Bombningen av Dresden

Dresden i ruiner. Omkring 79 % av stadens byggnader förstördes under de allierades massiva bombangrepp.

Kremering under bar himmel. Döda kroppar samlas ihop för att förbrännas i centrala Dresden dagen efter terrorbombningen.

Den berömda Frauenkirche, som återuppbyggdes. De svarta stenarna härstammar från den ursprungliga byggnationen och färgades svarta under de allierades bombningar.

Blommor och fotografi från Dresdenkommitténs årliga manifestation i Stockholm till minne av Dresdenbombningens offer.

Centrala Dresden idag. Utsikt från Frauenkirche.

Bombningen av Dresden utfördes av brittiska Royal Air Force (RAF) och amerikanska United States Army Air Force (USAAF) mellan den 13 februari och 14 februari 1945. Ödeläggelsen av Dresden är en av de mer kontroversiella aktionerna av de allierade under andra världskriget.

Tillvägagångssätt

Mellan den 7 oktober 1944 och 17 april 1945 bombades Dresden under 8 räder av cirka 2500 bombplan. Natten mellan 13 och 14 februari 1945, bombades staden av 772 engelska och 311 amerikanska bombplan med 3 900 ton. Man använde en blandning av sprängbomber och brandbomber. Man använde den första generationens brandbomber av petroleum, som först orsakade brandstormar innan detonationerna lade staden i aska och grus. Bränderna var så intensiva att personer stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Mellan vågorna av brandbombning den 14 Februari sattes flygvapnets kulsprutebestyckade Mustanger in för att skjuta människorna som sökte skydd från bränderna efter floden samt de bussar och lastbilar som flydde området.^[1] 6865 kroppar kremerades på Altmarkt den 25 februari.

Strategiskt värde

Om Dresden hade något militärt strategiskt värde eller inte är ett omtvistat ämne. Tyskarna hade bland annat knappt något luftvärnsförsvar kvar i staden eftersom den inte uppfattades som ett realistiskt mål för de allierades bombplan. Ett fåtal fabriker fanns dock i staden, däribland fanns Zeiss Ikon som gjorde sikten till flygbomber och kanoner.

Den stora flygbasen Klotzsche låg endast åtta kilometer utanför staden men träffades inte av en enda bomb under flyganfallen. Vilket torde upplysa om anfallets natur och syfte.

Dresden var dessutom en stor kommunikationscentral för järnvägstrafiken och det skickades både trupper och krigsmateriel till östfronten härifrån. Inte träffades heller någon järnvägsanläggning under första bombräden, och ett ammunitionståg med bland annat luftvärnskanonsvagnar, som måste synts väl från luften, kunde lämna staden under anfallet.

Överlevaren Dieter Georgi berättar i Harvard Magazine att han efter första bombräden tog skydd på stranden till floden Elbe med många andra Dresdenbor där de blev attackerade av lågflygande plan som från sin flyghöjd måste haft god sikt på sina mål.^[2]

Antalet dödsoffer

Den mest spridda uppskattningen av antalet dödsoffer härrör från britten Frederick Taylor, den man som efter kriget översatte Goebbels dagböcker. Han uppskattade antalet dödsoffer till mellan 25 000 och 35 000.

Eberhard Matthes, efter kriget överstelöjtnant i Bundeswehr, var vid tiden för bombningarna förste generalstabsofficer vid Dresdens försvarsområde. Enligt hans uppgifter, lämnade efter kriget, hade man några veckor efter bombningarna "helt identifierat" 35 000 kroppar och "delvis identifierat" 50 000 kroppar. Vidare hade man omhändertagit 168 000 kroppar "som inte längre kunde identifieras". Den totalsumma som alltså Matthes lämnat uppgår till 253 000 döda. Det framgår sedan av en hemlig tysk dagorder av 23 mars 1945 att man i Dresden fram till 20 mars hade omhändertagit 202 040 kroppar, företrädesvis från kvinnor och barn, och att dödssiffran väntades stiga till omkring 250 000.

Eftersom Dresden var en kommunikationsknutpunkt i mellersta Tyskland förefaller det högst sannolikt att siffran 35 000 är för låg. Dresden hade vid tiden för bombningarna stor skaror flyktingar vilka sökte undkomma den avancerande sovjetiska armén, de flesta kvinnor och barn.^[1] På grund av detta är det sannolikt att antalet människor i Dresden med omkringliggande områden hade omkring en miljon invånare vid tidpunkten för bombningarna.

Enligt en polisrapport sammanställd strax efter bombningen förstördes: 12 000 hem, 24 banker, 26 försäkringsbyggnader, 31 varuhus, 647 affärer, 2 marknadshallar, 31 stora hotell, 26 allmänna byggnader, 63 administrativa byggnader, 3 teatrar, 18 biografer, 11 kyrkor, 6 kapell, 5 kulturellt-historiska byggnader, 19 sjukhus, 39 skolor, 5 konsulat, 1 zoo, 1 vattenverk, 1 järnvägsstation, 19 postbyggnader, 4 spårvagnsbyggnader, 19 skepp och pråmar. Rapporten nämnde också att Wehrmachts kommandopost i Tauschenbergska palatset och 19 militära sjukhus samt ett antal militära byggnader av mindre vikt förstörts. Nästan 200 fabriker hade skadats, 136 allvarligt (inklusive Zeiss optikfabriker), 28 med grava skador och 35 med lätta skador.

Den åldrade författaren Gerhart Hauptmann som kallat Dresden "min ungdoms morgonstjärna" skrev efter förödelsen som han själv upplevt: "'Vem som än har glömt hur man gråter, lärde sig det igen under Dresdens förstörelse".

Återuppbyggnaden

Redan 1945 påbörjades försöket att rensa ruinerna, och 1946 presenterades den första återuppbyggnadsplanen. Många av de historiska byggnaderna har sedan dess återuppförts, och de 490.000 innevånarna i Dresden, sedan 3 oktober 1990 huvudstad i förbundslandet Sachsen, har nu blivit en viktig turiststad. Bland annat har områdena runt torgen Neumarkt och Altstadt återuppbyggts med de gamla fasaderna, i vissa fall med modern inredning.

Efter omfattande restaureringsarbete kunde Frauenkirche återinvigas den 30 oktober 2005.

Referenser i kulturen

Handlingen i Kurt Vonneguts Slakthus 5 är förlagd till Dresden under bombningarna.

Efterspel

Inget ansvar för angreppet har utdömts efter krigsslutet.

Sedan 1998 har en nationalistisk manifestation ägt rum varje år runt datumet för bombningen, till minne av dess offer.

Citat om händelsen ur media

Ni brände ner hela stället, gjorde det till en enda pelare av eld. Fler människor dog där, i den där eldstormen, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.

– Kurt Vonnegut i Slakthus 5

Nearly a year after the tremendous Allied bombings of last Feb. 13-14, which reportedly killed more than 200,000 persons in Dresden, the residents of the Saxon capital still are digging out corpses.

– Lubbock Morning Avalanche – 4 januari 1946^[3]

Even Russians who have been in Dresden nearly eight months are amazed at what western air power did in the city.

– Ottawa Citizen – 3 januari 1946^[4]