Runhumor
Humor i runskrift är ganska ovanligt då runorna som var ristade i sten oftast var mer seriöst menade, och de allra flesta av de många runskrifter som man tror ristades i trä för vardagligt bruk har förstörts med tiden. För att försöka få en aning om forntida nordisk humor får man därför främst leta i de sagor och berättelser som finns bevarade.
Man har dock hittat en serie små runpinnar i Norge som blivit daterade till 1200-talet varav en del innehåller en form av humor från det ganska nyligen kristnade Norge.
Tolkningarna är hämtade från en uppsats från Uppsala universitet, Humor som social strategi - Skämt, förolämpningar och skratt under yngre järnålder.
Innehåll
rannuæih rauþu ska--u st^erþ || þat se mæira in man^ns-æþr ok min^na en || hæstræþr
Röda Ranveg skall du sätta på. Den är mera/större än en manslem och mindre än en hästlem -N B628 (Tolkning av Hagsten – Karlsson: S.48)
Förmodligen är den här texten frågan om ett nid, där mottagaren uppmuntras att sätta på Ranveg. Inte i sig ett nid, men som Hagsten-Karlsson påpekar så antyder texten att Ranveg inte alls är en kvinna utan ett djur med könsorgan större än en människa, men mindre än en häst. Det kan således vara frågan om en tjur, eller liknande (Hagsten-Karlsson 2000: S.49)
Ion silkifuÞ a mek en guÞormr fuÞsllæikir ræist mik en : ion fuÞkula ræÞr mek
Jon silkefitta äger mig, Guttorm fittslickaren reste mig, Jon fittkula tyder mig. -N B434(Tolkning av Hagsten – Karlsson: S.45)
Den här runpinnen har delvis Hagsten-Karlsson försökt tolka tidigare, hon gör dock ingen fullständig tolkning, och kom mest fram till att i laglig mening så skulle den här texten tolkas som ett nid.(Hagsten-Karlsson 2000: S.45) James E Knirk har kopplat ihop texten med tre historiska män som levde under 1200-talet i Norge. Jon Silke dödades under ett uppror 1239. Guttorm Slickare finns omnämnd på en gravsten från början av 1200-talet, och Jon Kula är ett namn som flera personer gick under vid den tiden. Knirk ser det därför det som en möjlighet att ristaren, eller ristarna lagt till ordet fuÞ ’fitta’ för att vara lustiga.(Knirk I Åhlen 1994: S.102) ’äger mig’, ’reste mig’, och ’tyder mig’ är alla klassiska fasta former på runpinnar, runstenar och andra inskriptioner. Förmodligen så är det just vad ristaren spelar på för att göra än mer inskriptionen humoristisk.
Huæsso for mal Þer erÞu reist ikroskirkiu fælerÞa : Oleeroskoyntrau[au<f]kstroÞenirazen Þor uæl for Þet
Hvordan lød det utsagnet som du ristet i Kroskirken : Ole er ’urskjoldet [skjoldløs] og pult i reva.??? Godt lød det -N A322(Tolkning av Knirk 1990: S.18: I Hagsten-Karlsson 2000: S.48)
Den här runpinnen tycks vara avsedd till någon som ristat, eller misstänks ristat in en nidvers om en man vid namn Ole inne i kyrkan. Ristaren i fråga verkar uppskattat tilltaget. Kanske är han en meningsfrände, som låtit runpinnen slinka ned i nidristarens ficka efter det hela uppdagats? Men det är omöjligt att hitta bevis för. Vem Ole är, verkar lika svårt, det kan vara allt från någon vanlig bonde, till jarlen, eller kanske självaste prästen.
Källor
 |
i ämnesportalen om Runor |
