Den korporativa staten - ett fascistiskt manifest
Den korporativa staten – ett fascistiskt manifest är hämtat från boken The coming corporate state, 1938, författad av chefsideologen inom British Union of Fascists, Alexander Raven Thomson. I boken drar han upp riktlinjerna för den fascistiska staten i Storbritannien. Nedan följer en svensk översättning av ett stycke ur boken.
Den korporativa staten
Det huvudsakliga målet för en modern fasciströrelse är att etablera den korporativa staten. Detta är i vår mening den största uppfinningen gjord av människan. Den är nästan okänd i Storbritannien; trots det är den, av sin natur, bättre anpassad till det brittiska temperamentet än för någon annan nation. Rent psykologiskt sett är den byggd på lagarbete; organisationsmässigt är den en rationaliserad stat. Vi har rationaliserat industrin och de flesta andra aspekter av livet, men vi har inte rationaliserat staten. Ändå gör det förra den andra mer nödvändig, för att inte människans ekonomiska makt skall gå utanför hans kontroll.
Sir Arthur Salter sade ”det individuella samhället har inte utvecklat några maskiner som att industrin som helhet kan bidra till bildandet av en generell ekonomisk politik, och kan säkra dess funktionalitet när den används.” Det är organisationen av en central ledning som den korporativa staten är ämnat att bidra till – inte som en sporadisk hjälp när det krisar, men som en kontinuerlig del av regeringsstyret. Den är högst anpassningsbar; inget stelt system kan överleva i en ständigt föränderlig värld. Den planerar, som namnet indikerar, en nation organiserad på samma sätt som den mänskliga kroppen. Alla delar fyller sin funktion som en del av helheten, utför sina individuella uppgifter, och när man gör det bidrar man till nyttan för alla.
Hela kroppen styrs från den centrala styrhjärnan i regeringen, utan vilken ingen kropp eller samhällsform kan fungera. Detta innebär inte kontroll från Whitehall, eller konstant inblandning av regeringen i näringslivets affärer. Men det innebär att regeringen, eller snarare den korporativa staten, kommer att sätta gränserna inom vilken individerna och de olika intressena kan fungera. Dessa gränser är nationens välfärd – inte, när allt kommer omkring, ett alldeles oresonligt kriterium. Inom dessa gränser skall all möjlig aktivitet uppmuntras; individuell företagsamhet, och möjlighet att göra vinst är inte bara tillåtet utan skall uppmuntras så länge verksamheten berikar snarare än skadar nationen som helhet. Men så snart någon vare sig det är en individ eller ett särskilt intresse, stiger utanför dessa gränser, så att dess aktivitet blir sekteristiskt eller antisocialt, så kommer den korporativa staten att lägra sig över honom. Detta innebär att alla intressen, oavsett om de är vänster eller höger, industriella, finansiella, fackföreningar eller banksystem, är underordnat samhällets bästa som helhet, och den övergripande auktoriteten av den organiserade staten. Ingen stat inom staten kan tillåtas. Alla är inom staten; ingen utanför staten; ingen emot staten.
Producenten statens bas
Producenten oavsett om det sker genom arbete, tankekraft eller kapital, utgör basen för nationen. De krafter som hjälper honom i hans arbete att återuppbygga nationen kommer att uppmuntras; krafter som försöker omintetgöra och förstöra de produktiva krafterna kommer att mötas av styrkan av statens makt. De oförutsebara finansiella krafterna kommer att tyglas för att istället tjäna nationens bästa. De kommer inte att kedjas fast, men de kommer att ledas till kanaler, som nu är kanaler av möjligheter istället för gammal vana – som tjänar nationens syfte. Detta är finansens verkliga uppgift, avsedd att, som Sir Basil Blackett insisterade, att vara ”industrins tjänarinna.” Det finns inget rum i vår finansiella organisation för oordnade verksamheter, vilket inom tid blir så komplexa och har skakat den brittiska industrin i sina grundvalar. I våra arbetsorganisationer finns ingen plats för fackföreningsledare som, från sekteristiska eller politiska motiv, hämmar utvecklingen av viktiga samhällsfunktioner. Men det kommer att finnas ärbar plats för de finansiella institutioner som hjälper till i Storbritanniens rekonstruktion, och för fackföreningar som samarbetar i en sådan rekonstruktion med sina medlemmars intresse för ögonen.
