Konservativ revolution

Metapedia

"Konservativ revolution" är ett paradoxalt, närmast oxymoroniskt begrepp, som framförallt syftar på idéströmningar som florerade i Tyskland mellan första och andra världskriget, och som hade en radikal kritik av den franska revolutionens liberala program som grundläggande kännetecken (jfr 1914 års idéer). Nietzsche anses vara en föregångsgestalt; till den egentliga konservativa revolutionen räknas män som Ernst Jünger, Oswald Spengler, Carl Schmitt och Martin Heidegger.

De som anses ha introducerat begreppet är diktaren Hugo von Hofmannsthal och i synnerhet juristen och politiske teoretikern Edgar Julius Jung. Den främste övergripande teoretikern är dock Armin Mohler, som i verket Die Konservative Revolution in Deutschland 1918-1932 (1950) beskrivit strömningen i detalj. Mohler delar in rörelsen i tre löst grupperade huvudkategorier:

"Die Völkischen" (de folkliga), med rötter i den tyska romantiken och tänkare som Herder. Dessa hävdade rasen som en central fråga och kännetecknades av fenomen som friluftsrörelse, antisemitism, antikatolicism, "arisk kristendom", nyhedendom och rasmystik. Jfr Ariosofi, Deutschgläubige Gemeinschaft, Germanische Glaubens-Gemeinschaft.

"Die Jungkonservativen" (de ungkonservativa), som hade en mer utpräglat politiskt teoretisk hållning och företrädare bland akademiska statsvetare, sociologer och nationalekonomer. De förespråkade politiska system som korporatism och ståndsväsen som radikalkonservativa alternativ till den moderna parlamentarismen och kapitalismen. Edgar Julius Jung hörde till denna kategori; en annan viktig teoretiker var Othmar Spann.

"Die Nationalrevolutionären" (de nationalrevolutionära) var de kanske mest radikala och aktionsbenägna, ofta påverkade av den socialistiska rörelsen, och med en militär bakgrund som ett av de viktigare kännetecknen. Dessa var även de mest framträdande i protesterna mot Versaillefreden. Man tänkte sig gärna ett socialistiskt samhälle ordnat enligt militärt hierarkiska principer: uttrycket "Die totale Mobilmachung", den totala mobiliseringen, myntades av Ernst Jünger, som i sin ungdom kan sägas vara en av nationalrevolutionärernas huvudföreträdare. Hit räknas även nationalbolsjevikerna, exempelvis Ernst Niekisch.

Introduktion till den Konservativa revolutionen

Tjugo och trettio-talens liberala experiment i Tyskland med engelsk parlamentarism och borgerlig partipolitik inspirerade många intellektuella till opposition. Här fanns tänkare som tidigt genomskådade människans slaveri under den borgerliga politiken och ekonomin, en politik vars främsta frontparti var det socialdemokratiska ”arbetar” partiet. Den nationella revolutionens mest kända namn var Ernst Niekisch, Carl Schmitt, Eduard Statler, Arthur Moeller van den Bruck, Edgar Julius Jung, Wilhelm Stapel, Hans Zehrer, Oswald Spengler samt bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger. Alla vände sig mot massamhället och hoppades på en social revolution mot människans och Europas fiender. Det är samtidens största katastrof att de ej lyckades och att nationalsocialisterna kom till makten. Alla dessa herrar tillhörde den procent tyska studenter som skolats i klassiska språk och lärts upp i en akademi som ännu ej anpassats till industrialismen och det borgerliga utbildningsidealet där kunskapen skall stå i produktionens tjänst och vara en garant för ytlig karriärism och personlig vinst. Man föraktade den liberala Weimarrepubliken, det hopplöst ogenomförbara fredsfördraget i Versailles och den liberala civilisation som omslöt dem och parasiterade på den traditionella Tyska civilisationen. De flesta konservativa revolutionärer var medlemmar i Juniklub, grundad av Moeller van den Bruck, liksom dess eftergångare Herrenklub, sällskap som vände sig mot vad man kallade “det inre England”, d.v.s. det parlamentariska systemet med dess eviga diskussioner och partidebatter.

