Symfoni nr:5 (Beethoven)
Symfoni nr:5 i c-moll är en symfoni komponerad av Beethoven, även kallad ödessymfonin. Symfonin har opus nummer 67, mellan 1805-1808 beräknas symfonien ha komponerats och fullbordats.
Historia
Symfonin är tillägnad fursten Lobkowitz och greve Rasoumovskij. När dövheten och de själsliga lidandena på allvar börjar påverka Beethoven så att det för honom inte finns någon annan lycka än den, som han själv skapar i sin idealvärld, kommer c-mollsymfonin till. Beethoven arbetade i över 5 år på verket. Det verkar nästan som om han har velat samla kraft och erfarenhet och har väntat på speciell inspiration för att kunna göra sitt allra bästa.
Först i mars 1808 fullbordades symfonin, och den 22 december samma år uppfördes den på Wiens teaterhus.
Ödessymfonin har fått sitt namn efter ett uttalande, som Beethoven gjorde till sin biograf Schindler om första satsens huvudtema: >Så knackar ödet på dörren!> Den 16 november 1801 skriver Beethoven till vännen Franz Wegeler:>>Jag vill gripa ödet vid strupen! Det ska inte förmå knäcka mig!>> Man anser, att ödessymfonin avspeglar denna Beethovens kamp mot ödet, hans trots och hans seger.
Hector Berlioz sade om symfonin: >>C-moll-symfonin har fullständigt sprungit fram av Beethovens genius. Här börjar han avslöja för oss sina innersta tankar. Sina hemliga smärtor har han valt som föremål för sin konstnärliga framställning, utbrott av sedan länge tillbakahållen vrede. sin djupaste stolthet. sitt mest ensamma och förtvivlade grubbel, sitt natt-grubbel och sin hänföelses eld.>>
Symfonins satser
Första satsen, allegro con brio är en av de mest kommenterade symfonisatser som finns. Huvudtemat är inte bara det lilla motiv, som inleder satsen, >>Ödesmotivet>>, utan hela den melodiska linje, som vi möter senare. Men detta första motiv är så dominerande, att man finner det oupplösligt invävt också i hela symfonin.
Andra satsen, Andante con moto, är en variations-sats, där variationerna är blandade med ett marschliknande motiv, som på visst sätt låter en ana sista satsens tonart och stämning.
Tredje satsen, Allegro, är ett scherzo men mycket egenartat. Huvudsatsen börjar med en melodi, som stiger upp från basar och cellos, och möts av ett slags rastlöst tema i hornen. Detta bygger på en rytm, som påminner om det allra första motivet, ödesmotivet.
Fjärde satsen, Allegro, är en triumfmarsch. Det berättas att en veteran från Napoleons garde sprang upp vid början av denna sats och utropade:>> Det är kejsaren!>> Satsen är uppbygd på två konstrasterande teman, men även marschtemat från tredje satsen dyker upp utan att ändra stämningen i den strålande avslutningen.
|
i ämnesportalen om Klassisk musik |
Videogalleri