Klasskampen elimineras av statens permanenta maskineri i syfte att mildra intressekonflikterna mellan klasserna genom en rättvis fördelning av intäkterna från industrin. Lönefrågorna kommer inte att överlåtas att bestämmas av ett fruktlöst klasskrig, utan kommer att regleras av opartiska skiljedomare från staten; existerande organisationer som fackföreningar och arbetsgivarorganisationer kommer att vävas in i den korporativa staten, och kommer där att finna inte ett mindre men större aktivitetsfält. Istället för att vara två stridande sidor, blir de gemensamma direktörer i nationella företag under allmän vägledning av den korporativa staten.
Uppgiften för sådana industriorganisationer kommer säkerligen inte bara att begränsa sig till att avgöra dispyter om löner och arbetstid. De kommer att kallas till att konsulteras, på reguljär basis, för allmänna ekonomiska spörsmål för landets bästa. Syndikat av arbetsgivare och arbetstagarorganisationer inom vissa branscher kommer att samordnas i de företag som täcker större och överlappande områden inom industrin. Dessa korporativ kommer i sin tur att vara representerade i nationella bolag eller i råd för industrin, som kommer att bli ett permanent inslag i samarbete med regeringen om inriktningen av den ekonomiska politiken.
Idén om ett nationellt råd var, tror jag, först förespråkat i mitt anförande när jag avgick från Labourregeringen maj 1930. Idén har sedan dess utvecklats av Sir Arthur Salter och andra författare. En organisation av detta slag står och faller med hur effektiva de bakomliggande organisationerna är. Det får inte bestå av tillfälliga deltagare från osammanhängande organ, som möts ibland för tillfälliga samråd. Organisationen skall vara en permanent funktion och sammanvävd med hela den industriella och kommersiella strukturen i nationen.
Organisationen får inte vara slumpmässig, utan systematiskt och kontinuerligt tillämpad. Sir Arthur Salter planerar sådana organisationer i följande passage:
"I industri och handel, bank och finans, i hantverks och akademiska yrken, finns det institutioner som kan representera mer än bara särintressen. De kan ha bildats huvudsakligen för försvar av ett gemensamt intresse, mot en rivaliserande organisation eller mot konkurrenter eller allmänheten, men de har eller kan ha, en annan aspekt: att bevara och höja kompetensen och utvecklingen av traditioner som är i allmänhetens intresse. "
Det senare är just den aspekt som det korporativa systemet utvecklas till en välfungerande struktur för regeringens industripolitik. För detta ändamål har ingen annan konkret politik ännu utvecklats.
Den första principen är att ta till sig och använda de delar som är användbara och nyttiga. I detta avseende skiljer sig fascismen i grunden från sin motståndare, kommunismen, som använder klasskampsläran till förstörelsen av all vetenskap, kunskap och ledarförmåga, fram till, när den börjar bli varm i kläderna, istället måste köpa dessa egenskaper till enorma kostnader från utlandet. Detta beskriver exakt händelseförloppet i Ryssland. Den första uppgiften för leninismen var att förstöra, att dra upp alla träd i trädgården med roten – oavsett om det är bra eller dåligt - bara för att den hade planterats av fienden. Sedan, när förstörelsen fört kaos i hälarna av hungersnöden, kom det en femårig plan av amerikansk härkomst (författaren syftar nog på Roosevelts ”New Deal”), som genomförs av en kärna av tyska och amerikanska konsulter, anställda till en enorm kostnad.
Sådant är inte arbetssättet för fascismen. Dess resultat är revolution, men inte förstörelse. Dess syfte är att acceptera och använda de användbara elementen inom staten, och så att väva in dem i den invecklade mekanismen för det korporativa systemet.
