Populism

Populism (av latinets populus: "folk") är en politisk doktrin som siktar mot att vinna politiska poäng och försvara folkets intressen gentemot eliten. Kännetecknas även av att företräda ett intresse (folkets) utan att ha någon direkt ideologisk förankring för sitt stöd. Begreppet används även idag av massmedia på politiskt inkorrekta partier, liksom partier som är invandringskritiska.

Historia

Termen härrör från sen-republikens Rom där två politiska fraktioner, Populares och Optimates stred om den politiska makten i den romerska senaten. Populares företrädes då på intet sätt av folket som man kanske kan tro, utan av romerska patricier som såg att man kunde vinna makt genom att ha plebejernas stöd. De förespråkade reformer som att stärka folktribunernas makt, omfördelning av den romerska statens jord, fri tillgång på bröd till Roms invånare m.m. Den kändaste ledaren för denna fraktion var Gaius Julius Ceasar Deras politiska motståndare i senaten utgjordes utav den mer konservativa Optimatesfraktionen, vars politiska agenda gick ut på att bevara systemet som det var. Den kändaste förespråkaren för Optimates var Marcus Tullius Cicero och Lucius Cornelius Sulla Felix

De två vägarna

Begreppet har på senaste tid blivit föremål för en dikotomi, där å ena sidan begreppet kan definieras som en form av retorik där man flörtar med populism utan att vika från sin politiska basis, å andra sidan den klassiska definitionen där man rider på folkets missnöje och anpassar sin politik efter detta.

Retorisk populism kännetecknas av den politiska fraktionen ofta framställer sig i bättre dagar än vad den egentligen är gentemot vissa grupper som man söker stöd ifrån. Ett annat vanligt knep är att man anpassar språket/innehållet efter åhörarna även om man bibehåller sin ursprungliga tes. Denna variant av populism är mer eller mindre nödvändig för varje politiska fraktion som inte ideologiskt sätt attraherar en överväldigande majoritet av befolkningen. Ett känt exempel på denna metod är hur Moderaterna profilerade sig som ett "arbetarparti" inför valet 2006, samtidigt som man utlämnat mycket utav det som ursprungligen kännetecknat ett "arbetarparti". Man red således endast på namnet och använde sig av populistisk-socialistisk retorik.

Ideologisk populism kännetecknas vanligen av avsaknad av någon som helst politisk plattform eller ideologisk grund. Den ideologiska populismen söker sig därför primärt till att endast rida de vågor utav missnöje som uppkommer till följd av den politiska elitens icke-folkligt förankrade beslut. Detta har lett till att de "etablerade partierna" använder sig av populism som ett pejorativt begrepp för att svartmåla s.k. missnöjespartier. De kändaste exempel på nutida populistiska partier i Sverige är Ny Demokrati och Sverigedemokraterna.

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Politiskt korrekt nyspråk