The death of the west

The death of the west
Namn	The death of the west
Förlag	St Martins Press Inc.
Författare	Patrick J. Buchanan
Översättare
Publicerad	2002
Bindning	Häftad
Antal sidor	310
Språk	Engelska
ISBN	9780312302597

The death of the west är en bok skriven av den paleokonservative amerikanske politikern och författaren Pat J. Buchanan. Boken handlar om hur invandring från Tredje världen kombinerat med sjunkande födelsetal kommer att bli den västerländska civilisationens undergång.

Utdrag ur boken

Nedan följer en svensk översättning av förordet till boken:

"Pat, vi håller på att förlora landet vi växte upp i."

Om och om igen under den ändlösa presidentvalskampanjen år 2000 hörde jag den klagan från män och kvinnor runt om i Amerika. Men vad menade dom med det? Varför skulle ledsenhet eller melankoli - som om ens far var på väg att dö och det fanns inget att göra åt det - smyga sig in i amerikanarnas hjärta i början av det "Andra amerikanska århundradet" ? Var det inte, som Mr Clinton hela tiden påminde oss om , de bästa tiderna i Amerika, med den lägsta arbetslösheten och inflationen på trettio år, en sjunkande brottslighet, och stigande inkomster? Är vi inte som Madeleine Albright konstant skröt om "den oumbärliga nationen" ? Var det inte, som Mr. Bush trumpetade ut, våran era av "oöverträffad militär makt, ekonomiska löften och kulturellt inflytande"? Vi hade vunnit det Kalla kriget. Våra idéer vann terräng världen över. Vad pratade de om? Vad var de bekymrade över?

Det var det här: Amerika har genomgått en kulturell och social revolution. Vi är inte samma land som vi var 1970 eller ens 1980. Vi är inte samma folk. Efter valet år 2000, sade opinionsundersökaren William McInturf till Washington Post: Vi har två massiva kolliderande krafter. Den ena är lantlig, kristen religiöst konservativ. Den andra är socialt tolerant, för abort, sekulariserad, bor i New England och på Stilla havs kusten..."

Disraeli sa att det Victorianska England var "två nationer," den rika och den fattiga delen. Novellisten John Dos Passos skrev efter rättegången och avrättningen av Sacco och Vanzetti , "okej, vi är två nationer" När jag lyssnade på installationstalet, slog en mening mig. President Bush verkade ha hört vad jag hört och kommit till samma slutsats. "Ibland", sa han, "så är våra meningsskiljaktigheter så stora att det verkar som att vi delar en kontinent men inte samma land".

Medan de fruktansvärda händelserna den 11 september skapade en nationell enighet som vi inte sett sedan Pearl Harbor- bakom President Bush och hans löfte att tillfångata och straffa förövarna bakom massakern på tretusen amerikaner - avslöjade de också en ny klyfta. Denna klyfta i vårt land handlar inte om inkomst, ideologi, eller tro, utan om etnicitet och lojalitet. Plötsligt vaknade vi upp till vetskapen om att bland våra trettioett miljoner utlandsfödda, är en tredjedel här illegalt, är tiotusentals lojala till regimer med vilka vi kan vara i krig med, och andra är tränade terrorister som skickats hit för att mörda amerikaner. För första gången sedan Andrew Jackson körde ut britterna ur Louisiana 1815, finns en fiende inom våra gränser, och det amerikanska folket befinner sig i fara i sitt eget land. Under dessa dagar efter den 11 september såg många hur Amerika ändrats bara under vår egen livstid.

När Richard Nixon svor eden 1969, fans det 9 miljoner utrikesfödda i USA. När president Bush lyfte sin hand fanns det nära 30 miljoner. Nästan en miljon immigranter kommer varje år; en halv miljon illegala immigranter kommer med dem. Folkräkningen för år 2000 beräknar antalet illegala invandrare i USA till cirka 11 miljoner, lika många illegala invandrare som det finns människor i Alabama, Mississippi och Louisiana. Det finns fler utrikesfödda i Kalifornien -8,4 miljoner-än det finns människor i New Jersey, fler utrikesfödda i staten New York än vad det finns människor i South Carolina. Inte ens den stora immigrationsvågen mellan 1890 och 1920 kan jämföras med detta. "Amerika är Guds smältdegel, den stora kitteln där Europas alla nationer smälter samman och bildar en ny kultur." skrev Israel Zangwill, den rysk-judiske pjäsförfattaren, i hans berömda pjäs från 1908. "Smältdegeln". Men invandrings-tsunamin som sköljer över USA idag kommer inte från Europas alla nationer. Den största befolkningsförflyttningen i historien kommer från nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika, och de smälter inte samman och bildar en ny kultur.

