Slaget om Storbritannien

Luftstrid över Storbritannien. Ett tyskt bombplan, Dornier Do 17, attackeras av ett brittiskt Spitfire.

Slaget om Storbritannien var en luftslag under andra världskriget. Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, stred mot det brittiska flygvapnet. Striderna var som intensivast under sensommaren och hösten 1940.

Bakgrund

Det tyska fälttåget i väst 1940 var en stor framgång för Tyskland, där Benelux-länderna och Frankrike besegrades samt den brittiska expeditionskåren tvingades evakuera vid Dunkerque. I Tyskland väntade man nu på att även Storbritannien skulle ge upp. Adolf Hitler hade aldrig önskat något krig mot Storbritannien utan talade ofta om sin önskan att länderna ingå en vänskapsallians och skickade ut generösa fredserbjudanden. I väntan på svar höll sig tyskarna passiva men den 3 juli 1940 anföll brittiska krigsfartyg franska flottenheter i den nordafrikanska hamnstaden Oran, för att de inte skulle hamna i tyska händer. Detta blev en indikation på att britterna inte ville ha fred. En vecka senare började tyska bombplan anfalla brittiska kolfartyg som gick i Engelska kanalen.

Förlopp

Den tyska ledningen tvekade om de skulle genomföra invasionen av Storbritannien, operation Seelöwe, eller ej. Dessutom var de tre försvarsgrenarna; Heer, Kriegsmarine och Luftwaffe, oense om hur operationen skulle förberedas och genomföras.

Luftwaffe hade som uppgift att slå ut det brittiska flygvapnet och att bomba strategiska mål såsom krigsviktiga industrier.

Den 17 september 1940 sköts operation Seelöwe upp på obestämd framtid. Dock fortsatte Luftwaffe sina insatser, den så kallade Blitzen, långt in i 1941.

Luftkriget

Slaget om Storbritannien var huvudsakligen ett luftkrig. Inför slaget hade det tyska Luftwaffe samlat 2 500 flygplan på flygfält i norra Frankrike. Storbritannien hade vid samma tid 900 plan, men fördelen av sina radaranläggningar. Dessutom hade de brittiska flygarna vid denna tid högre motivation och stred mer energiskt. Det hände att jaktpiloter rammade tyska bombplan efter att de skjutit slut på sin ammunition. De tyska piloterna hade generellt en lägre motivation då de räknade med att Storbritannien snart ändå skulle kapitulera.

Större delen av den tyska jaktplansflottan bestod av Me 109 vilka hade en väldigt begränsad räckvidd. Så efter att de nått över Engelska kanalen hade de inte många minuters flygtid innan de var tvungna att vända hem igen. Därför var de tyska bombplanen många gånger oskyddade och ganska lätta offer för de brittiska jaktplanen.

I slutet av augusti 1940 genomförde brittiska bombplan en terrorbombning över Berlin. Adolf Hitler beordrade som ett svar på detta massiva bombningar av London.

Fiendens förlustsiffror har under flygkriget från båda sidor kraftigt överdrivits. Den senaste forskningen visar på att båda sidor förlorade ungefär 1 400 plan var mellan juli och augusti 1940

Det "omvända slaget om Storbritannien"

Under 1941 gjorde det brittiska flygvapnet ett misslyckat försök att driva bort Luftwaffe från Engelska kanalens kustområde. Denna brittiska operation hade sin grund i att i dagsljus åsamkade det tyska jaktflyget britterna stora förluster, vilket gjorde att de inte kunde genomföra några dagbombsanfall.

I operationen satte britterna in ett mindre antal bombflygplan som eskorterades av stora mängder jaktplan. Under 1941 förlorade britterna 850 jaktplan och tyskarna 183.

Källor

• Bergström, Christer. Andra världskriget så att alla förstår. Hjalmarson & Högberg. 2009.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Andra världskriget