Sol
Sól (nusvenska: Sol) är den asynja som inom nordisk mytologi för solens vagn, kallad Alfrödull, som de hade skapat för att lysa upp världarna, över himlen. Hon är dotter till Mundilfare och syster till Máni och är vacker och skön. Hon och brodern Måne var så vackra att gudarna lät dem bo på himlen. Hon var gift med Glen.
Hon driver på sina hästar Arvaker och Allsvinn för att hålla undan för vargen Skoll som jagar henne, och Hate som förföljer Måne. Sol kallas även Sunna eller Sunne och flera städer i Norden samt veckodagen söndag är uppkallad efter henne.
Den äldsta religiösa traditionen hos de germanska folken är dyrkan av Sól och Máni. Det är känt att det tändes bål och firades vid solens vändpunkt, som exempelvis midvintersolståndet och midsommarsolståndet. Julen är ju i själva verket en solfest (vintersolståndet) och onekligen välkänd.
Bålet tänds till ära och offer för Sól. Bålet är en konstgjord Sól, som tänds i natten och som lyser och värmer som Sól. Bål tändes längs hela kusten, som under sommarsolståndet då Fröja stiger upp ur havet med sin kärlek. Dessutom tändes bål på berg och höjder längre in i landet, något som alla Sólnamn på höjder och berg vittnar om. På dessa berg har man funnit påfallande många hällristningar – ristningar av soltecken: solhjul, hakkors, cirklar och liknande. På dessa höjder finner man också ofta stenhögar. Dessa uppfördes på höjden som ett offer till Sól; stenarna är runda som Sól.
Alfrödull används inte bara för att känneteckna vagnen Sol kör utan är även en kenning som används för Sol själv.
|
i ämnesportalen om Nordisk tradition |