1960 kunde endast sexton miljoner amerikaner inte spåra sina förfäder till Europa. Idag är antalet åttio miljoner. Ingen nation har på så kort tid genomgått en sådan snabb och omfattande förändring. Vid Portland State 1998, höll Mr. Clinton ett välljudande tal till en applåderande studentpublik om den dagen då amerikaner med Europeiskt påbrå kommer att bli en minoritet.

I dag, på grund av invandring, finns det ingen majoritetsbefolkning i Hawaii, Houston eller i New York City. Inom fem år kommer det inte att finnas någon majoritetsbefolkning i vår största stat, Kalifornien. Inom de närmaste 50 åren kommer det inte längre att finnas en majoritetsbefolkning i USA. Ingen annan nation i historien har genomgått en så stor demografisk förändring på så kort tid.

Rättelse: ingen nation i historien har genomgått en så stor demografisk förändring på så kort tid, och förblivit samma nation. Mr. Clinton försäkrade oss att det blir ett bättre Amerika när vi alla är i minoritet och förstår den rätta meningen av "mångfald". De studenterna kommer att upptäcka att de kommer att spendera sin ålderdom i Tredje Världens Amerika.

Okontrollerad invandring hotar att bryta isär det land vi växte upp i och förvandla Amerika till ett sammelsurium av människor med nästan inget gemensamt - ingen historia, inga hjältar, språk, kultur, tro, eller förfäder. Balkaniseringen lurar. "Den starkaste tendensen under det sena 1900-talet, skriver Jaques Barzuni hans berättelse om Västvärlden, From Dawn to Decadence, var separatism... Den påverkade all form av samhörighet... Pluralismens ideal hade försvunnit och separatismen tog dess plats; som en partisan för det nya sade, "En salladskål är bättre än en smältdegel" Europas nationer har börjat falla isär. Barzun skriver: Om man iakttar västerlandet... så kan man se att den största politiska skapelsen i Väst, nationalstaten, var skadad. I Storbritannien vann de före detta kungadömena Skottland och Wales sin egna självständiga parlament; i Frankrike ställde Bretagne, Baskien och Alsace krav på regionalt självstyre. Korsika ville ha självständighet och sitt eget språk, Italien hade ett parti som ville skapa ett självständigt nord från syd, och i staden Venedig fanns ett litet parti som ville att deras stad skulle vara självstyrande...

Allt eftersom människorna svär sin trohet till de regioner de härstammar från, så vill de globala eliterna dra oss i motsatt riktning. Den slutgiltiga kapitulationen av nationell självständighet till en världsregering förespråkas nu öppet. Från Walter Cronkite till Strobe Talbott, från World Federalist Association till FN:s Millenium Summit, växer kören. I Maastricht 1991 beslöt femton Europeiska nationer, inkluderat Frankrike, Italien, Tyskland och Storbritannien, att omvandla deras frihandelszon till en politisk union och överföra ländernas självbestämmande till en socialistisk superstat. År 2000 föreslog Mexicos president en Nordamerikansk union mellan Kanada, Mexico och USA. Även fast upplösningen av våra gränser skulle innebära slutet för vår nation, så var Vicente Fox hyllad som en visionär av amerikansk media, och president Clinton uttryckte sitt beklagande över att han kanske inte hinner leva länge nog att se det hända. "Jag tror att i det långa loppet så kommer våra länder att bli allt mer beroende av varandra... det kommer att vara oundvikligt... jag beklagar att jag kanske inte får uppleva det. Men det kommer att vara något bra."