Lojalitet mot kronan
Det som är bra från det förflutna måste vi både respektera och vörda. Detta är anledningen till att vi inom rörelsen, respekterar och vördar kronan. Här, åtminstone, är en institution, finslipad av de friktioner som skett genom historien, vilket genom de svåra erfarenheterna har visat sig effektiv och har avvärjt imperiet från mången olycka. Vi anser härigenom att, under samma opartiska dispens, den största konstitutionella förändringen i brittisk historia kan uppnås genom fredliga medel. Detsamma kan dock inte sägas om överhuset, som är en av de mer ohanterliga anakronismerna i det nuvarande parlamentariska systemet. Förr i tiden var ledamöterna i den övre kammaren exceptionellt begåvade med regeringsbärande kvalitéer. Deras ställning hade gett dem en god utbildning och deras rikedom gjort det möjligt för dem att resa i världen - i dessa, och på en mängd andra sätt hade de övertaget över sin samtid. De var ärftliga markägare i stor skala, i den tid när äganderätten till marken var det enda seriösa industriella ansvar som de ekonomiska omständigheterna hade skapat. De talade med auktoritet i många frågor som andra var mindre kapabla att föra, och så länge detta pågick, var de ett passande och nödvändig del av den lagstiftande enheten.
Deras ställning härrör från de sociala skillnader som rådde i forna tider, och det finns ingen social institution som tiden mer har förändrat. Som individer sett, är ledamöterna i överhuset idag varken bättre eller sämre, rikare eller fattigare, klokare eller dummare än sina kollegor i underhuset. Deras enda funktion är att inducera störningar utan att ta ansvar. De har blivit ärftliga politruker, vars befogenheter påföljande regeringar har funnit det nödvändigt att reducera.
I den korporativa staten skulle överhuset automatiskt att ersättas en nationell korporation, som skulle fungera som ett effektivt parlamentsföretag. Således borde vi avskaffa denna form av rättsligt hinder, och ersätta den med en pool av landets samlade industriella och kommersiella erfarenheter.
Yrkesbaserad rösträtt
Dessutom skulle i huvuddelen av parlamentets industriella grenar få en mer direkt och systematiskt erkännande av antagandet av en yrkesbaserad rösträtt. Som det ser ut nu finns det inget som hindrar att väljarna, förmodat allvetande, från att välja ett parlament som helt består av före detta aktiemäklare. Varje enskild individ kan i sig vara en utmärkt kandidat för det parti han väljer att representera. Han kan mycket väl vara förmögen, genial och foglig, en stark anhängare av välgörenhetstillställningar, en pelare i den lokala fotbollsklubben, en regelbunden bidragsgivare till organisationer i sin valkrets. Om i och med allt detta, han kysser barn med en vacker gest, och lovar reformer tillräckligt för att imponera på väljarna, kan han mycket väl hamna i parlamentet. Om tillräckligt med aktiemäklare gjorde det, finns det ingen anledning alls till varför hela parlamentet består av personer med samma bakgrund, men det skulle knappast göra dem lämpliga för uppgiften att diskutera ett lagförslag som handlar om komplex arbetslöshet eller förvaltningen i en nordlig industristad. Faktum är att de arbetslösa kan räkna med att bli behandlade ganska illa.
Detta är en överdrift, men liknande, i mindre skala, händer vid varje val. Väljare röstar på allmänna händelser i politiken, som de inte helt kan förstå, eftersom omständigheterna inte är helt klarlagda för dem. Det är inget fel på tidningarna, och det beror inte på hemlighetsmakeri av regeringen. Anledningen är helt enkelt, att frågorna bakom varje politiskt beslut är alltför komplicerade för presentera inför allmänheten. Resultatet är att valen utkämpas i en gröt av journalistiska slagord.
Detta är en parodi på demokratisk lagstiftning. Det första grundläggande kravet är en väl informerad väljarkår, och en man eller kvinna är bättre insatt i sitt eget arbete än han är i komplicerade frågor i politiken. Av denna anledning kommer de flesta av parlamentets ledamöter väljas på sin yrkesbakgrund, snarare än sitt bostadsområde. En ingenjör ska rösta som ingenjör, och därmed sätta i spel, inte en amatörmässig kunskap om utrikes och inrikespolitik, men en livslång erfarenhet av handel där han är engagerad. Han kommer att rösta i likhet med andra med liknande erfarenheter, och ger ett beslut motiverat av en yrkesmässig erfarenhet inom sitt område i ett val mellan medlemmarna i detta område.
