Symfoni nr:2 (Beethoven)

Symfoni nr:2 i D-dur opus.36 är en symfoni av Ludwig van Beethoven fullbordad år 1802.

Bakgrund

Skissböckerna visar vilken möda det kostade Beethoven att utarbeta denna symfoni. Han lär ha skrivit inte mindre än tre kompletta partitur innan han var nöjd med verket, som 1802 framfördes i Heiligenstadt under en vistelse där. Hans tilltagande dövhet hade redan börjat påverka hans sinnestillstånd, varför symfonin av många uppfattas som en skildring av kampen mot ödet. Verket är dock alltför ljust för att en sådan tolkning skall kunna vara tänkbar och symfonin kan väl snarare sägas vara reaktionen mot alla de dystra stämningar, som Beethovens tilltagande dövhet förde med sig. Symfonin visar påverkan från Mozart och Haydn och tillhör huvudsakligen den äldre symfoniska stilen från 1700-talet. Men både inledningen och den lågsamma satsen är längre än motsvarande partier i äldre symfonier.

Verket tillägnades furste Lichnowsky och Beethoven framförde det för första gången den 5 april 1803 på Theater an der Wien, men det fick inte något bra mottagande. Vid ett senare framförande i Leipzig betraktades symfonin som - Ett krasst vidunder, en utdöd lindorm, som krampaktigt vrider kroppen och förblöder, medan den rasande slår omkring sig med svansen och inte vill dö! - hette det bland de kritiska kretsarna. Denna bild syftade tydligen på sista satsen, då den betraktades som skrikig och bisarr och alltför svår att utföra.

Symfonins satser

Sats 1: Inledningen är betydligt längre än i första symfonin. Modulationerna och instrumentationen är överraskande moderna för sin tid. Allegro temat bygger på en Treklang.

Sats 2: Denna sats är ett långsamt stycke musik med beteckningen Larghetto. Satsen är övervägande rofylld och melodiös.

Sats 3: Beethoven låter här för första gången den tredje satsen få beteckningen Scherzo istället för menuett som annars var brukligt. Satsen är livlig och kort och har betecknats som ett övermodigt utslag av Beethovens otyglade lynne. I den mellersta delen av satsen, den så kallade Trion förekommer en livlig kurragömma lek mellan blåsare och stråkar.

Sats 4: Satsen är skriven i Rondo form och börjar med en slags explosion av skratt och fortsätter med ett av de vitsigaste teman Beethoven skrivit. Satsen är också allt igenom präglad av en komisk ådra som Beethoven inte allt som oftast bekände sig till.