Inte heller Amerika är immunt mot de separatistiska krafterna. Det finns en känsla av att även Amerika också håller på att dras isär längs med de etniska och rasmässiga linjerna. Utöver det så har Amerika gått igenom en kulturell revolution, med en ny styrande elit längs med frontlinjen. Genom att besätta posterna i institutionerna som skapar och förmedlar idéer, opinioner, åsikter och värderingar - TV, kulturen, underhållning, utbildning - skapar denna elit en ny människa. Inte bara etniskt och rasmässigt, men även kulturellt och moraliskt, är vi inte längre ett folk eller en "nation under Gud."

Miljoner har börjat att känna sig som främlingar i sitt eget land. De ryggar tillbaka från populärkulturen som är mättad med sex och förmedlar hedonistiska värderingar. De ser gamla helgdagar försvinna och gamla hjältar blekna. De ser konst och föremål från ett ärorikt förflutet tas bort från deras museum och ersättas med det deprimerande, det fula, det abstrakta, det anti-amerikanska. De ser böcker de älskade försvinna från skolorna de gick på, för att ersättas med författare och titlar de aldrig hört talas om. Den moral de uppfostrades med har försvunnit. Den kultur de växte upp med är döende i det land de växte upp i.

Under en period av halva deras livstid har många amerikaner sett deras Gud förkastas, deras hjältar solkats ner, deras kultur har förgiftats, deras värderingar attackeras och deras land invaderas, och de själva blivit demoniserade som extremister och trångsynta för att de hållit fast vid de värderingar amerikaner haft i generationer. "För att få oss att älska vårt land, så måste vårt land också vara värt att älska." sade Burke. På alltför många sätt är Amerika inte längre lika värt att älska. Även om hon fortfarande är ett stort land, undrar många om hon är ett bra land. En del känner att hon inte är deras land. Vi lämnade inte Amerika, sade de, hon lämnade oss. Som Euripides skrev, "Det finns ingen större sorg på jorden, än förlusten av sitt fosterland."

När Cornwalls arme marscherade ut ur Yorktown, spelade musikerna "The world turned upside down." Nu har vår värld vänts upp och ner. Vad som var rätt och riktigt igår är fel och dåligt idag. Vad som var omoraliskt och skamfullt- promiskuitet, aborter, dödshjälp, självmord - har blivit framåtskridande och beundransvärt. Nietzsche kallade det omvärdering av alla värden; de gamla dygderna blir synder och de gamla synderna blir dygder.

Med några års mellanrum, utbryter en storm där några offentliga personer ropar ut, "Amerika är en kristen nation!" Hon var det en gång, och en majoritet kallar sig själv fortfarande kristna. Men vår majoritetskultur borde mer korrekt kalla sig post-kristna, eller anti-kristna, för de värden de hyllar hör till antitesen till vad som menas att vara kristen. "Jag är herren din Gud. Du skall icke hava andra gudar jämte mig" var det första budordet som Moses förde ner från Sinai berget. Men den nya kulturen förkastar Gud såsom han är beskriven i första testamentet och bränner sin rökelse vid den globala ekonomins altare. Kiplings "marknadens gud" har skakat av sig Gud enligt den heliga skriften. Sex, berömmelse, pengar, makt - det är vad det nya Amerika handlar om nu.

Vi är nu två länder, två folk. Ett äldre Amerika tynar bort, och ett nytt Amerika träder fram. De nya amerikanarna som växte upp på 1960-talet och därefter gillade inte det gamla Amerika. De tyckte att det var ett trångsynt, reaktionärt, repressivt, trist land. Så de borstade bort dammet från skorna och hade som mål att bygga ett nytt Amerika och de lyckades. För dess följeslagare har den kulturella revolutionen varit en underbar revolution. Men för miljoner har det inneburit att de har ersatt det goda landet vi växte upp i med ett kulturellt ökenland och ett moraliskt avlopp som inte är värt att leva i och inte värt att kämpa för - det är deras land, inte vårt.

