Fjölsvinnsmal

Sången om Fjolsvinn eller Fjölsvinnsmål (Fjölsvinnsmal, Fjölsvinnsmál) är en fornisländsk dikt från 1200-talet med femtio verser.

Fjölsvinnsmal

“

1. Utanför stängslet såg upp han komma tursafolkets tillhåll. »Vad är det för ett troll, som står utanför gården och far omkring farliga lågan?» 2. »Vad söker du väl och vad snokar du efter eller vad vill du, vänlöse, veta? De våta vägar vandra du åter hädan! Här, värnlöse, vara du ej får.» Den ankomne svarade: 3. »Vad är det för ett troll, som står utanför gården och vandraren ej välkommen bjuder? Utan lott i lovord du levat har, karl! Laga dig hädan hem!» 4. »Fjolsvinn jag heter och har fullt upp förstånd, fast ej gärna jag ger av min mat. Inom stängslet du aldrig kommer och driv nu som fredlös på farled!» Den ankomne sade: 5. »Ögonens fägnad åtrår ånyo den, som får det fagraste se. Mig synas gärdsgårdar glittra kring gyllene salar. Här skulle jag ha lust att leva.» Fjolsvinn sade: 6. »Säg mig, sven, åt vem som son du är född, som vilka människors barn du är boren!» Den ankomne sade: »Vindkald jag heter, Varkald hette min fader, Fjolkald var fader till honom. 7. Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vem här härskar och haver makten, egendom och yppiga salar!» Fjolsvinn sade: 8. »Menglod hon heter, men modern henne fick med Svavrtorins son. Hon härskar här och haver makten, egendom och yppiga salar.» Vindkald sade: 9. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och det veta vill, vad heter denna grind, då hos gudarne ej ens förfärligare fara man såg?» Fjolsvinn sade: 10. »Trymgoll hon heter, men trenne henne gjorde, som söner till Solblinde voro. En fjätter sig fäster på den, som färdas fram, då han lyfter henne från ledet.» Vindkald sade: 11. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad heter detta gårdstängsel, då hos gudarne ej ens förfärligare fara man såg?» Fjolsvinn sade: 12. »Gastropner heter gärdesgården och gjort den jag har av Leirbrimers lemmar, så stöttat den upptill, att stå den skall, så länge människor leva.» Vindkald sade: 13. »Säg di mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad heta dessa hundar, de hungrigaste, någonsin, jag sett har i landen leva?» Fjolsvinn sade: 14. »Givr heter den ena och Gere den andra, om du vill det veta - elva äro de jungfrur som de gärda skola, till alla gudar förgås.» Vindkald sade: 15. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om någon människa finnes, som må komma in, då de snabbt anfallande sova!» Fjolsvinn sade: 16. »Helt ojämn sömn dem ålagd blev, sedan de sattes att vakta; en sover om nätterna, den andra om dagarne, då kommer ingen fram, om han kommit.» Vindkald sade: 17. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om någon mat det finnes, som människor ha, och man löper in, då de äta!» Fjolsvinn sade: 18. »Två vingstekar ligga i Vidovners leder, om du det veta vill. Det är den enda mat, som människor må giva och löpa in, då de äta.» Vindkald sade: 19. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad det barrträd heter, som breder sina grenar långt över alla land!» Fjolsvinn sade: 20. »Mimameid det heter, men mången ej vet, av vad rötter det rinner upp. Det faller av något, som få blott ana; det fälles ej av flamma eller järn. Vindkald sade: 21. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad av frukten blir på det frejdade trädet, då av flammor eller järn det ej fälles.» Fjolsvinn sade: 22. »Av dess ollon skall man ut på elden bära för kvinnor, som lida i löndom; utåt de sända, vad de inåt skulle, mot det bland människor ett medel detta är.» Vindkald sade: 23. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad den hane heter, som i höga trädet sitter, av guld han glöder all!» Fjolsvinn sade: 24. »Vidovner han heter, och i vinden glänsande står han på Mimameids kvistar kvar. Med en och samma ångest han omåttligt trycker Surts Sinmara.» Vindkald sade: 25. