Symfoni nr:4 (Beethoven)

Symfoni nr: 4 i B-dur, op.60 är en symfoni i fyra satser komponerad av Ludwig van Beethoven och fullbordad år 1806.

Bakgrund

Symfonin fullbordades 1806 och var tillägnad greve Oppersdorf. Uruppförandet ägde rum hos furst Lobkowitz i mars 1807 och blev en stor succè. Då Beethoven hade avslutat sin tredje symfoni - Eroican - var det hans avsikt att komponera c-mollsymfonin - symfoni nr:5, som redan förelåg i skisser, men han ändrade sig senare. Romain Rolland skriver om B-dursymfonins tillblivelse: - Den fjärde symfonin är en ren och vacker blomma, som bevarar doften från de ljusaste dagarna i Beethovens liv. Man märker just i detta verk, hur starkt Beethoven strävar efter att bringa sin ande i samklang med det som hans föregångare lämnat efter sig. Men även bakom de ömma känslorna i symfonin märker man den fruktansvärda kraften, det oroliga lynnet, den flammande vreden. - Robert Schumann fann verkets lugna, klassiskt rena form så lite romantisk, att han kallade symfonin för - Den grekiska.

Symfonins satser

1:a satsen har beteckningen Adagio, Allegro vivace. Inledningen är mycket egendomlig. Den är längre än i de andra av Beethoven symfonier och stämningen är kontemplativt drömmande. Med en slags falsk start mynnar den plötsigt ut i det friska och muntra Allegro vivace.

2:a satsen är ett Adagio. Satsen är enkel och klar, ettdrömmande och melodiöst stycke musik. Den anses i klangskönhet överträffa alla andra långsamma satser av Beethoven.

3:e satsen är ett Allegro vivace. Satsen bär ingen av de vanliga beteckningarna menuett eller Scherzo. Innehållet påminner dock i hög grad om menuetten hos Haydn, även om formen är utvidgad och kraften och bredden är typiskt beethovensk.

4:e satsen är ett Allegro ma non troppo. Med sitt intagande humör och sina plötsiga dissonanser är också denna sats påverkad av Haydn.