Oden
Oden (eller Odin; på fornnordiska Óðinn; på tyska Wotan, Wuotan eller Wodan) är den äldste, visaste och mäktigaste av asagudarna i den nordiska mytologin. Hans boning heter Valhall och där samlas gudar och döda kämpar varje kväll till stor fest.
Oden är bland annat stridens, listens och krigskonstens gud. Det finns flera berättelser i sägnerna och myterna som visar hur hans direkt lägger sig i människors krigshandlingar eller hur människor blotar till honom för att vinna hans gunst innan de drar i strid. Oden är även kunskapens och vishetens gud, det vilda raseriets gud, trolldomsguden och skapelsens gud. Dessutom är han, vid sidan om Brage, den sköna skaldekonstens gud.
I Havamål, den höges sång, talar Oden till oss genom en mänsklig skalds mun. I 164 verser berättar Oden flera fördolda ting, men ger oss framförallt goda råd för hur man bör leva och behandla sina vänner såväl som ovänner.
Oden är en gåtfull gud med många ansikten och är den av asagudarna som har flest namn. Han är bland annat känd som Allfader, Brune, Bölverk, Fjölner, Gangråd, Grimner, Gråskägg, Gautatyr, Gäst, Jólner, Hangatyr, Hnikarr, Hroptatyr, Härfader, Korpguden, Långskägg, Rane, Segerfader, Slokhatt, Valfader, Jalk, Vakr, Vegtam, Yggr. Namnen är sprungna ur de många olika egenskaper som kännetecknar Oden.
Attribut
Odens viktigaste attribut är hans spjut Gungner. Traditionellt fästs en replika av spjutet i toppen av julgranen, eller i toppen av de grankvistar som föregick julgranarna. Andra attribut för Oden är hans korpar Hugin och Munin, hans häst Sleipner och hans vargar Gere och Freke.
Släktskap
Oden är son till Burr, son till Bure. Han är broder till Vile och Ve och har ingåt blodsbroderskap med Loke. Odens älsta son är Tor som han har med Jordh. Han är gift med Frigg och har med henne sönerna Balder, Höder och Hermod. Enligt norsk tradition är Oden en av stamfäderna till Ynglinga-ätten, som anses ha varit den första kungaätten i Sveriges historia.
|
i ämnesportalen om Nordisk tradition |
