Ripuarier

Ripuarierna, (betyd. strandmän), eller de ripuariska frankerna, var ett folk som uppstod genom samgående av chamaver, brukturer, chattuarier och ampsivarier. De kallas även riparier. Frankerna var germaner och uppdelade i tre olika stamförbund; 1. Östfrankerna, 2. Ripuariska frankerna, 3. Saliska frankerna.

De bodde i trakten kring Köln och förflyttade sig söderut mot Gallien, men trängdes tillbaka ca år 355 av kejsar Julianus Apostata. Konstantin den store segrade över ripuarierna och kastade två av deras kungar till vilddjuren.

På Teodosius den stores tid segrade ripuariernas kungar Genobald, Markomer och Sunno i flera slag och blev fruktade av romarna. De blev dock sedan själva slagna år 392 av Arbogast, en frank i romersk tjänst. Romaren Stiliko följde upp med att hålla ripuariernas kungar i schack. Markomer tvingades i landsflykt och när Sunno ville hämnas för hans räkning, blev han mördad av sina egna.

När Stiliko dog år 408 blev det inledningen till det västromerska rikets fall. Västgoterna bröt in i Italien under Alarik I:s ledning. Vandaler och alaner och sveber tog sig in i Gallien och Spanien. Allemanner, burgunder och franker tog sig över floden Rhen. De bosatte sig då mellan Rhen och Maas ända fram till berget Eifel (den östligaste delen av Ardennerna).

I slutet av 400-talet uppstod krig mellan allemannerna och ripuarierna under kung Sigimer om en besittning i Moseldalen. Sigimer fick militär hjälp av de saliska frankernas kung Klodvig I som år 496 segrade i konflikten. Klodvig lät sedan mörda Sigimer och dennes son Chlodio för att själv kunna bli kung även över ripuarierna. Han blev den förste germanske kung som antog katolicismen, vilket skedde år 498 när han avsade sig den bland germaner utbredda arianismen. Den ripuariska lagen (Lex ripuariorum) skrevs av Klodvigs son, Teoderik I.