I likhet med Ernst Jünger vände sig Edgar Julius Jung tidigt emot nationalsocialisterna då han uppfattade dem som alltför präglade av den borgerliga individualismen. Till skillnad från NSDAP hävdade han att det borgerliga samhället endast kunde övervinnas genom religionen och dess metafysiska principer där individen och nationen är underordnade Gud och där ingen enskild politiker kunde genomföra sociala experiment efter eget huvud. Han lyfte fram de principer som format det Tysk-romerska riket och den Tyska kulturen. Jung föddes 1894 och hade tjänstgjort som frivillig under det första Världskriget. Efter kriget doktorerade han i juridik och öppnade en praktik i Zweibrücken. Hans politiska aktiviteter från denna tid bestod av terrorhandlingar mot den Belgiska ockupationen av Ruhr och tjänst åt Deutsche Volkspartei. En av hans främsta skrifter hade titeln ”Die Herrschaft der Minderwertigen”, och var en ideologisk mittpunkt för de flesta tänkare inom ”den konservativa revolutionen”. Jungs attityd till nationalsocialisterna var inte endast negativ, då han beundrade nazisternas förmåga att väcka det Tyska folket. Men nazismen saknade traditionell andlighet och sunda metafysiska principer. De såg inte vilken potential till andlig resning endast kyrkan och religionen kunde åstadkomma. Ernst Jünger såg arbetaren och frontsoldaten som den nationella revolutionens avantgarde. I Psykonauterna skriver Jünger om Arnold Böcklins målning Der Abenteurer (Äventyraren). Äventyraren är enligt Jünger den borgerliga och kalkylerande individens motsats. Äventyraren bejakar livsprincipen till skillnad från lustprincipen. Den senare är kalkylerbar, den förra är obestämd, osäker och riskfylld. Den borgerliga människan vill själv styra sitt öde, vill undvika störningar i vardagens rytm och förändrar samhället utifrån riskbegreppet och strävan efter vinstmaximering. Äventyraren däremot, bejakar tillvarons krafter av motsättningar och söker inte i första hand att rädda sitt eget skinn. I äventyret finns livet, vi andas fortare och döden kommer närmare. Kriget ger oss allt detta, det stora, det starka och det högtidliga. Och Jünger visste vad han talade om eftersom han själv varit frontsoldat under det första Världskriget. Jünger menar att den överborgerliga människan skapas i skyttegravarna och i soldatens vilja till offer för sina medbröder, samt hans heroism.

Julius Jung såg å sin sida Kyrkan som den institution som kunde fostra fram den icke-borgerliga människan. Askesen och klostren hade lyckats med detta och för att utveckla Jungs tankar kan vi även se den icke-borgerliga människan i Kyrkans helgonlegender och heortologi. Här finns en andlig, mental och livsbejakande förnekelse av det sekulära och borgerliga samhällets grundprinciper och människoideal. Den är livsbejakande eftersom den till skillnad från liberalismen inte ser döden som något ont och vilket man genom vetenskap och ny teknologi till varje pris måste undvika. Att bejaka döden, är att bejaka livet. När du inser att du kommer att dö, förstår du värdet i att leva ett annat liv än det småborgerliga och konsumistiska. Edgar Julius Jüng mördades under de långa knivarnas natt.

Teoretiskt var Martin Heidegger och Carl Schmitt bland de främsta intellektuella i den national-revolutionära rörelsen. Båda gjorde dock misstaget att samarbeta, om än halvhjärtat, med nationalsocialismen. Detta minskar dock inte deras betydelse och bidrag till diskussionen och kritiken av det liberala förtrycket av människans andlighet. Enligt Carl Schmitt kan moderniteten endast begripas utifrån vetenskapens och teknologins abstrakta formalism å ena sidan, och dess irrationella romanticism å den andra. Liberaler brukar ofta betona modernitetens rationella sida, men dess irrationella och mytologiska väsen har lika stor betydelse. I likhet med Nietzsche och Heidegger uppfattade Carl Schmitt upplysningsrationaliteten vara något direkt hotfullt för människans existens. Till skillnad från kristendomen är teknologin indifferent till människans liv. Teknologi-begreppet för Schmitt inkluderar positivismen och marknadsekonomins väsen. Det är ett ekonomiskt system som enbart gagnar en minoritet likgiltiga individer som separerat sig själva från det övriga samhället. Ekonomin utnyttjar den moderna psykologin i att kartlägga människonaturens svagheter för att sedan exploatera dessa för ekonomisk vinst. Den privata livssfären invaderas av konsumtionssamhället och reklamindustrins sirener tjuter överallt. Detta är enligt Schmitt Antikrists andlighet. Alla resurser och andliga värden värderas utifrån vinstintresset och människan blir en produktionsfaktor, en arbetskraft i ett system som ej är format efter hennes natur och själ, utan för att hon skall vara effektiv i relation till produktionsintresset. Om vi utvecklar Schmitts tankegång mot bakgrund av den moderna kulturens allt mer uppenbara förfall kan vi se hur språket har förändrats och med språket tänkandet. Med hjälp av ord som produktionsfaktorer och rester/ material ifråga om aborterade människofoster har människan abstraherats till en nivå där hon blivit tillräckligt etiskt neutral (depersonaliserad) för att så ”beställd” kunna kalkyleras och manipuleras. Liksom människan beställer energi från naturen ser vi så hur den moderna vetenskapen beställer botemedel mot sjukdomar från mänskliga embryon, försöksdjur och kroppar av döda människor. Samma förhållande råder mellan teknologin och den moderna ekonomin. Då företagen i sin inbördes konkurrens är beroende av ny teknisk utveckling beställer man idag den ”spjutspetskompetens” vilken man kallar ”human kapital”. Ett annat exempel på detta objektspråk är ordet arbetskraft som kan ta formen av människor eller maskiner och där den förra i många fall är konvertibel mot den senare och alltså kan bytas ut för uppnåendet högre effektivitet. T.om. den mänskliga döden har i denna kultur blivit en opersonlig kvantitativ enhet i t.ex. statistiken över årets trafikoffer. Enligt Schmitt är katolicismen väsensskild detta monstrum. Katolicismen bejakar livet, andligheten och människans högre förmågor, teknologin (i form av kapitalism, teknokrati etc) förnekar livsprincipen, andligheten och bejakar blott människans lägsta instinkter, hennes mest primitiva och djuriska sida.

