Slaveri i USA
Slaveriet i USA var en lagligt påbjuden institution som existerade på 1700 och 1800-talet. Slavar hade funnits i brittiska Nordamerika redan under de tidiga koloniala dagarna och var erkänt i tretton kolonier vid oavhängighetsförklaringen 1776 när USA grundades. Slaveriet begränsade sig till färgade personer av afrikansk härkomst.
Även om den internationella slavhandeln förbjöds 1808, fortsatte den inhemska slavhandeln och slavpopulationen peakade vid cirka 4 miljoner innan slaveriet förbjöds 1865.
Innehåll
Slavar till Nordamerika
År 1606 förlänade Jakob I av England fribrev åt två handelskompanier för kolonierna Virginia och New England i Amerika. I Virginia odlades huvudsakligen tobak och när ett holländskt fartyg kom till huvudstaden Jamestown från Guinea 1620 med slavar ombord köpte plantageägarna en del av dem. Det var såvitt bekant första gruppen slavar som kom till engelska kolonier i Nordamerika. Från och med denna tid uppmuntrade man från England slavhandeln, som blev en mycket lönsam näringsgren.
Det var i Virginia som slavhandeln först etablerades där rika plantageägare, adelsmän från England, köpte slavar för att använda dem på sina plantager. Slavägarna utgjorde en ekonomiskt stark maktelit som också kunde dominera över det stora skiktet av fattiga outbildade vita människor.
Moderlandet exporterade och sina kriminella hit och de som drabbades hårdast av det var de skötsamma fattiga vita. Många fattiga vita sålde sig som arbetskraft, på nästan samma sätt som slavar, men de engelska köpmännen betalade mindre för dem än för slavarna. De såldes i England, forslades över till Virginia och såldes till högstbjudande. De vita tjänstehjonen rymde ofta och ansågs vara ett stort problem. År 1670 ville kolonialrådet i Virginia förbjuda all import av kriminella från England. Det bidrog då istället till en ökad importen av afrikaner. År 1671 bestod Virginias befolkning av 35,000 vita och 2,000 svarta. År 1790 fanns där 450,000 vita och 200,000 svarta År 1672 var genomsnittspriset för en vit arbetare 10 pund och fem års tjänsteplikt. En svart afrikan däremot kostade ca 35 pund.
Den 12 februari 1790 inlämnades till kongressen en petition som yrkade på att alla dessa människor skulle friges. Petitionen var skriven av Benjamin Franklin. I argumentationen för och emot slaveriet använde man sig ofta av bibelcitat för att rättfärdiga den egna ståndpunkten.
Många personer försökte på olika sätt att arbeta för att slaveriet skulle avskaffas. En av dem var Thomas Jefferson (president 1801-1809), som var en av männen bakom den amerikanska självständighetesförklaringen. Han var själv slavägare, men hade samtidigt minst fem barn med en av sina slavinnor.
Den man som gick i spetsen för slaveriets avskaffande var William Lloyd Garrison. Han publicerade texter för att väcka opinion mot slaveriet, men dömdes för detta till fängelse. Han startade tidningen The Liberator för att kunna nå ut till sina landsmän. Det första numret utkom 1831 och uppfattades delvis som ganska provocerande.
De slavägande familjerna i sydstaterna levde i fruktan för sina liv. Slavarna använde sig av mordbrand och förgiftade ibland sina herrar, genom att lägga gift i maten. Sådana händelser tystade man ned för att inte väcka mer oro och för att inte inspirera fler svarta slavar att ta sådana initiativ.
År 1831 utbröt ett negeruppror i Southampton, Virginia. Ledaren för upproret var en slav vid namn Nat Turner som fått för sig att han utsetts av Gud att befria sitt folk.
Natten till den 21 augusti mördade han tillsammans med några medföljare sin herre och hela hans familj. Han skaffade vapen och hästar och tog sig till ett annat plantage där han tog med sig slavar och mördade alla vita han kunde komma åt. Totalt mördade han 55 vita personer. Turner som flydde greps några veckor senare då han och 17 andra svarta hängdes för sina brott. Händelsen skapade oro och rädsla lång tid framöver.
Sydstaternas slavägare riktade sin ilska mot Garrison, som anklagades för att uppvigla de svarta till sådana handlingar. En grupp vita män i South Carolina utlovade en belöning på 1,500 dollar för gripande av varje vit person som spred Garrisons tidning inom delstaten.
