Vichyfrankrike
Vichyregimen eller Vichyfrankrike är en vanlig benämning på den franska regim som regerade mellan juni 1940 och augusti 1944, under andra världskriget och den tyska ockupationen. Regimen kallades officiellt L'État français (Den franska staten); statschef var marskalk Philippe Pétain. Vichyregimen styrde den södra "fria zonen" av Frankrike och de flesta franska kolonier. Efter att Tyskland i november 1942 även ockuperat den södra delen behöll Vichyregimen administrationen av zonen.
Namnet Vichyregimen kommer av att regeringen hade sitt säte i kurorten Vichy som ligger söder om den s.k. demarkationslinjen som delade landet. Frankrikes traditionella huvudstad Paris ingick i det område som Tyskland höll ockuperat.
Den auktoritära Vichyregimens devis var "Travail, famille, patrie" (arbete, familj och fosterland), och inte Frankrikes gamla revolutionära "Liberté, égalité, fraternité" (frihet, jämlikhet och broderskap). Landets officiella namn, och styrelseskick, ändrades också, Republique Française ("Franska republiken") ersattes av L'État Français ("Franska staten").
Innehåll
Bakgrund
Efter att tillsammans med Storbritannien ha förklarat krig mot Tyskland men därefter lidit stora nederlag, befann sig Frankrike våren 1940 i ett besvärligt militärt och politiskt dilemma. Två politiska läger bildades, där den ena ståndpunkten var att en vapenvila var nödvändig, medan andra sidan ville fortsätta kampen mot tyskarna genom att hämta resurser från Algeriet och andra kolonier. Överste Charles de Gaulle, som den 6 juni utsetts till biträdande försvarsminister av regeringscefen Paul Reynaud, var förespråkare för fortsatt kamp. General Maxime Weygand, marskalk Philippe Pétain, samt politikerna Pierre Laval och François Darlan ville ingå vapenvila med tyskarna.
Den tyska armén nådde Paris den 14 juni. Regeringschefen Paul Reynaud avgick den 16 juni och Frankrikes president utsåg Philippe Pétain att efterträda honom. Dagen efter deklarerade Pétain att Frankrike skulle ge upp kriget. Den 22 juni skriver fransmännen under stilleståndsavtalet med Tyskland. Den franska regeringen hade då flyttat från Paris till kurorten Vichy. Här samlas den 10 juli, i stadens kasino, Tredje franska republikens parlament för sista gången och röstar för instiftandet av en ny konstitution och ger statens alla maktbefogenheter till marskalk Petain. Den franska republiken blir den nya auktoritära staten État français som kom att kallas "Vichyregimen".
Vapenvilan
Den 22 juni 1940 skrev den franska delegationen under fördraget som innebar vapenvila med hårda eftergifter. Undertecknandet skedde i Compiègne, i samma tågvagn som hade använts när Tyskland tvingades skriva under vapenvilan som avslutade första världskriget. Enligt avtalet hamnade norra Frankrike samt Atlantkusten under tysk ockupation. Frankrike skulle bekosta underhållet av den tyska armén samt betala ett krigsskadestånd på 400 miljoner francs (gamla franc, värda en hundradedel av den nya franc som föregick euron) om dagen. Dessutom ingick det en klausul om att fartygen i den franska flottan skulle återgå till de hamnar de hade legat i i fredstid, varav vissa befann sig i den ockuperade zonen. Frankrike skulle också ställa landets administration i Tredje rikets tjänst.
Erkännande
Vichyregimen erkändes som Frankrikes legala regering av bland andra Tyskland, USA och Sovjetunionen som alla skickade ambassadörer. När regimen upprättades 1940, var USA och Sovjetunionen fortfarande neutralt med Tyskland.
Politiken i Vichyregimen
Vichyregimen baserades på en traditionell ultrakonservativ ideologi; arbete, familj och fosterland. Man ville höja den allmänna moralen som man ansåg hade blivit fördärvad under Tredje republiken och som man menade var en av anledningarna till att kriget förlorats. Regimen ville samla folket och läka dess själ genom ett patriarkaliskt auktoritärt styre. Fadersgestalten och statschef var marskalk Philippe Pétain; 84-årig hjälte från första världskriget. "Den enda auktoritet som finns är den jag delegerar", fastslog han.
Petain och hans ministär kunde införa lagar och förordningar utan långsam demokratisk byråkrati. Allmänna val upphörde och nya, effektiva politiker och tjänstemän tillsattes av regimen, domstolar fick nya rättsordningar, frimurare och f.d. parlamentsledamöter sattes i fängelse, kommunismen bekämpades, med mera.
Vichyregimen förespråkade en samarbetspolitik med tyskarna, kallad ”collaboration”. Genom detta trodde Vichyregimen att man kunde behålla den franska statens suveränitet även under ockupation. Som väldigt konservativ regim skiljer den sig en del från den nationalsocialistiska men den stod ändå tyskarna nära och många dekret som påbjöds av tyskarna infördes även av Vichyregimen, ibland på deras eget initiativ.
Den franska milisen samarbetade också med SS, eller franska Gestapo, i jakten på motståndsmän, kommunister och judar. Se till exempel Vélodrome d’hiver-räden och Räden i Marseille 1943.
Vichyregeringen blev med tiden alltmer fascistisk; 1944 blev milisledaren och SS-Sturmbannführer Joseph Darnand inrikesminister och grundaren av franska NS-partiet RNP Marcel Déat blev arbetsmarknadsminister.
Utrikespolitik
Vichyregimen förgrundsgestaler var, trots alliansen med Storbritannien, i grunden inga Englandsympatisörer vilket förstärktes dagarna före regimens bildande; den franska flottan utgjorde en stor maktfaktor i kriget och den brittiske premiärministern Winston Churchill såg till att en brittisk flotta sändes ut den 3 juli 1940 för att ställa den franska flottan i Mers el-Kébir inför ett ultimatum, där de uppmanades att antingen ansluta sig till den engelska flottan eller att ge sig av till franska Västindien. Den franske amiralen vägrade, utan att ha informerat regeringen om de möjligheter som erbjudits, och under den strid som följde förstördes de viktigaste franska fartygen och 1 297 franska sjöman dödades, 350 sårades.
I och med att Frankrike ingick ett stilleståndsavtal med Tyskland bröts alliansen med Storbritannien.
Förhållandet till England förvärrades ytterligare av att General Charles de Gaulle fått en fristad i London, varifrån han höll sina offentliga tal till den franska nationen. I England bildades också motståndsorganisationen Det fria Frankrike, France Libre, vars kärna utgjordes av franska politiker som flytt till Storbritannien eller USA. Organisationen France Libre formade de Fria franska styrkorna som stred på de allierades sida i nordafrika och mellanöstern.
Efter andra världskriget
Efter de allierades invasion i Frankrike flyttades Pierre Laval och Philippe Pétain på Hitlers order av SS till slottet Sigmaringen i Baden-Württemberg den 20 augusti 1944. Efter krigsslutet dömdes Laval till döden och arkebuserades. Även Pétain dömdes till döden, men De Gaulle lät straffet omvandlas till livstids fängelse då Pétain var en gammal veteran och krigshjälte från första världskriget.
Se även
Den franska fascistmilisen:
Andra tyska ockupationer och lydstater:
|
i ämnesportalen om Fascism |
|
i ämnesportalen om Andra världskriget |