Ifråga om demokratin skiljer Carl Schmitt denna från liberalismen. Den liberala och representativa demokratin (som vi t.ex. har i Sverige idag) representerar inte den demokratiska substansen hos folket utan utgör en kvantitativ kopia av folkets numeriska värde. De verkligt folkliga och representativa elementen undermineras av teknokratisk byråkrati och partiernas opportunism, politiska korrekthet och strävan efter röstmaximering. Den kvalitativa folkviljan, vad folk i Sverige idag t.ex. i själva verket tycker om muslimsk massinvandring, får inte ens föras fram utan att den som gjorde det utsätts för politisk kastrering.

Schmitt vände sig mot sekulariseringen och liberalismen som han menade orsakade att lag ersattes med politisk makt, lojalitet med kalkyler, sanning med en politisk korrekthet och stora delar av kristendomen med pacifism. Istället för den traditionella uppdelningen mellan gott och ont, delades verkligheten in i nytta och onytta, i vad som kan beräknas kvantitativt, massproduceras och säljas.

Ernst Jüngers bror, Friedrich Georg Jünger ser i den moderna tekniken den antika mytologiska kampen mellan gudarna och titanerna. I verken Griechische Goetter, Die Titanen och Griechische Mythen menar Juenger att teknologin har sitt ursprung i titanernas universum och att antikens greker trodde att ju mer människan skapade ny teknik desto större blev avståndet mellan dem själva och gudarna. Människans beroende av gudarna i antik mytologi ser vi bl.a. i Odyssén där den högmodige Odyssevs glömmer att tacka guden Poseidon för segern i Troja. Poseidon dömer honom att aldrig komma hem till sitt rike tills han gjort bot och funnit vishet. Det han skulle lära sig på sin resa var: utan gudarna är människan ingenting. Människan skildras således här som totalt beroende av makter hon ej kan kontrollera själv, något som kan jämföras med titanernas vilja till teknologiskt världsherravälde i den moderna eran. De moderna titanernas kult av det teknologiska kan idag enligt Jünger förnimmas i den modernistiska smaken för det kolossala och storskaliga liksom i frånvaron av harmoni, skönhet och proportion. Denna estetetik i form av gigantiska huskomplex, varuhus, köpcentrum, parkeringshus och industrianläggningar kan jämföras med det gamla bondesamhällets småskaliga konst och kultur.

De nationella revolutionärerna i Tyskland fick inte pröva sina politiska idéer. Istället för en naturlig aristokrati där de högre styr de lägre mot kultur, andlighet och frihet, tog andra element över i Tyskland på bekostnad av genuin Tysk kultur och sed. Det är en tragedi att de nationella revolutionärerna inte lyckades ta makten, det är en tragedi att Tyskland inte vann kriget. Vad vi har fått är den Europeiska civilisationens utbyte mot amerikanism och liberalism, en självhatande västerlänning som tycks vara patologiskt rädd för sin egen religion och nationella identitet.

Mot slutet av sitt liv sa Heidegger: Endast Gud kan rädda oss!

Källa: http://fas.motpol.nu/?page_id=578