Valborg
Valborg, eng. och ty. Walpu'rgis (-burgis), Walpu'rga (-burga), helgon, dotter av en angelsaxisk ädling (enligt legenden konung Rikard), född omkring 710, blev nunna och kom omkring 728, på tillskyndan av sin frände Bonifatius, till Timringen i sällskap med sina bröder, Willibald och Wunnibald, samt blev abbedissa i det av bröderna grundlagda klostret Heidenheim (Württemberg), där hon dog 25 febr. 779, vilken dag i den katolska kalendern ännu bär hennes namn. Hennes reliker fördes 871 till Eichstädt, och 896 skrevs hennes legend. Redan under den tidigare medeltiden blev hennes kult vida utbredd. Valborg åkallades företrädesvis som främjerska av åkerfältens fruktbarhet. Den atmosfäriska avsättningen på hennes gravsten dyrkades som helgonets olja; hennes attribut är en oljeflaska och tre sädesax. Kyrkor och kapell byggdes till hennes ära såväl i Tyskland (Walpurgis-kyrkan i Eichstädt) som i England, Frankrike och Nederländerna. Valborg blev förklarad för helgon på 1 maj (därav kallad Valborgsmässan, Walpurgis-tag), och denna omständighet bragte hennes namn i förbindelse med den germanska hedendomens vid samma tid hållna vårfester. Särskilt trodde man, att på Valborgsmässonatten (mellan 30 april och 1 maj) häxorna red på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna, i synnerhet till Blocksberg (Broeken, den högsta spetsen av Harz, bekant bl. a. genom den fantastiska scenen "Walpurgisnacht" i Goethes "Faust"), och där drev ofog i djävulens sällskap. För att oskadliggöra spökeriet gjorde man larm (med rop, skott och hornlåt) samt tände eldar på höjderna (se våreldar). Sådan blev nämligen den kristna tidens förklaring av dessa till sitt ursprung hedniska vårseder.
|
i ämnesportalen om Nordisk tradition |
Externa länkar