Under valet år 2000 var de politiska skillnaderna mellan de två etablerade partierna obetydliga. Mr. Bush vill ha större skattesänkningar än Mr. Gore, som vill spendera mer på subventionerade läkemedel. Varför då gallan och bitterheten över rösträkningen i Florida? Skriver Terry Teachout i hans eftervalsanalys över det polariserade Amerika. , "Den hätska intensiteten i vilken Bush och Gore lägrena grälade om resultatet av 2000 års val visar klart på omfattningen av de kulturella skillnaderna, och det kan vara så att tonen i denna konflikt kan komma att karakterisera Amerikansk politik inom den överskådliga framtiden."

Precis. Brutaliteten i vårt politiska system återspeglar djupet i den moraliska klyfta som delar oss amerikaner. Hundratals gånger under 2000 års kampanj kunde väljare komma fram till mig och säga att han eller hon trodde på mig, men kunde inte rösta på mig. Dessa personer var tvungna att rösta på Bush, därför att endast Bush kunde hindra Gore från att nå Vita huset, och sade "Vi måste hindra Gore!" Det var inte bara det att de tyckte annorlunda än Clinton och Gore. De avskydde dem. Den kulturella revolutionen har förgiftat amerikansk politik och vi har ännu inte sett det värsta exemplen.

I timmarna efter den fruktansvärda morgonen den 11 september, förenade sig amerikanerna igen - i bedrövelse och sorg över våra fruktansvärda förluster, i beundran och respekt över de hjältemodiga brandmän som sprang in i World Trade Center samtidigt som andra satte sig i säkerhet, i våran vrede och beslutsamhet att skipa rättvisa över dom som gjorde detta åt våra landsmän. Men framåt nyåret började enigheten att blekna bort. Den överlevde inte våra första segrar mot Talibanerna längre än president Bush 90-procentiga stöd överlevde hans seger i operation Desert Storm. För våra meningsskiljaktigheter är rotade i våra djupaste övertygelser, och med den tron är amerikanarna lika splittrade som vi var när general Beauregard gav order om att ge eld mot Fort Sumter.

Återigen dras vi isär från varandra; men den här gången är det en djupare separation. I ett av de mest omdiskuterade talen under 1900-talet, sade jag under 1992 års Republikanska partikongress i Houston:

Mina vänner, detta val handlar om mer än vem som kan vinna vad. Det handlar om vilka vi är. Det handlar om vad vi tror på och vad vi står upp för som amerikaner. Det pågår ett religiöst krig i vårt land om Amerikas själ och hjärta. Det är ett kulturernas krig, lika kritiskt för vår nation som Kalla Kriget en gång var. Och i den kampen om Amerikas själ är Clinton och Clinton på en sida och George Bush på vår. Och då måste vi återvända hem och stödja honom.

Orden tände en eldstorm som brann genom 1992 och har ännu inte riktigt slocknat. Mina ord kallades splittrande och hatfulla. Det var de inte. De var splittrande och sanningsenliga. Låt andra döma, efter åtta år, om jag sa sanningen om Bill och Hillary Clinton. Men Mr. Clinton räddades från ett säkert riksrättsåtal därför att han personifierade den andra sidan i kulturkriget, och hans avsättande hade hotat ett decenniums framgångar. Att inte en enda demokrat röstade för att åtala Mr. Clinton vittnar om hur framgångsrikt revolutionen i att förkasta den gamla moralen och ordningen och dess objektiva regler för sanning, moral och rättvisa är. För den nya eliten är vad som främjar den nya revolutionen är moraliskt riktigt, och vad som hotar den är omoraliskt. Mellan senatens demokrater och O.J Simpson juryn finns det en moralisk likhet: sanning, rättvisa och moral triumferade i båda fallen, därför att vår sida vann och frikände vår man.

Den bolsjevikiska revolutionen började med stormningen av Vinterpalatset 1917 och slutade med Berlinmurens fall 1989. Drömmen för deras sanna anhängare var att skapa den socialistiska människan. Med polisterror, Gulaglägrena och sjuttio års indoktrinerande av deras ungdomar att hata Väst och den moraliska överhögheten Marx och Lenin påstods ha fungerade inte. Kommunismen var den Gud som störtades. När de mäktiga strukturer som de byggde på en grund av lögner brakade samman, rev folket i Östeuropa och Ryssland ner statyerna av Stalin och Lenin och kastade böckerna av Marx och Engels på soptippen utan att blicka bakåt.

