Anton Bruckner
Anton Bruckner föddes den 4 september 1824, Ansfelden och avled den 11 oktober 1896, Wien. Österrikisk kompositör och organist. Bruckner är ett namn inom musiklitteraturen, om vilket det stått hårda strider. Även om han själv inte var någon stridbar natur eller personligen sökte debatt, kom han att stå mitt i den musikaliska schismen under 1800-talets sista decennier.
Innehåll
Bakgrund och uppväxt
Bruckner kom till världen som den äldste i en skara av syskon i en liten österrikisk by, där fadern var skollärare. Fadern, en from och religiös man av gammal tysk bondesläkt, var musikalisk och gav sonen den första musikundervisningen, men dog redan när denne endast var 12 år. För att få lite hjälp till familjens uppehälle lät modern sonen Anton bli korgosse i ett kloster, där han undervisades i pianospel och generalbas.
Redan vid 17 års ålder anställdes han som hjälplärare i Windhag utanför Freystadt med en lön av två gulden i månaden, men musiken var fortfarande hans huvudintresse. Åt den ägnade han all sin lediga tid och han skrev bland annat av hela det väldiga - Kunst der Fuge- av Johann Sebastian Bach för att bättre sätta sig in i verket. Genom att spela dansmusik vid bonbröllop och sköta orgeln i kyrkan vid högtider, lyckades han förtjäna en extra slant. Han fick efterhand en bättre avlönad plats i en skola i Kronsdorf och kunde nu ägna mer tid åt sina kompositionsförsök.
Organisten
Bruckner tog under hela sin uppväxttid lektioner i musik och blev så småningom en utomordentligt skicklig fackmusiker. Tack vare sin färdighet i orgelspel, sitt stora teoretiska vetande och sin sällsynta improvisationsförmåga blev han 1856 domorganist i Linz och 1868 lärare i komposition vid konservatoriet i Wien, där han slog sig ned. Med sin varma religiositet och sina enkla vanor hade han dock svårt för att finna sig tillrätta i kejsarstaden med dess larmande nöjesliv.
Originalet
En av hans samtida berättar: ""Om man på 1880-talet tog en promenad i Wien, kunde man stöta på tre märkliga konstnärsgestalter, Hugo Wolf, Johannes Brahms och Anton Bruckner. Den sistnämnde gick alltid klädd i en stor, svart vadmalsrock. Han hade snaggat hår, så huvudet såg nästan skalligt ut, en stor böjd näsa och en hals, som stack upp ur en omåttligt vid och bredbrättad krage. I ena handen bar han en bred, svart filthatt och i den andra en stor blå näsduk, som den korpulente mannen ständigt torkade sin hjässa och panna med, om han inte avlägsnade de sista resterna av snus, som hängde kvar i de korta, grå mustascherna. Inte underligt att han ofta hade en svans av tjutande och retande ungar efter sig.""
Men Bruckner tog sig säkert inte illa vid av sådana bagateller. Värre blev den motgång han en tid senare skulle möta som skapande konstnär.
Brevväxling med Rickard Wagner
Den egentliga orsaken till stridigheterna kring honom berodde först och främst på hans förhållande till Richard Wagner. Ända upp till 40-årsåldern var han helt okunnig om Wagners musik. Då fick han höra - Tannhäuser - och blev fullständigt fascinerad. Från det ögonblicket hyste han en gränslös beundran för Wagner och hans musikuppfattning blev nu helt förändrad. Han började brevväxla med Wagner och fick av honom låna partituret till tredje akten av - Mästersångarna.
Han gick i bräschen för Wagners musik och uppförde operan i Linz före uruppförandet i München. Musiken till - Tristan och Isolde -hade han alltid stående på sitt piano från första dagen han fick den i sin hand.
Hetsig strid
Den hetsiga strid, som då utkämpades för och emot Wagner var tillräckligt för att skapa motstånd till Bruckner. Han fick automatiskt alla Wagners mäktiga fiender mot sig. Så länge han uppträdde som utövande musiker var det inte så farligt. Han var en erkänd organist och improvisatör och spelade både i Paris 1869 och i London 1871. Men då han framträdde med flera symfonier bröt striden ut på allvar.
Den mäktige kritikern och Wagner-motståndaren Eduard Hanslick hade redan på förhand antipati mot Bruckner och saknade väl också förståelse för hans konst. Han uttalade sig i varje fall så nedsättande om hans musik, att uppförandena i Wien under flera år blev fullständiga nederlag. Det blev inte bättre av att Wagner kallade honom för den ende verklige symfonikern efter Beethoven. Bruckner kallade stolt sin tredje symfoni för Wagner-symfonin.
Blygsam individ
Även om Bruckner var en mycket blygsam natur, som under många år hyste det allra största tvivel på sin egen förmåga att skriva musik, visade han under dessa svåra år en beundransvärd själsstyrka och ett stort mod. Han fortsatte oavbrutet att komponera. Innan han fick sin fjärde symfoni uppförd, hade han både den femte och den sjätte klara.