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om något vapen finnes, genom vilket Vidovner kan segna ned till salen hos Hel!» Fjolsvinn sade: 26. »Lävatein det heter, och Lopt det gjorde med runor långt nedom likgrind. I Lägjarns skrin ligger det hos Sinmara, nio starka lås det stängda.» Vindkald sade: 27. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om tillbaka den kommer, som bort sig beger och vill den tenen taga!» Fjolsvinn sade: 28. »Tillbaka skall den komma, som bort sig beger och vill den tenen taga, om han för med sig det, som få äga, åt glänsande guldets gudinna.» Vindkald sade: 29. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om märklighet finnes, som människor äga och som gör bleka jättekvinnan blid!» Fjolsvinn sade: 30. »Skinande lie skall i skidan du bära, den som vilar i Vidovners språngben, att giva Sinmara, innan hjälpsam hon blir och låter dig stridsvapnet låna.» Vindkald sade: 31. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad den salen heter, som slutes om av visa fladdrande flamman.» Fjolsvinn sade: 32. »Lyr han heter men länge han skall dallra på draget svärds udd; om den ymnighetssalen i alla tider ha folk blott föga sport.» Vindkald sade: 33. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vem gjorde det, som jag har sett inom asasöners gård?» Fjolsvinn sade: 34. »Une och Ire, Bare och Ore, Var och Vegdrasil, Dore och Ure, Delling var med, när borgvallen bragtes till ända.» Vindkald sade: 35. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad berget heter, varpå bruden jag ser högt i härlighet sitta!» Fjolsvinn sade: 36. »Lyvjaberg det heter och länge det varit till välsignelse för sårade och sjuka; återställd hon bliver, om ock i åratal sjuk, den kvinna, som kliver därpå.» Vindkald sade: 37. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad de möar heta, som framför Menglods knän sitta i fred tillsamman!» Fjolsvinn sade: 38. »Liv heter en, den andra Livtrasa, den tredje som Tjodvarta kännes, Bjort och Blid, Blid och Frid, Eir och Aurboda.» Vindkald sade: 39. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om de hjälpa dem, som giva dem offer, om det göres av hjälp behov!» Fjolsvinn sade: 40. »Hjälp de kloka giva, om det gives dem offer på stället, där altaren stå. Så hisklig fara hotar ej människosöner, att envar de ur trångmål ej taga.» Vindkald sade: 41. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om en man det finnes, som på Menglods arm i sällhet sova får!» Fjolsvinn sade: 42. »Ingen man det finnes, som på Menglods arm i sällhet sova får, utom Svipdag ensam; den solbjärta bruden åt honom som hustru var lovad.» Vindkald sade: 43. »Upp med dörrarna! Öppna grinden! Här kan du Svipdag se. Men gå dock att fråga, om fröjd njuta Menglod vill med mig!» Fjolsvinn sade: 44. »Hör du, Menglod, en man har hit kommit; giv på den gästen nu akt! Hundarne honom hälsa, huset har sig öppnat; det synes, som han Svipdag vore.» Menglod sade: 45. »Kloka korpar skola klösa dina ögon, där på höga galgen du hänger, om du säger ej sant, att svennen har kommit från fjärran faren till min sal.» 46. »Varifrån har du farit? Varifrån har du färdats? Vad kallade dig husfolket hemma? Av ätt och namn skall jag upplysning få, om jag dig till hustru är given.» Svipdag sade: 47. »Svipdag jag heter, Solbjart hette min fader; bort drevo mig på kalla vägar vindar. Ödets utslag står ingen emot, om ock lycka ej blir vår lott.» Menglod sade: 48. »Lyckligt du nu kommit; min längtan jag bidat; på hälsning följe kärlig kyss! I allmänhet åsyn övermåttan gläder, då en i en annan är kär. 49. Länge jag satt på Lyvjaberget och väntade dig dagar och dygn. Nu blev det av, vad jag bidat hade, att jag ser dig kommen till min sal. 50. Den trånad är över, varmed jag tänkte på dig och du önskade äga min kärlek, ty nu är det sant, att tillsammans vi skola leva till livets slut.

”

Den här artikeln ingår i ämnesportalen om Nordisk tradition