Nils Mesterton

Från Metapedia
(Omdirigerad från Ådalen)
Hoppa till: navigering, sök
Kapten Mesterton

Carl Fredrik Nils Mesterton, född 16 september 1888 i Svea livgardes församling, Stockholm, död 10 november 1962 i Nora, Västmanland. Svensk kapten i militären och befälhavare över truppen som öppnade eld under händelserna i Ådalen den 14 maj 1931.

Skotten i Ådalen och efterdyningar

I samband med en sedan sommaren 1930 pågående konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrör ABs sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland hade strejkbrytare anställts, något som väckte ilska hos de strejkande arbetarna som anordnade protestmöte samma dag i Kramfors. De strejkande socialisterna tågade till Sandviken. Vid fabriken som ägdes av Graningeverkens AB arbetade strejkbrytarna med lastning av fartyg då demonstranterna tog sig in på området och misshandlade och hotade dem.


"Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på." -Svenska Dagbladet 1931-05-15


Den polis som beordrats till platsen hade inte hindrat anfallet. Militär från Sollefteå bestående av 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton reste dit och på natten till den 14 maj uppstod kravaller vid två ställen och militären förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären.

Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus höll ett protestmöte mot strejkbrytarna. Närvarande var företrädare för så gott som hela fackföreningsrörelsen i Ådalen. Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde.

Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av kommunisternas stenkastning. Myndigheterna hade läst Upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att den som efter den tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var "upprorsman". "Den upprorsman dräper, ligge ogill" sade lagen det vill säga att om myndighetspersoner använde våld emot personer i folkmassan kunde de inte straffas för det.

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärernas befäl se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld. Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Tio av dessa träffades varav fem dödades. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då en kulspruta att byta eldställning för att möta hotet. Denna flyttades laddad, i strid mot reglementet, och tappades varvid flera skott avlossades i sned riktning från folkmassan.

Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands Fältjägare och Norrlands artilleriregemente, vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen.


"Frånvaron av förtroendevalda i ledningen för demonstrationståget brukar ofta anföras som en förklaring till tragedin, men som alltid när allting gått snett och ingenting som planerat finns ingen entydig, yttersta orsak. Polischefen hade tänkt sig att demonstrationen skulle avslutas med ett möte på den öppna plats där konstnären Lenny Clarhälls minnesskulptur nu står, att mötesdeltagarna skulle betrakta landshövdingens arbetsförbud [för strejkbrytarna] som en seger och att mötet därefter skulle avlysas och alla i god ordning vandra hemåt. Allt detta gick om intet i det ögonblick som ett fackligt baner kastades över huvudet på en av den beridna vaktpatrullens hästar: hästen kastade av sin ryttare, stenar började vina genom luften och demonstranter trängde sig förbi istället för att ta den väg som militär och myndigheter avsett. När patrullens ledare såg att den avkastade soldaten blödde från ett sår i nacken fyrade han av ett pistolskott, som träffade en demonstrant i armen …

Någon minut senare var den öppna platsen framför militären full av folk. När en grupp demonstranter rusade fram mot en av kulsprutorna fruktade kapten Nils Mesterton att flanken var på väg att övermannas och gav order om eld mot de i förväg anbefallna målen, främst stengrunder på de omkringliggande husen som han valt ut just i syfte att hålla demonstranterna på plats och förhindra blodsutgjutelse …

I verklighetens kaos fungerade i vilket fall som helst ingen plan: när kulsprutorna knattrade igång spred sig paniken blixtsnabbt, människor sprang kors och tvärs och rikoschetterna flög lika planlöst genom luften … Fem människor låg efteråt döda och lika många hade sårats, de flesta offer för rikoschetterna enligt Ådalskommissionens noggranna utredning med hjälp av såväl ballistisk som kirurgisk expertis."

-Anders Isaksson, historiker och journalist


Kapten Mestertons roll i händelserna och livet efteråt

"I en sinnesförvirring som man gärna ville hoppas vara övergående, men dock har anledning att frukta som ett varsel om andra tider, har folk ryckts med att hylla olyckans offer som hjältar och tillbedja det röda vilddjuret. ... Vi blotta också våra huvuden för kapten Mesterton och hans kamrater, som i ett prövande ögonblick icke sveko sin säkert då mycket tunga plikt. Och en av Sveriges i dessa dagar mest hatade och skymfade män bringar vi ett ärligt tack. Det finns ännu svenskar som icke se rött." -Kyrkoherde Ivar Rhedin / Göteborgs Stifts Tidning


Efter Ådalshändelserna fick Mesterton klä skott för mycket av den ilska som demonstranterna gav uttryck för. I socialistisk hetspropaganda kallades han bland annat "mördaren från Lunde". Mesterton själv tog händelsen mycket hårt och blev en nedbruten man. Ådalskommissionen redovisar sitt personliga intryck av Mesterton som en allvarlig och ansvarskännande man med stark pliktkänsla. Av sina underordnade beskrevs han som en omsorgsfull person med stark medkänsla, som ofta tog sina underordnades parti gentemot andra officerare.

Mesterton gifte sig 1934 med en änka och flyttade till staden Nora i Västmanland där han senare avled. Han ligger begravd på Karlslunds kyrkogård norr om Nora.

Externa länkar