Symfoni nr:3 (Beethoven)

Symfoni nr:3 i Ess-dur, opus.55, även kallad Eroica symfonin är en symfoni i fyra satser av Ludwig van Beethoven, och fullbordad år 1804.

Bakgrund och historia

Skisserna visar, att symfonin redan var påbörjad 1802, men först under sin vistelse i Baden och Ober-Döbling sommaren 1803 grep Beethoven sig på allvar an med den. Symfonin var fullbordad våren 1804.

I ett brev från 1802 uttalar sig Beethoven om sina tidigare kompositioner " jag känner mig inte tillfreds med mina arbeten hittills. Från och med nu tänker jag slå in på en helt ny väg". Denna nya väg som han beträder i sin första symfoni - Scherzot - och andra symfonin -Codan - följer han genom hela den tredje symfonin. Denna så kallade Eroica symfoni betydde det stora genombrottet i Beethovens kompositions verksamhet.

Själv har han i ett samtal från 1823 meddelat, att det var general Bernadotte- sedemera Karl XIV Johan- som gav honom uppslaget till en hjältesymfoni med förste konsuln, Bonaparte, som medelpunkt. Bernadotte var 1798 den Franska regeringens ambassadör i Wien, då Beethoven första gången sammanträffade med honom. Som den revolutionäre idealist Beethoven var, beundrade han Bonaparte, och han såg i honom inte bara den stora fältherren, utan också europas framtida befriare, som skulle genomföra Franska revolutionens idèer.

Hjälte symfoni

Verket fick titeln "Hjältesymfoni, komponerad för att fira minnet av en stor människa..". Det tillägnades furst Lobkowitz. Uruppförandet av symfonin ägde rum på en privatkonsert hos bankiren Wurt den 3 januari 1805. Konserten kommenterades den 13 februari i Musikalische Zeitung. Kritikern berömmer först Beethoven, som en "energisk och talangfull förmåga", och det framhölls, att symfonin har många vackra partier. Men så klagar han över "den ytterst svåra kompositionen" och över Beethovens "vilda fantasi, som förlorar sig bort i det laglösa".

Verket framfördes offentligt den 7 april 1805 i Theater an der Wien under Beethovens ledning. Efter ett framförande i Leipzig den 29 januari 1807 kallas symfonin som: "en lång och ytterst svår komposition, egentligen en mycket brett upplagd, djärv fantasi, som skulle vinna mycket, om komponisten kunde besluta sig för att förkorta den och föra in mer ljus, klarhet och enhetlighet i verket". Både publik och kritik stod oförstående inför symfonin. Czerny berättar till exempel, att en åhörare på galleriet under det första uppförandet högljutt skrek att: "jag skulle ge en kreutzer för att få detta att sluta". Till och med Beethovens närmaste anhängare var förbluffade över det nya och dristiga i verket. Vid det berömda ställe i första satsen, där hornen sätter in med sitt tonika tema, medan ännu dominantackordet ljuder, trodde musikerna att deras insats kom på fel ställe.

Man har försökt att i en mängd tolkningar av symfonin knyta bestämda föreställningar till de olika satserna. Vid uruppförandet i Leipzig lär arrangörerna till och med trycka förklaringar till satserna. Richard Wagner har gett följande uttryck om symfonins grundtanke: " Förstår vi med en hjälte den helstöpta, starka människa, som känner både den högsta grad av kärlek och av smärta och äger den största kraft, så uoofattar vi fullt ut vad konstnären har velat meddela oss med sina toner. Verket är uppfyllt av de mäktigt framträngande själsupplevelserna hos en starkt utvecklad individualitet." Av alla sina symfonier var var det denna, den tredje symfonin som Beethoven själv satte allra högt.

Genomgång av symfonins satser

1:a satsen: Är ett allegro. Omedelbart efter de två kraftiga inledningsackorden följer satsens huvudtema, som först uppträder i cellostämman, därefter i växelspel mellan blåsare och stråkar och så i fortissimo för full orkester. Temat påminner mycket om ett tema ur Mozarts sångspel Bastien und Bastienne, men Beethoven har gett det en helt annan karaktär. En hel rad av motiv och motivstumpar följer efter huvudtemat, och det dröjer länge, innan det egentliga sidotemat kommer. Men satsen samlar sig så i en mäktig spänning, i en genomföring, så bred, rik och mäktig, att den är enastående i symfoniens historia.

2:a satsen: har beteckningen adagio assai. Denna sats är den berömda begravningmarschen- Marcia Funebrè- och är ett långsamt och starkt gripande och sorgmodigt stycke musik.

3:e satsen: är ett scherzo. Detta är Beethovens första, stort upplagda symfoni scherzo. De som velat göra symfonin till en skildring av en hjältes liv, har givit denna sats undertiteln "man roar sig i lägret". Emellertid har den snarare en romantisk prägel med glada valthorn och jägarvisor. Trots den väldiga kontrastverkan de tre första satserna bildar, har Beethoven lyckats bevara enheten och den heroiska grundstämningen i verket.

4:e satsen: är själva finalen och har beteckningen allegro molto. Första hälften av satsen är en serie variationer. Temat är hämtat från en av sina pianovariationer op.35, och i baletten Promotheus. Efter tredje variationen införs en melodiös, fugerad mellantrio, varpå variationsformen återupptas. Satsen avslutas i glansfull bredd.