Symfoni nr:1 (Beethoven)

Symfoni nr:1 i C-dur opus.21 är en symfoni i fyra satser av Ludwig van Beethoven, fullbordad år 1800.

Bakgrund

Beethoven skrev sin första symfoni vid 30 års ålder. Men redan 1794 återfinner man de första skisserna i hans nothäften. Sex år senare fullbordades verket och tillägnades Baron van Swieten. Uruppförandet ägde rum på Hofburgteatern i Wien den 2 april 1800. Symfonin blev populär från första stund. Kritikerna var däremot något förbehållsamma och framhöll att - visserligen var symfonin rik på ideér och originellt utformad - men septimackorden i första satsen ansåg de vara en fara för konsten. Fler av dem fann dessutom Haydn reminiscenserna allför tydliga, vilket gjorde att kritikerna stämplade verket som en karikatyr av Franz Joseph Haydns symfonier.

På grund av verkets popularitet lät förläggaren arrangera verket som stråkkvintett, något som Beethoven energiskt men förgäves kämpade mot. Honoraret för symfonin var 20 dukater, som motsvarade cirka 175 svenska kronor, vid denna tid en ordinär summa för en symfoni. Man har med viss rätt kallat symfonin 1700-talets svanesång. Den är hållen i symfoniformen sådan den var innan Beethoven gav den sin karakteristiska prägel.

Genomgång av symfonins satser

Sats:1 Fastän symfonin går i C-dur, börjar den - i strid mot alla samtidens regler- med ett dominantseptimaackord i F-dur, en harmonisk djärvhet, som verkade främmande på dåtidens lyssnare. Efter den lugna inledningen följer så själva huvudtemat som sätter sin festliga prägel på satsen i dess helhet. Codan förhöjer stämningen ytterligare och ger satsen en mäktig avslutning.

Sats:2 . Denna sats som är ett Andante är i Mozarts anda, den vackra intrumentationen bör särskilt påpekas.

Sats:3. Denna sats är en Menuett och har karaktär av ett Scherzo, en form som Beethoven redan i Bonn använde med förkärlek. Den galanta menuetten har nu försvunnit och i stället ersatts med det typiska scherzot som Beethoven var upphov till.

Sats:4 Denna sats börjar med en långsam inledning, som i spännvidd och intensitet likväl inte kan mäta sig med första satsens inledning. Efter ett kraftigt fermatackord i hela orkestern börjar förstaviolinisterna en långsam, stegvis klättring, som ger känslan av att Beethoven liksom upprepade gånger gör försök att starta finalen. Efter detta övergår den sista satsen i ett sprudlande och festligt tema.