Men där Lenins revolution misslyckats, lyckades däremot den revolution som igångsattes på universitetens studentområden under 1960-talet. Den rev loss rötterna i samhället och skapade ett nytt Amerika. År 2000 hade den rivaliserande kulturen från 1960-talet blivit vår dominerande kultur, dess seger tillkännagavs när det traditionalistiska politiska lägret hissade sin vita flagga i Filadelfia. Gällande moraliska och sociala frågor - vår kamp för det mänskliga livets okränkbarhet och Guds återkomst till det offentliga rummet i detta land vi brukade kalla "Guds land" - visade det republikanska partiet sina händer och sa, "no más".

I Västvärldens död hoppas jag att beskriva denna revolution - vad den står för, var den kom ifrån och hur den gick till väga för att förkasta Gud, vandalisera våra tempel, ändra vår tro, och trollbinda vår ungdom och vad dess triumf förebådar. För den här revolutionen är inte unik för oss: den har erövrat alla nationerna i västvärlden. En civilisation, en kultur, en tro och ett moraliskt rättesnöre som är rotad i den tro som nu tynar bort och håller på att ersättas med en ny civilisation, kultur, tro och nytt moraliskt rättesnöre. Men titeln på denna bok är Västvärldens död. Och även om kulturernas krig har delat oss och massinvandringen riskerar att balkanisera Amerika, finns det en djupare, mer omedelbar kris förestående.

Väst håller på att dö. Dess nationer har slutat att föröka sig och deras befolkningar har slutat att öka och istället börjat krympa. Inte sedan pesten tog livet av en tredjedel av Europas befolkning på 1300-talet har det funnits ett allvarligare hot mot Västerlandets befolkning. I dag i sjutton Europeiska länder, är det fler begravningar än födslar, mer kistor än barnkrubbor. Dessa länder är Belgien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Tyskland, Ungern, Italien, Lettland, Litauen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien och Ryssland. Katolska, protestantiska, ortodoxa - alla kristna åskådningar är representerade i Västeuropas dödsmarsch.

Den nya hedonismen verkar oförmögen att ge folk skäl att fortsätta leva. Dess tidiga frukter verkar giftiga. Kommer denna nya "befriande" kultur som våra ungdomar så entusiastiskt omfamnat visa sig vara den dödligaste cancerformen av dem alla? Och om Väst är i "kulturernas dödsjärngrepp" som påven utmanar och statistik verkar visa, kommer Västvärldens civilisationer att följa Lenins imperium till samma vanhedrande slut?

För ett århundrade sedan skrev Gustave Le Bon i hans klassiker "Massans psykologi" :

Den verkliga orsaken till stora omvälvningar som förebådar ändringar i civilisationerna, såsom Romarikets fall och framkomsten av det Arabiska imperiet, är en omgripande förändring av tankesättet hos folk... De stora förändringarna i historien är det synliga resultatet av de osynliga ändringarna i folks tankesätt...Den nuvarande epoken är en av dessa kritiska stunder då mänsklighetens tankar genomgår en transformation.

Le Bon talade om sin egen tid, i slutet av det nittonde århundradet, men det han skrev har giltighet även i vår tid. För det är just den kulturella revolutionen som lett till en "genomgripande ändring av tankesättet hos folk."Och dessa idéer har tydligen gjort de styrande västerländska eliterna likgiltiga till deras civilisations död. De verkar inte bry sig om slutet på Väst kommer igenom avbefolkning, genom att ge upp nationskänslan, eller genom att vi drunknar i invandring från Tredje världen. Nu när alla västerländska imperier är borta så verkar den västerländske mannen, befriad från sin plikt att civilisera och kristna mänskligheten, ha tappat viljan att leva och verkar ha förlikat sig med sin förestående död. Befinner sig västvärlden i skymningszonen? Är västvärldens död oåterkallelig? Låt oss gå igenom rättsläkarens rapport.

Extern länk

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Samhällskritisk litteratur

• Arktos: The death of the west