Det skulle alltid vara nödvändigt att välja en del av parlamentets ledamöter för de allmänna grunderna för den nationella politiken genom utövande av allmän rösträtt, men dess relativa ringa antal, och den större storleken på deras valkretsar, skulle lyfta sådana nationella medlemskap från den provinsiella till den nationella sfären. Under sådana omständigheter kan kandidaterna bara väntas att bli valda på grund av sina iögonfallande färdigheter, och inte på grund av rena provinsiella frågor. Antalet nationellt invalda skulle minska, men deras kvalitet skulle höjas. Sådana valprinciper är utformade, inte för att begränsa befogenheterna för väljarna, utan snarare att öka sin verkliga makt genom att de kan ges en mer välinformerad omröstning.
Faran med vårt nuvarande system är att det alltför lätt övergår till förakt. Ingen, numera förväntar sig att vallöftena skall bli uppfyllda.
Regeringarna väljs på styrkan i sin vädjan till passion eller känsla. När de väl sitter vid makten ger de omedelbart upp den faktiska makten till förmån för de stora intressesfärerna inom staten, men som är ändå överlägsna staten, som utövar sin makt i hemlighet. Den allt mer tekniska naturen av alla problem i dessa ekonomiska tider har gjort det svårt eller omöjligt att förklara de verkliga frågorna för väljarna som helhet. Klyftan mellan den dagliga politiken och verkligheten i regeringen har blivit allt större.
Entreprenören har blivit allt mer kedjad av passionen, de fördomar och dårskap som en okunnig politik för med sig. Genom ett sådant system som vi förespråkar så kan entreprenören, som är arkitekten bakom vår industriella framtid, ägna sig helt åt sin uppgift. Han har fått mandat för denna uppgift av den upplysta rösträtten av sina kolleger i det egna företaget. En lagd röst kommer att vara resultatet av mångårig erfarenhet och information. Är inte detta i själva verket den rationaliserade demokratin? Är inte detta system att föredra framför den högtidliga humbugen som nuvarande val består i, som vilket förutsätter att de tekniska problemen i en modern regering möter, från valutahantering till utvecklingen av ett vetenskapligt säkerhetssystem kan lösas på några dagars ytlig diskussion i skuggan av det kaos som ett allmänt val är?
Den vanliga människan skulle kraftigt ogilla en sådan behandling av de verkliga omständigheterna i hans företag och personliga liv. Om någon promenerade i en verkstad och efter fem minuters översiktlig granskning av en invecklad process som företagaren hade studerat i hela sitt liv, fortsatte med att tala om för honom hur man skall gå till väga, skulle ingenjören snabbt förklara för inkräktaren att han kunde dra till ett varmare ställe. Ändå är detta metoder som vårt nuvarande valsystem i praktiken tillämpar på det mest komplicerade och tekniska processer, alltså regeringen i en civiliserad stat.
Den rationaliserade demokratin, liksom den rationaliserade industrin, har blivit en tvingande nödvändighet. Den korporativa staten tillhandahåller den enda kända lösningen på problemet. Vårt valsystem har blivit en fars, ännu värre än när valen var uppgjorda och allehanda mutor försvann ner i politikernas fickor. Som det är organiserat idag, saknar vårt statsskick kalibern att föra oss ut ur nedgången i handeln och åter ställa Storbritannien på toppen av världen. Med tiden, kan världskrisen möjligen minska, men även så är vi inte tillräckligt organiserade för att kunna återfå samma position vi tidigare hade med vårt tidigare välstånd. Efter krisen 1921 - en kris betydligt mindre allvarlig än den 1932 - återfick vi inte ens skenet av vårt gamla välstånd; regeringen måste rationaliseras, om vi ska kunna undvika en upprepning av det senaste årtiondets olyckliga händelser. Å andra sidan, om depressionens moln inte lyfter, och staten förblir icke-rationaliserad finns det en stor risk att farsen kommer att erkännas som sådan, och att landet kommer att vända - och vända sig våldsamt – till kommunismens katastrofala botemedel.
Se även
|
i ämnesportalen om Fascism |
