Militärmusik
Militärmusik i någon form är känd sedan äldsta tider, men saknade då egentlig särprägel både beträffande instrumentbesättning och repertoar.
|
i ämnesportalen om Klassisk musik |
Innehåll
Historik
Under den tidiga medeltiden var sannolikt enda avsikten med militärmusiken att genom att slå och blåsa så kraftigt som möjligt frambringa mesta möjliga väsen. Militära signaler och fanfarer uppkom förmodligen redan på 1300- och 1400-talen. I början av 1500-talet fanns under alla omständigheter ett fullt utvecklat system av signaler både för blåsinstrument och trummor. Som exempel på detta kan nämnas den franske tonsättaren Clément Jannequins, >född 1485 och död 1560> berömda körfantasi >La Bataille>, i vilken ett flertal signaler efterliknas.
Under Ludvig XIV:s regering skrev Jean-Baptiste Lully några av de första flerstämmiga militärmarscherna för små flöjter, oboer och trumpeter. Så småningom utvecklades en bestämd tradition beträffande instrumentfördelningen. Trummor och flöjter blev infanteriets huvudinstrument, medan kavalleriet använde sig av pukor och trumpeter.
Vid 1700-talets mitt, då den turkiska rokokon starkt påverkade västerlandet, berördes den dåtida militärmusiken i hög grad härav och fick ett nytt och karakteristiskt inslag, den så kallade janitscharmusiken, som till sin form var ett direkt försök att efterlikna den turkiska krigsmusiken. Janitscharmusiken blev enormt populär i hela Europa och kom att för all framtid sätta sin prägel på militärmusiken.
1800-talet
De tekniska framstegen, som under 1800-talets första decennier för bleckblåsinstrumentens vidkommande innebar en revolution genom uppkomsten och fulländandet av ventilsystemet, gav upphov till utvecklingen av en helt ny typ av musikkår, den rena bleckblås-orkestern. Dessa musikkårer infördes först vid kavalleriet. Detta vapenslag hade dessförinnan betjänat sig av den traditionsrika, sekel-gamla ryttarmusiken: de smattrande klangerna från fanfartrumpeterna tillsammans med pukornas dova basmuller.
Av besparingsskäl slopades nu pukorna vid flertalet förband. De ensamma signaltrumpeterna gav ett ringa musikaliskt utbyte, främst beroende på att den tidigare så högtstående trumpetarkonsten vid denna tid råkat i starkt förfall.
För att råda bot på detta samlade man vid kavalleriregementena de 3-4 trumpetare, som tillhörde varje skvadron, och bildade av dessa en mindre, enhetlig musikkår, vilken utrustades med större blåsinstrument: ventil-trumpeter, althorn, basuner, tubor osv. Härigenom skapades möjligheter att utföra egentlig militärmusik också vid kavalleriregementena.
Instrumentbesättningen var ganska primitiv i förhållande till harmonimusiken men i alla fall användbar för sitt ändamål och framför allt mindre kostsam. Därför slog den också igenom så gott som omedelbart.
Frankrike
Den första, officiella militärmusikkåren i Frankrike uppsattes år 1768 och bestod av 4 oboer, 4 klarinetter, 4 horn och 4 fagotter. Strax före revolutionen ökades antalet musiker till 32 man. Utvecklingen vid Schweizergardets musikkår var i stort sett densamma. De 2 militärorkestrarna gav från år 1772 växelvis offentliga konserter, dels i Versailles och dels på boulevarderna i Paris. Från år 1783 framträdde musikkårerna också vid offentliga festligheter. År 1790 grundades den första militära musikskolan.
Under revolutionen bildades ett stort antal större blåsorkestrar. År 1763 uppsatte och grundade Fredrik den Store den preussiska militärmusiken, och vid ungefär samma tidpunkt organiserades den i England.
Napoleons militär orkester
Napoleons regementsmusikkår omfattade 42 man och bestod av 1 piccoloflöjt, 1 Ess-klarinett, 16 B-klarinetter, 4 fagotter, 2 serpenter(Tubor), 3 trumpeter, 4 valthorn, 3 basuner jämte diverse slaginstrument. Denna instrumentsammansättning blev efter hand förebilden för militärokestrarna i både Europa och Amerika. I varje land har dock skilda avvikelser härifrån kunnat iakttagas.
I de tyska musikkårerna lades speciell vikt vid den massiva klangen med både mässinginstrument och slagverk. I andra länder ville man däremot genom ökat antal träblåsare försöka närma sig den mjukare klangen hos symfoniorkestern. Medan tyskarna vanligtsvis nöjde sig med omkring 10 klarinetter, hade engelsmännen mellan 20-30 stycken.
Den svenska militärmusiken
Den svenska militärmusiken uppstod redan under Gustav Vasas tid, då de första ansatserna till organiserandet av militärmusik kan spåras. Under stormaktstiden ingick militärmusiker i de svenska härarna på skilda krigsskådeplatser, och musikanterna kom då i kontakt med nya strömningar, som janitscharmusiken.
Erfarenheterna utifrån tog de med sig hem, och dessa kom att öva inflytande på den framtida utvecklingen på området. Först mot slutet av1700-talet uppkom militärmusikkårer av egentlig betydelse och med någon fastställd organisation. Kronobergs regemente och dala regementet var bland de första som fick musikkårer.
I början av 1800-talet fanns sådana vid de flesta förband. Det var varje enskilt regemente att svara för sin musikkår, och det var först genom 1901 års härordning, som underhållet helt övertogs av staten.
Inflytandet utifrån, främst från Tyskland, gjorde sig också starkt gällande under 1800-talet. En genomgripande omorganisation av den svenska militärmusiken ägde rum år 1905. Vid artilleriet, kavalleriet och flottan förekom ända till första världskriget endast mässingsinstrument. Vid denna tidpunkt infördes enahanda instrumentbesättning vid samtliga försvarets musikkårer.
1925 års härordning innebar en kraftig reducering av kårerna som minskades från 60 till 31 man. Antalet man inom de kvarvarande minskades samtidigt. Genom försvarsbeslut år 1942 uppkom 13 nya musikkårer.
Bland de bästa militärorkestrarna i Sverige var >>Kungliga sveas livgarde och Kungliga Flottans>>, båda i Stockholm. Till dessa kårer överfördes lämpliga och begåvade musiker från andra förband inom respektive vapenslag för vidareutbildning vid bland annat Musikaliska akademien, varigenom orkestrarna kom att bestå av en musikerelit.
Kårerna omfattade 36-40 man vardera och utgjorde ett uppskattat inslag i huvudstadens musikliv. Mycket lite musik har i modern tid komponerats för janitscharorkester.