Att slaveriet innebar problem för de vita var nog alla överens om, men hur man skulle lösa frågan var man oense om. Innan Garrisons tidning fyllt ett år hade ca 25 tidningar med liknande budskap startats. Hösten 1835 skulle Garrison hålla ett tal i Boston, men vara nära att bli lynchad av en vit folkmassa som såg honom som en fara.
Slavens arbete
Män och kvinnor arbetade tillsammans på alla plantager. Vanliga arbeten var bomullsplockning, skördearbete, matlagning och tvättning. En slav kunde arbeta ungefär sju år innan han eller hon var förbrukad som arbetskraft.
Annonsering
I tidningarna förekom ofta annonser där man efterlysta förrymda slavar och där man sålde slavar. De auktionerades ofta ut, precis som vilken annan vara som helst.
Kampanjer mot slaveriet
För att öka intresset för frågan om slaveriets avskaffande skickades publikationer ut till vita medborgare i sydstaterna. Det gav snarare motsatt effekt då de oroades för att en slavresning skulle kunna uppstå där de vita dränktes i blod. I Charleston blev posthuset stormat och de publikationer som fanns där brändes upp. Inställningen till slaveriet blev alltmer en fråga som polariserade befolkningen.
År 1839 uppstod en splittring mellan dem som ville upphäva slaveriet. I september hölls ett antislaverimöte i Rochester i New York under ledning av Myron Holey, som talade sig varm för bildandet av ett nytt parti, the Liberty Party.
År 1840 skulle det hållas presidentval. På demokraternas sida fanns van Buren, som inte var villig att upphäva slaveriet mot sydstaternas önskan. Whigpartiets kandidat var Henry Harrison. Harrison segrade och Liberty party fick endast 7,000 röster, men fortsatte efter valet att växa. 1842 höll Garrison ett tal i New York där han angav tonen mot sydstaterna. För första gången föreslogs att unionen mellan nord- och syd borde upphävas. Detta var bara början på splittringen mellan nord- och syd.
År 1856 närmade sig ännu ett presidentval. De män som avsåg att kandidera reste runt och höll tal. Slavfrågan upptog en dominerande del av politiken. När Abraham Lincoln framträdde på den politiska scenen, var det en ganska genomsnittlig politiker, som framträdde. Han var varken särskilt begåvad eller kontroversiell, han var en kandidat man kunde enas kring, såsom det vanligtvis är inom politiken. Han åsikter i flera frågor väckte dock irritation bland antislaveriets skaror.
Citat av Abraham Lincoln
“I will say then that I am not, nor ever have been, in favor of bringing about in any way the social and political equality of the white and black races, that I am not nor ever have been in favor of making voters or jurors of negroes, nor of qualifying them to hold office, nor to intermarry with white people; and I will say in addition to this that there is a physical difference between the white and black races which I believe will forever forbid the two races living together on terms of social and political equality. And inasmuch as they cannot so live, while they do remain together there must be the position of superior and inferior, and I as much as any other man am in favor of having the superior position assigned to the white race. I say upon this occasion I do not perceive that because the white man is to have the superior position the negro should be denied every thing. I do not understand that because I do not want a negro woman for a slave I must necessarily want her for a wife. My understanding is that I can just let her alone. I am now in my fiftieth year, and I certainly never have had a black woman for either a slave or a wife. So it seems to me quite possible for us to get along without making either slaves or wives of negroes. I will add to this that I have never seen, to my knowledge, a man, woman or child who was in favor of producing a perfect equality, social and political, between negroes and white men. I recollect of but one distinguished instance that I ever heard of so frequently as to be entirely satisfied of its correctness-and that is the case of Judge Douglas's old friend Col. Richard M. Johnson. I will also add to the remarks I have made - for I am not going to enter at large upon this subject, - that I have never had the least apprehension that I or my friends would marry negroes if there was no law to keep them from it, [laughter] but as Judge Douglas and his friends seem to be in great apprehension that they might, if there were no law to keep them from it, I give him the most solemn pledge that I will to the very last stand by the law of this State, which forbids the marrying of white people with negroes. I will add one further word, which is this: that I do not understand that there is any place where an alteration of the social and political relations of the negro and the white man can be made except in the State Legislature-not in the Congress of the United States-and as I do not really apprehend the approach of any such thing myself, and as Judge Douglas seems to be in constant horror that some such danger is rapidly approaching, I propose as the best means to prevent it that the Judge be kept at home and placed in the State Legislature to fight the measure. I do not propose dwelling longer at this time on this subject.” (Lincoln 1858)
Under valstriden 1858 hölls debatter i Illinois mellan Lincoln och Stephen A. Douglas, som samlade stora skaror åhörare och många såg debatterna som ren underhållning.
