Arnolt Bronnen
Arnolt Bronnen (född Arnold Bronner), född den 19 augusti år 1895 i Wien, Österrike och avliden den 12 oktober år 1959 i Östberlin, DDR, var en tyskspråkig dramatiker och nationalrevolutionär författare. Känd som radikal orostiftare och rebell.
Bakgrund
Arnolt Bronnen börjar studera juridik och filosofi vid universitetet i Wien 1913. Han rycker in som soldat i första världskriget och skadas svårt i striderna mot italienarna. Efter kriget inleder han sin litterära bana och gör succé med den skandalomsusade pjäsen Vatermord (sv. fadermord). Under den här perioden rör han sig i vänsterkretsar och har ett intensivt samarbete med dramatikern Bertolt Brecht. Bronnen tillhör de verkligt stora på den tyska litterära himlen.
I slutet av 1920-talet tar Bronnens författatarskap en nationalstisk vändning. Framför allt med romanen O.S. (1929) som skildrar frikårsstriderna i Oberschleisen och blir ett omtyckt verk i den framväxande nationalistiska rörelsen. Goebbels lovordar romanen i sin dagbok den 19 september 1929:
Avklarad lektyr: O.S. av Arnolt Bronnen. Kamp om Oberschleisen. En gripande nationalistisk bok skriven av en som för bara en kort tid sedan stod på andra sidan. Den här boken är skicklig: i stilen, i uppbyggnaden, i idén, i tendensen. Jag har slukat den med glupska ögon. Bravo! Så måste det ske. Ungdomens anda! Inte bara attityd utan också förmåga.
- -- Die Tagebücher von Joseph Goebbels, s. 427
Vid den här tidpunkten söker sig Bronnen till den nationalrevolutionära kretsen kring Ernst Jünger. Han lär även känna Joseph Goebbels som hyllar honom i sin tidskrift Angriff. Till vänkretsen hör även Otto Strasser. Ernst Niekisch har beskrivit de färgsprakande mötena som ofta utspelade sig hemma hos Bronnen:
Bronnen gillade att anordna sammankomster vars deltagare han valde ut så raffinerat att det alltid fanns några bland dem som inte tålde varandra och var fiender. Vanligtvis blandade han en stor bål. När alkoholen började verka utbröt kaos. I regel började efter midnatt häftiga ordväxlingar, sedan slagsmål. Bronnen satt avspänd i ett hörn och iakttog intresserat det tumultartade händelseförloppet.
- -- Preussiska anarkister, s. 100
1930 orsakar Bronnen en skandal då han stör ett anförande av Thomas Mann (se vidare Thomas Mann-skandalen i Beethoven-salen). Återblickande beskriver han dylika utspel som "barnslig katastrofpolitik", men de hade en avgörande historisk betydelse genom att de fick Goebbels att inse vikten av kulturkamp.
Sedan 1926 arbetar Bronnen för den tyska radion och han är också den som gör att Goebbels får upp ögonen för radion som propagandaverktyg. 1934 arbetar Bronnen på Fehrnsender Paul Nipkow som var världens första TV-sändarstation.
1935 begår hans hustru, skådespelarinnan Olga Förster, självmord. Det går rykten om att Bronnen mördat henne. Han anklagas för att vara jude och skickas på en fysisk-antropologisk undersökning. Där konstateras att han saknar en semitisk fenotyp och han fortsätter sin verksamhet som kulturarbetare i Tredje riket.
I andra världskriget kallas Bronnen in som Wehrmacht-soldat. 1943 ansluter han sig till socialisterna och blir motståndsman. Han lyckas därmed gå fri efter kriget och blir till och med vald till borgmästare i Bad Goiser i Österrike.
Bronnen fortsätter sin litterära verksamhet efter kriget. 1954 ger han ut sin levnadsskildring Arnolt Bronnen gibt zu Protokoll där han försvarar sitt engangemang i Tredje riket och menar att han bara var en kugge i maskineriet. 1955 flyttar han till Östtyskland.
Den 12 oktober år 1959 dog Arnolt Bronnen 64 år gammal i Berlin.
