Dagsposten
Dagsposten, svensk dagstidning som från och med 1941 gavs ut av Sveriges nationella förbund. Teodor Telander var chefredaktör för tidningen. Tidningen ersattes 1951 av tidningen Fria Ord, också med Teodor Telander som chefredaktör.
Dagspostens kamp (från jubileumsnumret 3/12 1946)
Om ni läser denna artikel, får Ni ett annat begrepp om "striden kring Dagsposten" än vad Ni fått Er inpräntat av en systempress, som i ängslan för en fri och självständig oppositionstidning överskridit alla gränser för publicistisk moral och anständighet. Ni får även en klar uppfattning om de medel, som i dagens samhälle utan påföljd kunna användas för strypande av i grundlagen säkrad tryckfrihet.
När Dagsposten för fem år sedan upptog striden med innehavarna av åsiktsmonopolet i vårt land räknade den givetvis med att bli både belackad, beljugen och bojkottad. Som varje annan oppositon mot de makthavande hade den att räkna med att bli stämplad som "osvensk" och "landsförrädisk" och givetvis var det att vänta, att mot den skulle användas den senast patenterade metoden att avfärda varje obehaglig kritik, nämligen att stämpla den som "nazistisk". Men så länge yttrande- och tryckfriheten gällde, fanns det möjligheter att bekämpa propagandan med motpropaganda, så att till slut tyngden i argumenteringen bleve avgörande i denna strid för en ny svensk reformation. Dagspostens fiender ha icke velat och icke vågat att så skulle ske. De ha i kampen mot tidningen icke dragit sig för att begå övervåld mot grundlagsstadgad svensk rättsordning, de ha kränkt både medborgarfrihet, åsiktsfrihet och tryckfrihet och - de ha härutinnan vunnit medhjälpare till och med hos statliga myndigheter och organ. Genom denna utveckling blev kampen om Dagsposten något vida mera än en oppositionstidnings strid för rätten att hävda sin åsikt - det blev en strid för den lagstadgade tryckfriheten och därmed för hävdvunnen rättsordning.
Generalaktionen mot Dagsposten inleddes den 20 juli 1944 när general Helge Jung i en högkvartersorder förbjöd Dagsposten i "militära expeditioner, mässar och andra av krigsmakten tillhandahållna lokaler". Mässförbudet drabbade förutom Dagsposten även syndikalisttidningen Arbetaren och en rad kommunisttidningar med Ny Dag i spetsen. Men syftemålet var först och främst att komma åt Dagsposten och i ÖB-ordern motiverades detta med följande påstående: "Dagsposten har mottagit utländskt understöd och har ställt sig till förfogande för främmande intressen."
Detta uttalande om Dagsposten tolkades i så gott som hela den svenska pressen som en beskyllning mot tidningen för brott mot strafflagen 8:22. När Dagspostens ledning med anledning härav ställde general Jung till ansvar inför den särskilda krigsrätten i Stockholm för ärekränkning skyndade sig emellertid generalens rättegångsombud att försäkra att generalen visst icke velat beskylla Dagsposten för att ha "mottagit understöd av främmande makt, ej heller har ÖB velat velat beskylla Dagsposten för något brottsligt". Målsägarnas talan för ärekränkning nedlades efter denna generalens förklaring. Men kvar stod frågan om "mässförbudet". Överkrigsfiskalen hade med anledning av detta avhängiggjort ansvarstalan mot general Jung för tjänstefel enligt 130. paragrafen i strafflagen för krigsmakten. Den 7 oktober utvvecklade överkrigsfiskalen utförligt sin talan mot generalen och framhöll således att ÖB enligt gällande ordningsföreskrifter icke äger någon oinskränkt rätt att utan vidare förbjuda vissa tidningars förekomst på militära mässar. ÖB måste ha objektiva lagliga grunder för en sådan åtgärd och han har att "hos kmt göra framställningar som i övrigt kunna finnas vara påkallade för fullgörande av ÖB:s ämbetsuppgifter". Beträffande åtgärden mot Dagsposten ställde överkrigsfiskalen krigsrätten inför frågan om det "här måste antagas föreligga fara för att den förbjudna tidningen, därest den utsprides bland krigsfolket, skulle t ex kunna anses ha uppmanat till eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller annorledes sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten eller något allvarligare brott."
General Jung hade redan på förhand besvarat denna retoriska fråga genom att i dagordern medgiva att Dagsposten i alldeles särskild grad "hävdat betydelsen av den militära disciplinen"! Särskilda krigsrätten uppsköt målet till den 18 november. Då inträffade det synnerligen anmärkningsvärda att överkrigsfiskalen förbjöds fullfölja sin talan mot general Jung, i det att JK beordrade honom nedlägga målet. Härigenom förhindrades alltså att lagligheten av general Jungs åtgärder mot Dagsposten prövades inför domstol, trots att här förelåg ett ingripande från hans sida, som kunde anses innebära en kränkning av svensk grundlag, sådan den är stadgad bl a i tryckfrihetsförordningen.