“For, whether we will or not, the question of Slavery is the question, the all absorbing topic of the day. It is true that all of us -- and by that I mean, not the Republican party alone, but the whole American people, here and elsewhere -- all of us wish this question settled -- wish it out of the way. It stands in the way, and prevents the adjustment, and the giving of necessary attention to other questions of national house-keeping. The people of the whole nation agree that this question ought to be settled, and yet it is not settled. And the reason is that they are not yet agreed how it shall be settled. All wish it done, but some wish one way and some another, and some a third, or fourth, or fifth; different bodies are pulling in different directions, and none of them having a decided majority, are able to accomplish the common object.”
“The truth is, that this question is one of national importance, and we cannot help dealing with it: we must do something about it, whether we will or not. We cannot avoid it; the subject is one we cannot avoid considering; we can no more avoid it than a man can live without eating. It is upon us; it attaches to the body politic as much and as closely as the natural wants attach to our natural bodies. Now I think it important that this matter should be taken up in earnest, and really settled. And one way to bring about a true settlement of the question is to understand its true magnitude.” “Look at the magnitude of this subject! One sixth of our population, in round numbers -- not quite one sixth, and yet more than a seventh, -- about one sixth of the whole population of the United States are slaves! The owners of these slaves consider them property.”
“But here in Connecticut and at the North Slavery does not exist, and we see it through no such medium. To us it appears natural to think that slaves are human beings; men, not property; that some of the things, at least, stated about men in the Declaration of Independence apply to them as well as to us.”
“Now these two ideas, the property idea that Slavery is right, and the idea that it is wrong, come into collision, and do actually produce that irrepressible conflict which Mr. Seward has been so roundly abused for mentioning. The two ideas conflict, and must conflict.”
(Lincoln, 1860)
Lincoln blir president
Republikanerna valde 1860 Abraham Lincoln som sin kandidat i det förestående valet. Den 6 november valdes så Lincoln till president, en post han tillträde året efter. Några dagar före valet hölls ett möte i Charleston, South Carolina där man från södern uttryckte en vilja att skiljas från unionen om Lincoln skulle vinna valet. Vid ungefär samma tidpunkt samlades ledande män för att föreslå en stor självständig republik i Södern. En flagga, föregångaren till konfederationens banér, hissades.
Den 19 december tillkännagav South Carolina att de träder ur unionen och ämnar bli en självständig stat. Deklarationen ledde till folket jubel och stora festligheter. Stjärnbanéret revs ned överallt och ersattes av den egna flaggan. Sedan följde en rad stater efter: Först Mississippi, sedan Florida, Alabama, Georgia, Louisianna och Texas. Några försök att förhandla fram lösningar gjordes, men ledde inte till några lösningar.
Sydstaterna träder ur unionen
Den 7 februari 1861 antog de sex sydstaterna en konstitution för ”Amerikas konfedererade stater”, som dock var mycket snarlik Förenta staternas. Även en ny flagga antogs. Jefferson Davis valdes till president och Alexander Wicksburg till vicepresident. Den 18 februari höll Davis sitt installationstal under stort jubel och beordrade att en armé och flotta skulle byggas upp.
När Lincoln tillträdde som president var landet delat. Den 4 mars var dagen för hans installation. Han höll tal där han deklarerade att utträde ur unionen var olagligt. För att trygga unionen byggdes försvaret upp och förstärktes. Från sydstatsregeringen i Montgomery kom män till Washington med uppdrag att förhandla om konfederationens erkännande och om att begära fortet Sumters, som var i unionens händer, utrymt. Nordsidans minister Seward förklarade att man inte vill tillmötesgå dessa önskemål, då man inte ville betrakta konfederationen som en självständig nation. Det framgick också att man inte hade för avsikt att utrymma fort Sumter, utan istället förstärka det. Konfederationen såg detta som en krigsförklaring
Inbördeskriget startar
Major Robert Anderson och hans garnison var de som skulle försvara fort Sumter. I Charleston hade general Beauregard med 10 000 man fått bemyndigande av konfederationen att besätta fortet. Den 11 april uppmande han major Anderson att kapitulera, men han vägrade. Istället svarade han att hans garnison kunde bli tvungna att lämna fortet inom några dagar på grund av hungersnöd. Beauregard accepterade inte svaret och skickade ett nytt bud. Inom en timme skulle han öppna eld. När han ca en timme senare gjorde det, var det amerikanska inbördeskriget ett faktum.