Motsättningarna mellan Bruckner och Hanslick kommer tydligt till synes i ett brev av Bruckners hand: ""Var så snäll och skäll inte ut Hanslick för min skull. Hans vrede är fruktansvärd. Han är i stånd att fullständigt ödelägga en. Man måste närma sig honom med stor försiktighet. Men jag kan inte göra det. När jag kommer, vägrar han att vara hemma""
Brahms uttalar sig om Bruckner
Utan att Bruckner önskade det, utropade några av Wagners beundrare honom till Brahms motståndare. Detta lär ha upprört Brahms. Han ska i alla fall ha gett utlopp för sin bitterhet i följande mycket orättvisa beskyllningar: ""Vad Bruckner angår rör det sig om en svindel, som kommer att glömmas om ett eller ett par år. Bruckner har uteslutande mig att tacka för att han blivit berömd. Nietzsche har en gång påstått att jag blivit berömd bara av en ren tillfällighet, bara därför att Wagner-motståndarna hade behov av en motpol. Det är minst sagt tomt prat. Men det stämmer med hänsyn till Bruckner. Nu efter Wagners död har hans parti behov av en påve och de kunde då inte finna någon bättre än Bruckner""
Redan innan detta uttalande hade stämningen börjat svänga om till Bruckners fördel. 1881 bröt Hans Richter dirigenternas - bojkott - av honom och framförde hans fjärde symfoni. 1885 slog hans sjunde symfoni igenom under Herman Levis ledning. 1886 blev han riddare av Franz Josephs orden och fick kejserligt stipendium. Senare fick han årligt understöd från staten, pensionerades som professor vid konservatoriet och till slut gav kejsaren honom äran att få bo på slottet Belvedere.
Naiv och enkel
Bruckner bevarade in i det sista sin enkla ursprunglighet och sin rörande naivitet. De unga musikstuderandena älskade honom och han kallade dem för sina - gaudeamuser. Karakteristisk är historien om hans audiens hos kejsaren. På frågan om denne kunde göra någonting för Bruckner svarade han: ""Kan inte ers Majestät sörja för att Hanslick inte skriver så dåligt om mig.""
Lika naiv var han då han efter en repetion på sin fjärde symfoni gav dirigenten Hans Richter en Thaler, för att denne skulle gå och ta sig ett glas öl.
Att han inte så lätt kunde glömma de svåra åren med motgångar, ser man av följande uttalande före en konsert: "" Jag protesterar mot framförandet av min sjunde symfoni i Wien. Hanslick och hans anhängare gör den meningslös.""
De sista åren
De sista åren av sitt liv levde Bruckner stilla och tillbakadraget på slottet Belvedere, fördjupad i religiösa meditationer och i sin musik. Han hade alltid varit djupt religiös och det berättas, att han som organist alltid ödmjukt kysste orgeln, efter gudstjänsten. På konservatoriet sjönk han alltid på knä i stilla bön, när klockorna ringde till Ave Maria. Sin nionde symfoni tillägnade han - den käre Gud i himmelen. Och böjd över arbetsbordet sysselsatt med denna symfoni dog han plötsligt av hjärtförlamning, 72 år gammal.
Musiken
Bruckners musik slog avgörande igenom på 1880-talet, men man är fortfarande långt ifrån enig vid bedömningen av hans verk. Hans rika melodiska ådra, hans levande känsla för rytmen och hans förmåga att ställa olika teman i verkningsfull kontrast mot varandra är allmänt erkända, men många finner hans formkänsla för lös och obestämd, hans uttryckssätt allför - pratsamt - och hans idéer odramatiska och för lite originella.
Kompositionerna
Men vill man få ett säkert grepp om Bruckners kompositioner, måste man uppmärksamma hans speciella inställning till den - absoluta - musiken. Han avlägsnade sig nämligen aldrig från den - absoluta - musikens stränga linje. Dessutom måste man komma ihåg att Bruckner var Wienare och katolik. Han var en intensivt troende katolik, och även om han önskat det, skulle han aldrig kunnat komma utanför den föreställningsvärld, som var hans livs innehåll.
Hans musik är därför inte på något sätt - absolut musik - fattad som ett musikaliskt byggnadsverk, som först och främst intresserar genom byggnadskonsten. För Bruckner är musiken först och främst uttryck för hans tankar om människolivet, för hans känslor och stämningar. Men hans verk är inte bundna till något program, de är inte knutna till något i den synliga världen, som kan uttryckas i ord.
Stor symfoniker
Bruckners fjärde symfoni, den så kallade romantiska, faller ytligt sett utanför denna - absoluta - ram. Men inte heller i denna var det ursprungligen något program och Bruckner varnar uttryckligen för att ta de programmatiska antydningarna alltför bokstavligt.
Bruckner kräver utifrån sin synpunkt omåttligt mycket av den symfoniska formen. Den skall ge uttryck för det mest sublima i hela människo livet - förhållandet till Gud. För att klä detta i toner måste han utvidga både form och dimension. Han kan inte nöja sig med två teman, ställda mot varandra, han måste ställa två temagrupper mot varandra och göra genomföringen bredare och avslutningen rikare. Formen växer och blir mindre översiktlig, mindre klar. Till detta kommer också att hans symfonier, i synnerhet i de långsamma satserna, ofta har Schuberts - himmelska längd - över sig.
Det melodiska materialet i Bruckners musik är i allmänhet klart och enkelt. Det kan folkmelodins naturlighet och spontanitet och påminner ofta om Schubert. Enkla fanfarer, hornsignaler och hymner ger hans musik en egenartad, öppen och fri karaktär, men det konstmässiga, tematiska arbetet gör den samtidigt rik och givande.
Bruckners originalorkester finner man endast i de sista årens upplagor av hans symfonier. Dessa bygger nämligen på hans egna originalmanuskript, medan de tryckta upplagorna tidigare innehållit en mängd förbättringar och ändringar av vänner, dirigenter med flera. Även om de delvis godtagits av Bruckner själv, ger de ändå inte den äkta och riktiga föreställningen om hans egna instrumenteringsintentioner.
Skillnaden i upplagorna ligger till största delen däri, att Bruckners originalinstrumentation visar en förkärlek för kontrasterande grupper, ställda mot varandra - träblåsare eller stråkar mot bleckblåsare osv. - Förbättringarna - strävar däremot efter en mer beslöjad klang och sammansatta klangbildningar.
|
i ämnesportalen om Klassisk musik |