Med anledning av general Jungs s k "hemliga papper" om Dagsposten - av försvarsstabens underrättelseavdelning uppsnappade och uttolkade i telegram mellan tyska legationen i Stockholm och vederbörande tyska myndigheter i Berlin, i vilka meddelanden om en del svenska tidningars namn, däribland Dagsposten, förekommit i som det senare utreddes mycket missvisande sammanhang - hade en synnerligen ingående polisutredning rörande Dagsposten igångsatts. Tidningen blev föremål för husundersökning, dess böcker och handlingar togos i beslag, styrelseledamöter, redaktionsledningen, bidragsgivare, ja, t o m annonsörer togos i förhör. Medan denna utredning alltjämt pågick inträffade en lika anmärkningsvärd som för den politiska karaktören av aktionen mot Dagsposten betecknande händelse. I slutet av november 1944 kallade informationsstyrelsen till "presskonferens" i Stockholm varvid den lämnade representanter för omkring 200 tidningar en redogörelse för något som kallades "den preliminära polisrapporten om Dagspostens affärer". Informationsstyrelsen tog därvid direkt parti mot Dagsposten - den gjorde ett utdrag ur de enligt dess mening mest förkrossande anklagelsepunkterna mot tidningen och uraktlät sorgfälligt att referera de förklaringar som härutinnan lämnats från tidningens sida under polisutredningen. Det torde vara minst sagt sällsynt i både den svenska publicistikens och det svenska rättsväsendets historia, att en statlig myndighet på detta sätt uppträtt som propagandist mot den ena parten i en rättslig undersökning, innan denna ens lett till åtal eller rättegång. Lika anmärkningsvärt torde det få anses vara att den statliga myndigheten ansåg sig kunna lämna utdrag ur och slutomdömen om en ännu icke avslutad polisundersökning. Innan Dagspostens sak över huvud tagits upp till rättslig prövning avkunnade på detta sätt den statliga informationsstyrelsen sin "dom" över tidningen. Informationsstyrelsens utslag fördes sedan vidare genom de 200 tidningsmännen. Dagsposten var - förklarades det - "moraliskt dömd, oavsett huru den rättsliga prövningen av dess sak skulle utfalla." Så trädde den svenska partifanatismens lynchjustice i funktion. Det fanns inga skymfer och tillvitelser nog grova för att de icke skulle användas mot tidningen. Dagspostens löpsedlar revs ned, tidningsförsäljarna hotades med repressalier, om de ej upphörde att föra Dagsposten, tidningar landet runt uppfordrade privata arbetsgivare och allmänna inrättningar att avskeda läsare av Dagsposten från deras befattningar, och hemliga polisen sysslade landet runt med att förhöra bidragsgivare till Dagsposten om varifrån de fått sina pengar eller avslöjade och inrapporterade till vederbörande departementschefer i kanslihuset namnen på författare till artiklar i tidningen. Ja, vanvettet var sannerligen löst.
Efter det dessa excesser ägt rum prövades Dagspostens sak inför domstol. Efter en enastående minutiös prövning har först Stockholmms rådhusrätt och sedan Svea hovrätt avkunnat sitt utslag - i båda fallen frikändes tidningen och dess ledning från de gjorda beskyllningarna.
Den "stora" pressen "godkände" ej dessa domstolsutslag. Moskvaradion rasade och förklarade att de svenska domstolarna visat sig vara "fascistiska härdar" och Ny Dag tillade pliktskyldigast att det måste bli "en utrensning inom domstolsväsendet".
Men kvar stod att det svenska rättsväsendet vägrat låna sin medverkan till politiska förföljelseaktioner i rättslig förklädnad. Andra metoder måste tillgripas för att få bort "pålen i den svenska pressens kött". Samtidigt med att den svenska pressfriheten firade sitt 300-årsjubileum med en utställning på Skansen uppmanade organ som Expressen och Aftontidningen till "ett uppbåd av starka krafter" och "en omfattande bojkott" för att få död på Dagsposten. Den 12 juni 1945 - dagen innan Dagspostmålet överlämnades till utslag i rådhusrätten - utfärdade så Svenska Typografförbundets överstyrelse en order till den organiserade tekniska personalen vid Tryckeri AB Valkyrian, där Dagsposten sättes och tryckes, att lämna sina anställningar. I Aftontidningen förklarade Typografförbundets ordförande hr Sigvard Cruse: "Vi hålla strängt på det fria ordet och på att medlemmarna skola betjäna olika partiriktningar, men i det här fallet har vårt beslut dikterats av uppfattningen att tidningen uteslutande företräder främmande intressen."