Dagen efter Sumters fall kallade Lincoln in 75,000 soldater och uppmanade lojala medborgare att slåss för nationalunionens ära. De soldater som lojalt ställde upp gjorde det för att bevara unionen, inte för att rädda slavarna. Lincoln framhöll följande: ”Mitt förnämsta mål är att rädda unionen och varken att befästa eller upphäva slaveriet; om jag skulle rädda unionen utan att befria en enda slav, skulle jag göra det; om jag kunde rädda unionen genom att befria alla, skulle jag göra det.” Det frivilliga klientel som nordsidan rekryterade kallades av syd för vitt slödder. Inledningsvis hade nordsidan problem i kriget och i södern var man segervissa.
Om Abraham Lincoln inte varit så moderat i sin hållning hade opinionsläget varit annorlunda i nordstaterna. Nordstatssoldater var beredda att gå i krig för unionen och för sitt land. Men de skulle inte under några omständigheter vara beredda att offra sina liv för slavarnas skull. En armé om 660 000 frivilliga skulle aldrig ställt upp om det vore för de svartas sak.
Men under kriget pågick debatten kring slavfrågan och den tillspetsades ordentligt, inte minst på grund av det stora antalet negerslav och de många barn som föddes av dem.
Den 6 mars 1862 föreslog Lincoln att man skulle betala skadestånd till de stater som frivilligt avskaffar slaveriet. Den 18 juni togs beslut om att alla slavar som kom från södern skulle bli fria när de kom till nord. När General Hunter, som förste person, bildade ett negerregemente ”Första South Carolina frivilliga, blev reaktionen stark. Sydstaternas president Jefferson Davis deklarerade att om Hunter blev tillfångatagen så skulle han hängas. Negersoldater blev sedan vanligare och 1864 hade nordstaterna 150,000 svarta i sin armé. De slavägare som lät sina slavar värvas till armén erhöll 300 dollar per slav. I alla stater på nordsidan satte man upp värvningsbyråer för att värva negrer.
I juni 1862 ägde sju blodiga slag rum vid Richmond och kallades ”Seven days around Richmond”. Sydstaternas armé leddes av den legendariska General Robert E. Lee. Totalt stupade ca ca 60,000 man och strax efteråt hade Lincoln inkallat ytterligare 300,000 man för tre års tjänstgöring. Då sydstatssoldaterna nu tvingades se svarta före detta slavar strida mot dem tilltig deras ilska. President Jefferson Davis hade skärpt sin order. Alla tillfångatagna vita som tillhörde ett negerregemente skulle behandlas som fågelfria, inte som krigsfångar. Lincoln utfärade då en mot-proklamation där varje nord-soldat som dödats i fångenskap, i strid mot krigslagarna, skulle vedergällas med att en fången rebellsoldat skulle skjutas.
Under 1864 var det presidentvalskampanj igen och Lincoln återvaldes.
Den 9 april 1865 kapitulerade sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Kriget var slut och hade kostat över en miljon människoliv. Det var ett grymt krig. Bland annat tog de konfedererade cirka 138,000 man som fångar under kriget. Hälften blev utväxlade och hälften kvarhölls varav ca 36, 000 dog. Unionsarméen tog 476,000 fångar, av dem kvarhölls 327,000 i fångenskap och 30,000 dog. Vita slogs mot vita i en fråga som ytterst gällde människor från Afrika som förts till Amerika mot sin vilja för att bli arbetskraft åt storföretagare.
Camp Sumter är även känt som Andersonville prison, en tidig upplaga av ett koncentrationsläger.
Mordet på Lincoln
Den 14 april 1865 skulle president Lincoln gå på teater. Där sköts han av sydstatsvännen John Wilkes Booth, som arbetade på teatern och lyckades fly direkt efter mordet. Elva dagar senare greps han tillsammans med några andra och sköts till döds. Tre av hans medhjälpare hängdes och övriga dömdes till livstids fängelse.
Slaveriet upphör
Kriget var slut, men inte de problem som slavhandeln orsakat. Den 30 mars 1870 antog kongressen det femtonde amendementet till Förenta Staternas konstitution: ”The right of citizens of the United States to vote shall not be denied or abridged by the United States or by any State on account of race, color, or previous condition of servitude.”
Sista amerikanska slaven
Den sista amerikanska slaven att dö som föddes in i slaveri var Eliza Moore född 1843 och avliden 1948 vid 105 års ålder.[1]
Externa länkar
Engelska
Källa
Cecilia Bååth-Holmberg; Kampen för och emot Negerslaveriet, Stockholm, 1896. Bilder och text från detta omfattande verk, men sammanfattat, omredigerat och kompletterat, men ännu inte slutfört.
