3,7 cm Flak 18
3,7 cm Flak 18/36/37 (Flak = Fliegerabwehrkanone) var en tysk luftvärnskanon under andra världskriget.
Flak 18 togs i tjänst 1935 och hade utvecklats av Rheinmetall i Schweiz för att undgå Versaillesfördragets begränsningar. Dock var Flak 18 ett tämligen misslyckat vapen. Lavetten var tung och otymplig vilket gjorde att den tog lång tid att gruppera och omgruppera. Dessutom inträffade frekventa eldavbrott. Tillverkningen avbröts 1936 till förmån för den förbättrade Flak 36. Flak 37 tillkom även med sitt komplicerade centralinstrument med urverk.
1940 blev denna pjäs Luftwaffes standardiserade luftvärnspjäs mot lågflygande fientliga flygplan och organiserades ofta i batterier om nio till tolv pjäser.
På östfronten var tyskarna i ett ständigt behov av pansarvärnspjäser så en speciell mynningsladdad skaftbomb utvecklades för att kunna beskjuta fientliga stridsvagnar.
Flak 36/37 tillverkades fram till krigsslutet, men då det var en komplicerad konstruktion utvecklades den enklare 3,7 cm Flak 43.
Mobila varianter
3,7 cm Flak 18/36/37 monterades under kriget på olika chassin för att öka mobiliteten. Förutom de nedan listade varianterna förekom improviserade fältvarianter.
- SdKfz 6/2 – självgående 3,7 cm Flak 36 luftvärnskanon.
- SdKfz 7/2 - självgående 3,7 cm Flak 36 luftvärnskanon
i ämnesportalen om Andra världskriget |