Jan van Riebeeck

Jan van Riebeeck. 1619-1677. Nederländsk läkare och kolonisatör.

Jan (egentligen Johan) van Riebeeck föddes den 21 april 1619 i Culemborg, Nederländerna och kom från en bra familj.

van Riebeeck var den förste nederländske befattningshavaren vid Godahoppsudden i Sydafrika. Man brukar kalla honom den förste nederländske kolonialisten i Sydafrika.

Skeppet Haarlem

År 1648 kom skeppet Haarlem, som tillhörde Holländska Ostindiska kompaniet, till Table Bay för att fylla på sina förråd, men en storm drev fartyg in mot en strand. Besättningen lyckades rädda både sig själva och sina personliga ägodelar. Fartygets last kunde de bära i land. De täckte över lasten och gav sig iväg till Table Valley. När de kom fram till den plats där Kapstaden nu ligger byggde de sig enkla boplatser och planterade grödor som de hade med sig. Snart växte det upp grönsaker och de kunde byta varor med infödingarna och klarade sitt uppehälle. När de varit där i sex månader kom ett fartyg som var på väg till Europa och plockade upp dem.

Holländsk bosättning

Två av befälhavarna på skeppet Haarlem (Leendert Janssen och Nicholas Proot) föreslog att bolaget borde sätta upp en permanent station i Table Valley. År 1650 antogs förslaget och man drog upp riktlinjer för att skicka manskap och utrustning till Sydafrika. Den som utsågs till platschef vid stationen var läkaren Jan van Riebeek, som var med på många resor och även fanns på det fartyg som hämtade Haarlems besättning.

I slutet av år 1651 seglade tre fartyg iväg från Texel i norra Holland. Fartyg som seglade längs denna sträcka till Indien hade ofta besättning från Tyskland och andra europeiska kustnationer. Då resorna var hårda och besättningen ofta drabbades av sjukdomar och olyckor, kunde inte holländarna klara av att fylla båtarna med enbart holländska besättningsmän. Ungefär en tredjedel av dem dog och en tredjedel fick skörbjugg, vilket gjorde varje resa till ett dödligt äventyr. Om man kunde etablera en omlastningsstation där besättningarna erhöll bättre mat och läkarvård skulle de sjuka kunna få vård och återhämta sig.

Riebeeck kommer till Table Bay

I april 1652 kom van Riebeek och han män till Table Bay. De byggde genast upp ett enkelt fort med material de haft med sig från Holland. På grund av torka var det inte möjligt att just då etablera en trädgård eller hitta ätliga växter, så den första tiden var besvärlig.

De enda permanenta invånarna i närområdet när holländarna kom var ca sextio hottentotter. Men inom en radie av ca 10 mil fanns också två klaner av hottentotter som bestod av tillsammans ca 5 000 individer.

När de kraftiga vinterregnen satte in började tälten och byggnaderna läcka in vatten. Klimatförändringen gjorde att dysenteri drabbade den hårt ansatta gruppen. Nästan varje dag dog någon och i juni hade antalet holländare reducerats från 116 arbetsföra personer till sextio. Men snart började gräs och plantor växa som de kunde äta av. När regnperioden var över kom en klan hottentotter till området och man bytte varor med varandra. Personliga förbindelser mellan vita och hottentotterna var absolut förbjudet och förenat med mycket stränga straff.

Klanen stannade i området ca tre månader och van Riebeek kunde under den tiden byta till sig flera hundra djur. Vid slutet av det första året vid stationen kunde man konstatera att man lyckats etablera en trädgård, en bevattningsanläggning och ett sjukhus som skulle kunna erbjuda vård för 300 personer. Gruppen fortsatte att utveckla stationen. De tränade oxar att dra timmer från skogarna, de bröt ny mark och uppförde nya byggnader. Samtidigt började de få problem med de vilda djuren som angrep boskap och fjäderfä.

Fortet förstärks

Efter arton månader vid stationen uppstod den första incidenten med hottentotterna. En vit yngling som vaktade boskap mördades av en grupp hottentotter som stal hela hjorden. De vita reagerade starkt på händelsen och förlusten av djuren blev en stor börda. Nu hade de inga oxar som kunde dra timmer, så de fick bära timret långa vägar. Efter händelsen förstärktes fortet och hottentotterna höll sig på avstånd.

Efter några år hade de närmaste omgivningarna undersökts och man namngav bergen längs västkusten en bit norrut. De flesta trädgårdsplantor från Europa och Indien hade införts och växte nu här. Olika fruktträd, ek och gran, jordgubbar och björnbär infördes liksom många slags vinrankor från södra Tyskland och Frankrike. Man införde höns, hästar, får, hundar och andra djur.

Bolaget ville nu att stationens personal skulle minskas och att ett antal småbrukare skulle ges möjlighet att sköta odlingen och få fram de varor som behövdes. Tanken var att välja ut några väl respekterade gifta män och skapa små familjejordbruk.

Småbruk startas

I februari 1657 fick nio av bolagets tjänstemän ett stycke mark var och deras uppgift var att leverera varor till stationen. Efterhand fick fler män möjlighet att starta småbruk. Man alla skulle uppfylla vissa kvaliteter, de skulle vara gifta män av tyskt eller holländskt ursprung och de skulle vara kapabla att utföra sina uppgifter. På det sättet började koloniseringen av Sydafrika, men det fanns vid den tiden inte planer på bosättningar av större omfattning.

Negerslavar införs

År 1658 gjordes det mycket stora misstaget att införa negerslavar, trots att det egentligen inte fanns något behov av dem. De vita var mer än kababla att ta hand om alla sina uppgifter själva. Under 1600-talet var det vanligt att kolonialländerna använde negerslavar för att utföra vissa enkla uppgifter såsom hämta vatten och hugga ved. De första negerslavarna kom med ett portugisiskt fartyg och senare kom slavar från Guinea.

Vid samma tid började holländska ostindiska kompaniet importera asiater (bl.a. från Java) till bosättningen. De var personer som i sina hemländer dömts för brott i sina hemländer. Deras utvecklingsnivå var högre än afrikanens. De var muslimer och män som sedan beblandade sig med slavinnor så att nya blandraser uppstod.

Ytterligare en tid senare gjorde kompaniet Sydafrika till en plats för politiska fångar från Java. De kom ofta med hela sina familjer och stannade kvar i Sydafrika, vilket gjorde att en mindre asiatisk folkgrupp etablerade sig där.

Ett vakttorn byggs

År 1659 kom de två hottentott-klanerna på sitt årliga besök till Kap-halvön. De beslutade sig för att jaga bort småbrukarnas boskap och mördade en vit herde. Det var den utlösande faktorn till det första hottentott-kriget (som inte var ett riktigt krig, snarare en liten konflikt). Ungefär sju personer mördades och några skadades. Kolonisterna uppförde nu staket och byggde vakttorn där beridna vakter skulle kontrollera gränsen. De importerade också hundar från Java och nu kände sig européerna lite säkrare. Ungefär ett år efter konflikten ville hottentotterna ha fred och förhandlingar inleddes som resulterade en överenskommelse.

År 1662 hade Riebeek tjänstgjort i Sydafrika i tio år och uppnått mycket goda resultat. Han befordrades och skickades till Indien på nya uppdrag. Riebeek efterträddes av Zacharias Wagenaar.

Han avled den 18 januari 1677.