Vandaler

Vandalerna var ett nordiskt folk som i äldsta tid hade sina bosättningar på Själland. Namnet som de fått kommer från det tvåeggade svärd (vandil, vilket betyder ”som man kan vända”) som var vandalkrigarens kännetecken.

När vandalerna flyttade söderut strax e.Kr. slog de sig ned öster om floden Elbe. De fortsatte sina vandringar söderut och deltog i markomannerkrigen år 166-180 e.Kr. Konstantin den store tackade dem för hjälpen genom att ge dem bostäder i Pannonien.

I början av 400-talet tvingades de kämpa mot frankerna för att kunna ta sig över floden Rhen. De fick hälp av alanerna och sveberna och lyckades bryta sig genom. De fortsatte sina vandringar söderut och nådde den iberiska halvön (Spanien). Vandalerna var nu uppdelade i två huvudstammar; asdinger och silinger. De senare stred mot visigoterna år 416 och förlorade. Den resterande gruppen av silinger slog sig ned i Andalusien (Vandalusien) i södra Spanien. Under ledning av Geiserik tog de sig över till Afrika år 429 och besegrade romarna i Kartago och byggde upp ett nytt välde i regionen. År 455 angreps och plundrades Rom av vandalerna, som var disciplinerade soldater. Deras skickliga, men ohämmade och ofta felaktigt framställda, krigskonst mot Rom har gett upphov till begreppen ”vandalisering och vandalism”.

Vandalernas rike fick ett slut. Flavius Belisarius östromerska styrkor angrep Kartago år 533 och slaget vid Tricamerum blev inledningen till slutet på vandalernas styre.