Thomas Mann-skandalen i Beethoven-salen
Bronnen blev ett namn på många tyskars läppar när han en höstdag 1930 ställde till med rabalder på ett möte med Thomas Mann. Mann hade året innan fått Nobelpriset i litteratur och skulle tala under rubriken Apell till förnuftet i Filharmonins Beethoven-sal. Bronnen begav sig dit tillsammans med en grupp nationalrevolutionärer för debattera Manns förväntade försvar av borgerligheten.
Bronnens egen beskrivning av händelsen sammanfattas i boken Preussiska anarkister:
Bronnen berättar att han samma dag ringt upp Ernst Jünger och att de båda bestämt sig för att tillsammans med Friedrich Georg Jünger, Edmund Schultz, och en viss Veit Roßkopf närvara vid Thomas Manns anförande och "därstädes få till stånd en diskussion". Han fortsätter: "Några timmar innan föredraget erfor jag per telefon att Goebbels avsåg att skicka 20 SA-män till Beethoven-salen för att understödja mig." Bronnen säger sig ha försökt avstyra det hela, men inte nog med att biljetter redan införskaffats, tjugo smokingar hade dessutom redan hyrts mot borgen. Av allt att döma handlade det om ett erbjudande som inte gick att avslå!
Stämningen i salen ska från början ha varit spänd, vilket smittade av sig på talaren som -- allt enligt Bronnen -- inte kom till sin rätt. "Därigenom uppstod pauser under vilka vi, och framför allt Roßkopf med sin dånande stämma, slängde in korta inpass." Snart var måttet rågat.
"Hundratals vände sig om, några besökare kände igen mig och snart skrek man från alla håll efter polis som skulle ansvara för ordningen och kasta ut fridstörarna. Jag reste mig för att protestera mot sådana diskussionsmetoder. 'Ett märkligt demokratiskt forum', kraxade jag, 'som inte känner andra argument än polisen!' Effekten var endast att tumultet ökade."
Bronnen berättar att han i detta läge för säkerhets skull bytte ut sin monokel mot ett par "vanliga" blåtonade snöglasögon -- vilket senare gav upphov till ryktet att han skulle ha uppträtt maskerad. Därefter ledsagades han under protest ut ur salen av polisen. När han efter en stunds parlamenterande återkom skrek folk fortfarande i munnen på varandra -- "blott tjugoen människor förhöll sig alldeles lugna: talaren Thomas Mann, som stod bortkommen i utkanten av det hela, och de tjugo SA-männen, som satt i sina hyrda smokingar och var livrädda för att smutsa ner dessa, emedan man under fruktansvärda hotelser hade inskärpt hos dem att endast engagera sig andligen". Tro det den som vill!
- -- Preussiska anarkister, s. 76-77
Verk i urval
- Vatermord (1920)
- Die Geburt der Jugend (1922)
- Septembernovelle (1923)
- Die Exzesse (1923)
- Anarchie in Sillian (1924)
- Katalaunische Schlacht (1924)
- Napoleons Fall (1924)
- Der blaue Anker (1925)
- Rheinische Rebellen (1925)
- Ostpolzug (1926)
- Reparationen (1926)
- Film und Leben: Barbara La Marr (1927)
- O.S. (1929)
- Roßbach (1930)
- Erinnerung an eine Liebe (1933)
- Sonnenberg (1934)
- Der Kampf im Äther oder Die Unsichtbaren (1935)
- Fakten aus Akten (1947)
- N (1948)
- Die Kette Kolin (1950)
- Gloriana (1951)
- Die jüngste Nacht (1952)
- Arnolt Bronnen gibt zu Protokoll: Beiträge zur Geschichte des modernen Schriftstellers (1954)
- Deutschland - kein Wintermärchen (1956)
- Aisopos: 7 Berichte aus Hellas (1956)
- Tage mit Bertolt Brecht: Die Geschichte einer unvollendeten Freundschaft (1960)
- Begegnungen mit Schauspielern (1967)
- Sabotage der Jugend: kleine Arbeiten, 1922-1934 (1989)
