara kämpar. Han uppfattade dem som bättre och modigare än det egna folket, som ansågs vara fega. Det fanns också en del taktiska fördelar med utlänningar som livvakter. Till skillnad från de infödda skulle de inte lägga sig i inre politiska förhållanden och skifta sina lojaliteter.

Rekryteras från Norden

Väringarna rekryterades bl.a. bland skandinaver, britter och kontinentalgermaner. Det var inte helt ovanligt att de blivande väringarna flytt från problem i sina hemländer, men de allra flesta hade en mycket god bakgrund. Många kom från välbärgade nordiska hem och föräldrarna hade betalat för att de skulle få tjänstgöra som väringar. För att de skulle strida lojalt hos en främmande krigsherre krävdes också att de fick mycket bra villkor. Flera av skandinaverna fick tillsammans med väringar från andra länder ett absolut förtroende och kännedom om kejsarens innersta liv. Betalningen var också god.

En del väringar återvände till sina forna hemländer med betydande skatter, medan andra saknade känsla för sina fädernesländer och såg äventyret eller skatterna som det primära. Eftersom många fynd av mynt och annat gjorts på Bornholm, tror en del forskare att ön har varit en mellanhamn och att många Bornholmsbor var väringar.

Några kända väringar

Några av de nordbor som tog tjänst som väringar var Finnboge, Kolskägg, Thorwald Widförle, Bolle Bollesson och Harald Hårdråde. Uppdragen såg lite olika beroende på vilken kejsare som för tillfället styrde. De var dock alltid lojala till den kejsare som regerade och deltog inte som part i deras maktkamper. På det sättet var de professionella soldater.

Under kejsar Alexius I Comnenus tid förändrades den militära strukturen. Alexius var väl förberedd på sitt kommande uppdrag. Så snart han installerats övergick väringarnas lojalitet till honom. Väringakåren fick nu tillskott av anglosaxare som lämnat sitt hemland efter normandernas maktövertagande. De var så många och betydelsefulla att kejsaren gav dem bästa tänkbara service. Förmodligen fanns redan anglosaxare bland väringarna som hjälpte sina landsmän in i kåren.

Väringar i strid

När den grekiske kejsaren befann sig i krig mot den normandiske adelsmannen Robert Guiscard användes väringarna i de hårdaste striderna. Kriget hade startats av Guiscard för att stärkade den störtade kejsaren Michael Ducas. Kejsar Alexius I Comnenus gav order till sina väringar att delta i striderna. De lyckades med ca 500 man i ett slag driva normanderna på flykten. I ett annat slag hade de hamnat för långt från huvudstyrkorna. Uppfyllda av tidigare segrar, men utmattade av trötthet efter en lång marsch anfölls de av Guiscards styrkor. De försvarade sig till siste man och när striden var över var stridsplatsen full med lik.

Några få väringar lyckades ta sig upp på ett tempeltak, men dog när normanderna brände ned byggnaden. Kejsar Alexius I Comnenus fortsatte att strida med det övriga manskapet och kunde svårt skadad öppna en flyktväg. De segrande normanderna kunde ta byten från grekernas läger. Guiscard avled senare och det har spekulerats i om det var ett beställningsmord.

Trots att alla varanger stupade återupprättades kåren snabbt och även nu med inslag av många skandinaver. Alexis Comnenus var en populär ledare som varangerna gärna gav sin lojalitet till. Men Alexis själv var ganska misstänksam och inte helt säker på var deras lojalieter fanns.

Stoppa turkarnas expansion

Kejsar Alexius I Comnenus ville sätta upp en gräns för att förhindra de turkiska folkens expansion. Han såg dock också med en viss oro på korsfararna från västra Europa. När en korsfararhär landstigit i Asien och erövrat Antiochia (i Syrien) fortgick striden om staden. Sultanen Korboga innehade fästningen och lät en stor här omringa staden, där normandern Boemund (son till Robert Guiscard) förde befälet. Alexius tågade med en stor här för att undsätta de belägrade. Hären bestod av 40 000 latinare, samt en del landsflyktiga fransmän och danskar. Alexius ansåg att han inet kunde göra något för att bryta in den den hårt omringade staden. Korsfararna i staden fick själva ta hand om sitt försvar. De tog sakramentet och tågade i gryningen ut för att ställa upp sig i slagordning. Turkarna skickade 2000 ryttare för att möta korsfararna, men blev kraftigt slagna och bortjagade till andra sidan av Eufrat. Boemund kunde nu upprätta ett andra latinskt furstendöme i Orienten. Boemund riktade vrede mot Alexius för att denna inte ingripit med militärt stöd åt de instängda korsfararna, men efterhand slöts ett fördrag mellan dem.

När Alexius låg på dödsbädden ville väringarna inte ändra sin lojalitet till efterträdaren förrän hans död bekräftats med en ed. Först då tillät de sonen Johannes att ta rollen som den nye kejsaren.

Önskemål om fler nordmän

När Alexius blev kejsare skickade han nordiska väringar till sina hemländer med önskemål om att de skulle värva fler soldater. En sådan var Hreidar Sendimadr som kom med ett brev till kung Sverre stämplat med kejsarens sigill. Han önskade 1000 goda stridsmän till sitt rike. Ett liknande bud hade skickats till konungarna i Danmark och Sverige. Den norske konungen ville inte sända sina elitsoldater på grund av att de skulle kunna behövas i försvar mot de danske. Hreiper fick däremot lov att värva bondsöner, vilket han gjorde.

Väringarnas dagliga liv

Väringar hade ett antal olika uppgifter. När de inte deltog i strid skötte de vakthållningen och gav kejsaren service av olika slag. De fungerade som fanbärare och vaktade alla platser som kejsaren befann sig på. Vid alla högtider följde de kejsaren och fanns alltid i hans närhet. De bar facklor, svärd och sköldar i formella sammanhang. Deras medverkan och deras fysiska yttre gav kejsaren extra värdighet. När det var strid fungerade de som kejsarens livgarde och kunde ha tillgång till alla de privata nycklar som endast kejsaren förfogade över.

Följder av väringarna resor till konstantinopel

De fasta elitförband som fanns i norden fick bekräftelse och näring genom kunskapen om väringarna. Tingmannaliden fick tillskott av hemvändande väringar och omvänt så reste de som utbildats i liknande hird-grupper till Miklagård.

Resorna till Miklagård bidrog till att förändra modet bland en begränsad del av befolkningen. De väringar som kom hem med nya intryck påverkades av vad de upplevt. Nya sätt att inreda rum och nytt klädmode infördes bland de kungliga. Det ceremoniella fick också högre status. Det som påverkades mest var den militära ordningen. Den var viktigt och varje ny lärdom och erfarenhet som kunde förbättra det militära försvaret beaktades. Väringarnas bidrog här med ny insikter.

Byggnadskonsten förändrades också delvis. Man uppförde nu oftare fästningar av sten. Sigurd Jorsalafarare var en av de första som valde sten för sitt kastell i stället för trä.

Dekadens

Men de nya impulserna var inte enbart av godo. Väringarnas nya lojaliteter bidrog till att försvaga den gamla asaläran och få fler att vackla mellan vilken tro man skulle välja som sin. Många väringarnas från början höga moral försvagades i kejsarstaden under inflytande av en delvis dekadent orientalism.

Några byzantinska kejsare och deras regeringsperiod

Hämtad från "http://sv.metapedia.org/m/index.php?title=Väringar&oldid=35585"