I fyra år hade hr Cruse och hans politiska meningsfränder sagt sig hysa denna uppfattning om Dagsposten. Under alla dessa år hade de ändå ansett att typograferna borde betjäna tidningen. Men nu när kriget var avslutat, när det främmande intresse om vilket man talade, icke längre existerade, sedan Tyskland krossats, nu dagarna innan det skulle bli rättsligt klarlagt om beskyllningarna mot Dagsposten voro grundade eller ej, då skred Typografförbundet under applåder från "den fria svenska pressen" till sitt enastående brutala övergrepp mot det fria ordet! Ingen åtgärd kunde bättre än denna våldshandling avslöja den verkliga karaktären av den politiska förföljelseaktionen mot Dagsposten. Och tryckfrihetens fiender hade icke ens den glädjen att se sitt illdåd lyckas, ty Dagsposten har med offervilliga krafters hjälp själv lyckats organisera det typografiska arbetet för tidningen. Slutresultatet av den Cruse-Malmborgska aktionen mot tryckfriheten blev att Typografförbundet åsamkades en prestigeförlust som intet svenskt fackförbund kan uppvisa motstycke till.
Det hjälpte ej att Typografförbundet skaffade sig hjälp från andra fackförbund, exempelvis Handelsarbetareförbundet som den 23 juli 1945 biföll hr Cruses begäran om "sympatiåtgärder" för att stoppa pressbyråns distribution av Dagsposten. Pressbyrån tog den 9 augusti ut stämning mot Handelsarbetareförbundet vid arbetsdomstolen med yrkande att "förbundet omedelbart skulle åläggas häva samtliga blockadåtgärder såsom stridande mot paragraf 15 i kollektivavtalet och paragraf 4, punkterna 2 och 4 i lagen om kollektivavtal". Arbetsdomstolen biföll Pressbyråns talan och Handelsarbetareförbundet jämte Transportarbetareförbundet, som också anslutit sig till blockaden, ålades upphäva sina olagliga stridsåtgärder mot Dagsposten. Men vederbörande funno snart på utvägar att sabotera detta domstolsutslag. Pressbyrån utsattes för påtryckningar och hotades med bojkott, varpå den samlade "stora" pressen, som då skulle ha kommit i klämma, omedelbart föll till föga och genom Tidningsutgivareföreningen "befriade" Pressbyrån från skyldigheten att distribuera Dagsposten. Större var inte motståndsviljan mot attacken mot pressfriheten på det hållet.
Alltjämt råder alltså den situationen att ett olagligt mässförbud existerar för Dagsposten - för de andra tidningarna med Ny Dag i spetsen är det för länge sedan upphävt. Alltjämt är Dagsposten blockerad när det gäller arbetskraft från Typografförbundet. Alltjämt tillåtes Pressbyrån i strid med sin monopolskyldighet att tillhandahålla samtliga tidningar att förhindra distribution och försäljning av Dagsposten. Det finns visserligen lagstadgad tryckfrihet i vårt land, men det är icke samhällets rättsvårdande organ eller de svenska tidningsorganisationerna som sörjt för att denna alltjämt kunnat upprätthållas även för Dagsposten - den enda i detta land utkommande tidning som har domstolsutslag på att den i c k e företräder främmande intressen. Förtjänsten tillkommer uteslutande "Dagspostfolket". Det är en stolt prestation och dess betydelse kan icke lätt överskattas. Ty endast så länge pressfriheten ännu existerar, endast så länge ges det möjligheter för en opposition att göra sin röst hörd, att i tid avslöja och korrigera missförhållanden, korruption och obehörig utländsk inblandning i svenska angelägenheter.
Dagens situation, både här hemma och utanför våra gränser, gör det mer än någonsin till en livsfråga för omistliga svenska frihetsvärden, att det vid sidan av den industrialiserade tidningsfabrikationen, vars enda intresse är affär och krass affär, existerar också "en fri och oberoende press under ledning av tidningsmän, som kämpa för en viss idériktning och våga stå för den, huru vindarna än växla" (Svenska Tidningsutgivareföreningens ordförande chefredaktör Ahlström, Sundsvall). Det finns ännu i vårt land ett antal människor, som icke låter skrämma sig av hets och åsiktsterror och som icke vilja böja sig för den massiva dumhetens vrålande diktat. Som språkrör för dessa nationellt sinnade svenskar kommer Dagsposten att fortsätta sin kamp. Den kommer som förut att göra sin insats för Sveriges frihet och oberoende åt alla håll, för en fullödig försvarsberedskap, för vaksamhet mot yttre och inre faror och för samhällsordningens fasthet på hävdvunnen rättsgrundval. Liksom förut kommer Dagsposten icke att vika för hot och hets. I dagens Sverige är den uppgiften en nödvändigare pliktuppfyllelse än någonsin för en tidning som till sitt valspråk valt: FRI - SANN - ORÄDD.
Externa länkar
- Dagspostens kamp - En strid även för tryckfriheten på Föreningen Mimers hemsida via Internet Archive
